Efter mitt beslut om att släppa taget om min deadline, har ett lugn infunnit sig som är för min del hittills okänt. Det här lugnet har liksom brett ut sig inuti mig och omkring mig och det påverkar mig på precis alla plan tror jag. Och jag funderar mycket på om lugnet är en konsekvens av beslutet att släppa taget, eller om beslutet att släppa taget tillsammans med lugnet bara är en konsekvens av en mer djupgående, genomgripande och mer osynlig process. Jag lutar åt det senare, men även i det här fallet påverkar mig lugnet på så sätt att jag inte känner mig frustrerad över att jag inte förstår. Det är okej att bara vara, utan att förstå.
Jag skriver inte så mycket alls just nu – fast jag ibland vill skriva, och känner att det skulle bli bra om jag gjorde det; jag läser inte något annat än kurslitteratur – trots att jag har en massa riktigt bra böcker som ligger och bara väntar på mig; jag har en massa blogginlägg som jag skulle vilja skriva nu – helst idag, alla på en gång; och så har jag en massa, massa andra saker som jag vill göra. Men det stressar inte upp mig. Jag tänker att mitt manus finns kvar, när jag får tid att skriva så gör jag det. Mina böcker finns kvar. Och det är okej att inte skriva alla blogginlägg som jag får inspiration till, det är okej att tillfällen att utveckla saker som andra bloggare tagit upp på sina bloggar går mig ur händerna för att jag inte hinner eller orkar skriva det jag vill skriva exakt just nu. Det är verkligen på riktigt okej.
Om ni kommer ihåg ett inlägg jag skrev om min solklara prioriteringsordning av saker i livet som är viktiga? Den såg ut så här:
1. Min hälsa
2. Min familj
3. Mitt skrivande
4. Resten.
Och jag lyckades aldrig leva efter den ordningen, utan snarare levde jag efter den omvända ordningen. Men nu lyckas jag. Det känns så i alla fall. Det går nog alltid att göra det mer eller bättre, men jag känner ändå att jag äntligen har fått ordningen rätt – jag är på väg framåt istället för bakåt och åt sidorna. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det gick till. Men jag är väldigt tacksam.
Underbart att höra. Fortsätt andas lugnt. Kram!
Ja, det är verkligen underbart. Jag ser i och för sig också fram emot en dag när det är möjligt för mig att fokusera mer på både punkt tre och fyra utan att det ska gå ut över punkt ett och två, men det kommer när det kommer. Just nu är det så här.
Kram!
Härligt att du lyckas nu! Jag känner igen det där att det kan ta lång tid från det att man fattar ett beslut till dess att det verkligen slår igenom. Men jag tror att det ändå bidrar att uttala det. Så jag tror att du möjliggjorde det som du upplever nu genom att formulera det tidigare.
Kram!
Ja, jag har nog också börjat tänka att det måste vara lite så det går till: att först funderar mar, sedan får man en insikt och formulerar den och håller på ett tag med att formulera den för sig själv och andra, och sedan, efter ett lite längre tag, så liksom landar det i en på riktigt. Irriterande lång process, tycker jag, men ändå bra att det fungerar!
Kram
Härligt att du har lyckas. Jag känner att jag också är på rätt väg. Ett steg är att jag nu tar bloggpaus och kanske inte kommer att kommentera så ofta på din blogg. Men jag kommer in med jämna mellanrum och smygläser 🙂
Ja, jag tycker att det verkar som om vi båda är på god väg 🙂 Jag kommer sakna både din blogg och dina kommentarar, men det som är bäst för dig är bäst helt enkelt. Och helt ärligt så blir jag lite inspirerad av dig, just att fokusera på en sak är ju inte min styrka, och det blir definitivt mycket mindre skrivtid och mindre skrivtänk av att blogga så pass mycket som jag ändå gör. Kanske att jag också ska dra ner lite. Jag får se. Är glad att du smygläser lite då och då i alla fall, och jag önskar det STORT lycka till med skrivandet!
Kram!