Större delen av familjen är insjuknad i olika stadier av förkylning, och så även jag själv (för femtioelfte gången – det verkar inte som om vi gör annat än insjuknar i olika sjukor just nu). Alltså blir det inte mycket tid över för mig att göra något skrivrelaterat. Men när jag har tid och ork så gör jag ändå vad jag kan: jag TÄNKER, precis som jag bestämt mig för att göra.
Jag tänker på min värld och mina karaktärer, och jag känner i hela kroppen att det jobb jag gör nu kommer ge utdelning tusenfalt när jag väl sätter igång och skriver. Väldigt många råd jag läst om hur man bäst ska skriva mer och snabbare, grundar sig till stor del på att man som författare måste känna till sin historia och helst ha skrivit ner rätt så detaljerat vad som ska hända i varje scen. Tanken är väl att man då mindre sällan fastnar för att man inte har bestämt vad som ska hända (det funkar förstås vara för de skrivande folk som inte behöver ”skriva sig fram” till sin historia) – och jag tror att det är precis vad jag behöver. Jag blir för det mesta så låst av allt som jag inte vet att jag kan fastna i dagar eller till och med veckor vid små detaljer utan att komma vidare.
Men nu löser jag det ena efter det andra, breddar, fördjupar, berikar och levandegör, stort och smått och överallt. Min värld blir mer och mer levande och mer och mer hel.
Jag dagdrömmer, skulle jag kunna säga. Men jag skulle också kunna säga att jag skriver. För jag vill helst tänka på det så. Om jag tänker så, har jag skrivit kanske en tre, fyra tusen ord de här senaste dagarna – utan att en sätta fingrarna på tangentbordet. Himla praktiskt. Och bra blev det också!
Erkännande: jag har fått t v i n g a mig till att komma ihåg att tänka på mina karaktärer när jag inte skriver. Men efter ett tag, när jag fått in tänket, kommer det mer på automatik och så är det inte så besvärligt längre. Och oj, vilken skillnad det gör att hålla berättelsen i huvudet, även om jag inte kan hålla helheten i huvudet utan snarare några bitar här och där, nu och då.
Och även för mig som ”skriver fram” historien funkar det att gå tillbaka när jag har det mesta nedskrivet och göra en plan för att komma vidare och strama åt alla utsvävningar som uppstår när man skriver som jag. Efter mer än 7 år skrev jag tillslut ett synopsis, det funkar det också.
/Anna
Ja, men visst gör det skillnad! Just det där att ha karaktärerna och berättelsen närvarande i huvudet hela tiden (eller i alla fall ofta), det blir för det mesta så himla mycket lättare både att skriva och att lösa problem.
Ja, det var nog lite så för mig också, att jag allra först liksom skrev fram historien mer eller mindre, och sedan gick jag tillbaka och gjorde en plan, och sedan skrev jag igen, och gick tillbaka och gjorde ännu en plan, och sedan ännu en. Efter typ sex eller sju år (jag har verkligen på riktigt tappat räkningen) har jag skrivit om min plan väldigt många gånger, lagt till och dragit ifrån karaktärer och så vidare. Men jag har aldrig gjort färdigt ”hela” planen. Det har hela tiden funnits stora gap och hål som jag hoppat över för att det har känts för svårt att fixa till. Men NU. Nu fixar jag till allting! 🙂
Låter härligt! 🙂
Det är det! 🙂
Gilla! 🙂
Japp! 😉