Jag har alltid tänkt på kaos som kreativt. I kaos händer det något, och i rörelsen finns kreativiteten. Det är svårt att skapa från ett tomrum, från ett läge där det inte finns några intryck. Men ärligt talat är det också ganska svårt att skapa från kaos. Jag tror att kaoset behövs ibland, i alla fall i någon form, men skapandet måste liksom komma efteråt, i lugnet, om det ska fungera bra.
Just nu känns det för mig som om det aldrig finns något efteråt, inget lugn över huvud taget. Det finns bara ett ständigt kaos, och det är svårt att tro att det ska bli någon förändring inom en överskådlig framtid. Jag menar inte den sortens kaos som liksom slår ner som en bomb och splittrar tillvaron totalt en kort period (eller för den delen längre) för att sedan låta tillvaron så sakteliga hämta sig igen, utan snarare den sortens eviga, småbarnsföräldrakaos som äter upp ens ork och kreativitet en dag i taget, hela tiden, år efter år. Det är till stora delar outhärdligt, tycker jag.
Delvis beror den outhärdliga känslan säkert på at jag är extra känslig efter år av utmattning, att jag faktiskt inte orkar med riktigt lika mycket som andra gör, eller hur som helst inte så mycket som jag förut orkat med. Men jag tror också att det är så här det ser ut för de flesta småbarnsföräldrar: ingen egen tid, bara städa, tvätta, laga mat, leka, klä på och klä av, byta blöjor och natta och vaka och vabba under sjukdomar – som bara avlöser varandra HELA TIDEN – och gå på utvecklingssamtal och barnkalas och till BVC och tandläkaren och till Sös för uppföljning av Filurpojkens lilla hjärtfel och dessutom så fyller nästan alla jag känner år på våren och hälften fyller jämnt (däribland jag själv och min tvillingbror) och vi ska försöka renovera lägenheten och sedan sälja den och hitta ett hus, och som om inte det vore nog så måste man försöka motionera regelbundet – helst tre gånger i veckan, BÅDE jag och sambon – för att ta vara på vår hälsa och inte dö i förtid av välfärdssjukdomar, och det är ju också trevligt om jag och sambon någon enstaka gång får tillfälle att vara bara med varandra också. Jag förmodar att det är fullkomligt normal vardag för en småbarnsförälder, hur skulle det kunna var på något annat sätt. Men det är outhärdligt i vilket fall.
Jag vet att jag har berört frågan förut här på bloggen, hur svårt det är att skriva och vara kreativ under småbarnsåren. Och jag har fått många kloka svar från alla er, kära bloggvänner, och jag har insett att jag måste prioritera familjen och livet framför skrivandet. Men just nu förstår jag inte hur jag ska kunna skriva någonting alls. Hur ska jag ens kunna behålla lusten att vilja skriva. Jag inser förstås att jag är i en ordentlig svacka och att jag säkert kommer komma upp ur den igen – för det gör man ju alltid – men GUD vad jag är trött på min vardag. Så trött, trött, trött.
Jag hoppas att ni alla har det lite bättre.
Kära vän! Jag vill säga såhär: Skit i skrivandet! Det finns kvar och väntar på bättre tider, bättre läge. Skit i träningen också, den verkar helt överflödig såsom du ändå tycks flänga omkring om dagarna. (Jämför här med mig själv som tar bil till jobbet, sitter på jobbet, tar bilen hem, sitter i soffan. Om vi ska hårdra saken.)
Jag har inte dina erfarenheter och vill akta mig varsamt mot att ge ”goda råd” för de träffar sällan helt rätt. Men jag tänker att det rent generellt är dumt att skriva när det bara känns som ett krav (förutom den som livnär sig på skrivandet förstås. Vi andra har faktiskt lyxen att låta bli), bättre då att passa på att läsa nåt inspirerande, ta en fika med skrivarvänner… Ja du vet, såna saker. Tassa omkring i skrivarrelaterade miljöer, för det är ändå där vi trivs som bäst och känner oss som mest hemma. Utan att tvinga ner ord på papper.
Hur låter det? Är jag ute och cyklar vill jag gärna veta. 🙂
Men jag är så glad att du skriver om detta! Skrivet, liksom livet, går ju upp och ner och även om var och en har sitt eget, är åtminstone den saken densamma.
Tack!
/Anna
Tack själv fina du för dina ord! Du ju förstås inte alls ute och cyklar 🙂 Det GÅR helt enkelt inte att skriva när det känns så här, och att försöka tvinga sig själv tror jag inte på egentligen (trots att jag ändå försöker ibland, dum som jag är…). Att läsa och umgås med skrivande folk är som du säger den bästa medicinen, för det viktiga är ju att hitta lusten igen. Om jag verkligen VILL skriva, så tror jag att det går även i min trötta småbarnsföräldratillvaro. Det som inte går är att pressa sig själv att skriva i alla fall, bara för att komma framåt.
Så faktiskt känns det redan lite bättre. Inte jättemycket bättre, men lite. Jag måste tillåta mig själv att vila och pausa, och när lusten kommer tillbaka – för det gör den helt säkert – så kommer det gå att skriva. Svårt är det ju, men inte omöjligt.
Jag har också insett att jag just drabbats av ännu en förkylning – och även om det är vansinnigt frustrerande i sig, så känns det bättre att veta att jag är så här trött delvis för att jag är sjuk, och inte bara för att mitt liv ser ut som det gör.
Tack igen Anna, för att du är så fin och för att du finns här och peppar! Det betyder väldigt mycket och ännu mer nu än annars.
/Linda
Det är klart att det blir bättre. Du kommer att vilja och kunna skriva igen. Men jag förstår om det är svårt att ta in just nu. I tanken ger jag dig en kopp te, en skål med Ben & Jerry-glass och en stor kram!
Åh, Ben & Jerrys – TACK! (jag tycker det verkar som om du gav mig min favoritsort, half baked, mycket bra val) 😉
Ja, jag känner redan att jag börjar återfå lite hopp om att det ska bli bättre, även om jag inser att det kanske inte kommer bli särskilt mycket bättre särskilt snart. Men så länge det går åt rätt håll så.
Åh. Vi hann ju prata mellan att du skrev det här och att jag läste, så jag kan nog inte skriva något som jag inte redan sagt. Men jag tänker på dig och jag hoppas att det känns bättre snart. Och försök att inte vara så hård mot dig. Ingen klarar att skriva när det känns så där. Lusten kommer tillbaka! Det gör den! Ta hand om dig.
KRAM!
Tack, fina Liv 🙂
Ja, just det där att inte vara så hård mot mig själv är en nyckelgrej, tror jag. Svårt ibland bara. Men jag tror också att lusten kommer tillbaka.
Kram!
Jag kan trösta dig med att jag faktiskt har tråkigt numera ibland i korta stunder! Jag kände precis som du för ett år sen, men nu har det faktiskt lättat upp. Det finns en ljusning i slutet av tunneln, lovar <3
Är det sant? Du har faktiskt TRÅKIGT? Åååh, gissa om jag längtar efter det!
Det är fantastiskt att höra att det blir bättre. Även om jag förstås förstår det, på ett plan, så är det som att vardagen tar över och liksom drar ner mig i geggan, så att säga. Det är svårt att se längre än näsan räcker när man ligger i en lerpöl. Men jag ska försöka höja mig över den. Det ska jag verkligen.
Du är en pärla, Cajsa 🙂
Kram!
Att inte orka känner jag allt för väl igen mig i, och är, när det känns så, glad för att inte ha barn för jag hade nog just då varit katastrofal som mamma 😉 Beundrar dig som kämpar med att samtidigt försöka skriva och tänker att var sak har sin tid. Se vad du kan ta bort och även mota bort dåligt samvete för vad som inte hinns. Tänk på allt du faktiskt gör. Som att få vardagen att gå ihop!
Tack fina du. Jag vet inte om jag är värd så mycket beundran, direkt, men jag kan ju inte förneka att jag kämpar på 😉 Ja, försöka ta bort saker är ju något jag verkligen anstränger mig med, men det är svårt. Ganska ofta nu för tiden känns det som att det inte finns någonting att ta bort.
Jag kan känna igen den där känslan av trötthet och kaos och allt med känslan av önska skriva men inte orka, eller motionera, eller bara liksom göra nåt annat. För mig blev skrivandet något annat just då. Jag samlade. Om jag skrev så var det kortare texter. Först senare, när jag kände att jag började hitta nånslags lugn och ork då skrev jag mer igen. För ja, det kommer. Men det går inte att göra när man är mitt uppe i att bara försöka ta sig från minut till minut. Så skit i skrivandet. Skriv sen när du känner att kaos också är mer än kaos, också har struktur. Och ta hand om dig. Kram.
Ja, ju mer jag tänker på det och pratar med folk (och lyssnar på er här), ju mer känns det som att jag är helt galen som ens försöker bli klar med ett manus medan jag har småbarn. Att låta skrivandet bli något annat, som du säger, är kanske det bästa egentligen. Åtminstone helt släppa alla tankar på att ”komma framåt”, och bara skriva på lust – helt och hållet. Om det så skulle betyda att jag började skriva på något helt annat, bara för att få känna friheten från krav och prestation. Det är en tanke.
Tack, Mia!
Kram!
Jag minns med ens att jag hade ett häfte också. Jag skrev upp meningar i det. Inget annat. Bara det. Och det räckte. Då hade jag skrivit.