Jag är osäker på hur tydlig jag varit här på bloggen med det faktum att mitt manus är den första boken i en planerad serie. Om jag inte sagt det förut, säger jag det nu: MITT MANUS ÄR DEN FÖRSTA BOKEN I EN planerad SERIE (notera gemenerna i ordet ”planerad” – de finns där för att illustrera hur lite planerad min serie egentligen är). Jag har hela tiden vetat (okej, inte hela tiden, men i några år i alla fall) att det ska komma fler böcker som utspelar sig i samma stad och med delvis samma karaktärer, men själva handlingen har varit väldigt diffus, och ofta vacklat mellan olika koncept och riktningar. Jag har frågat mig själv väldigt många gånger vad det är för historia jag vill berätta, och jag har haft otroligt svårt att svara säkert på den frågan; från början för att jag inte alls har vetat, men på slutet snarare TROTS ATT JAG EGENTLIGEN VET. Jag har nämligen trott att man kanske inte kan berätta den sortens historia som jag vill berätta, och på det sättet som jag vill berätta den: att ingen skulle vilja läsa den om jag bara skrev så som jag vill.
Jag ska förklara lite närmare.
Jag läser sällan deckare eller spänningslitteratur. När det finns spänningsmoment i böcker jag läser (Här menar jag spänningsmoment som i slagsmål, uppgörelser, slutstrider och så vidare, inte den sortens lågmälda spänning som kan finnas i en hel bok. Kanske skulle jag säga action istället för spänning, men ni förstår vad jag menar…) skummar jag ofta över dem, eftersom jag bara inte orkar med att läsa det. Det finns nästan inget tråkigare än spänning, som jag ser det. Ändå har jag haft en känsla av att min bokserie måste vara uppbyggd på ungefär samma sätt som de flesta andra fantasy-serier som jag läst; det vill säga jag måste sakta men säkert bygga upp och stegra spänningen inför ett storslaget, världsomvälvande slutscenario i den sista boken där allting först ställs på ända och sedan ställs till rätta. Alla frågor måste besvaras.
Det jag vill säga är alltså att jag länge trott (eller åtminstone befarat) att jag helst borde avsluta min serie med någon form av inbördeskrig med sexiga halvgudar som slåss med magi och alla mina favoritkaraktärer ska naturligtvis vara nyckelpersoner i förhindrandet av världens undergång. Typ. Det är ju så det brukar vara. Jag säger inte att det är något fel med den typen av berättelse, i princip. Folk verkar ju uppenbarligen gilla det: det säljer. Men JAG gillar det inte. I alla fall inte så värst mycket. Inte så mycket att jag vill skriva en sådan serie. Jag har bara känt mig tvungen att göra det ändå, för jag vill ju att mina böcker ska läsas och helst sälja bra (om de nu lyckas bli a: färdigskrivna och b: utgivna).
Det här kan ju tyckas som ett ganska tramsigt problem, men bitvis har det faktiskt blockerat mig nästan totalt. Jag har varit tvungen att inte tänka alls på helheten och bara ägna mig åt mina karaktärer och deras små historier i nuet, för att alls kunna skriva. Det där stora som ska bli hela serien har jag helt enkelt ignorerat eftersom det har känts så obeskrivligt jobbigt och svårt. Men nu har jag ganska länge varit vid en punkt där jag MÅSTE bestämma mig för vad som ska hända sedan: om jag ska skriva ett storslaget actionslut där alla frågor besvaras och världen raseras för att sedan kunna byggas upp på nytt – eller inte.
Jag har bestämt mig för INTE.
Puh.
Ni kan inte ana vilken lättnad det är. Jag har helt enkelt bestämt mig för att ge mig själv samma råd som jag alltid ger andra: att skriva den historia som jag VILL berätta, att skriva så som det faller sig naturligt för mig att skriva (visst är det konstigt att det är så svårt att lyda sina egna råd, jag kan bli galen på den saken…) och bara hoppas att något förlag kommer att förstå min vision. Det här beslutet ligger som ni förstår helt i linje med min nya filosofi att skrivandet ska vara glädje och inte press. Jag skriver för att berätta det jag älskar att skriva om, jag försöker inte gissa vad ett förlag vill ha. Punkt.
Så sammanfattningsvis var det jag gjorde på min retreat att fatta beslutet om vad det är för sorts historia jag egentligen skriver, och vidare att utan rädsla och med äkta glädje, nyfikenhet och faktiskt ett visst mått av självförtroende börja grovplanera helheten just på det sätt som jag hittills (i kanske sju år) undvikit som pesten.
Jag har identifierat tre lager av trådar i min berättelse – för att underlätta planeringen. Jag tänker på helheten som något liknande en gobeläng där olika lager av trådar ligger olika djupt eller ytligt, och har olika funktion.
Det första lagret är karaktärerna. Jag har under helgen identifierat karaktärsbågar (från engelskans character arch – ett mycket användbart ord) för alla mina perspektivkaraktärer och de viktigaste bikaraktärerna – som sträcker sig från det här manuset till slutet av serien! Det gör det mycket lättare att planera varje enskild bok eftersom jag då får något att hålla mig till. Fortfarande blir det nog en ordentlig utmaning, men det känns äntligen möjligt att genomföra, med lite blod, svett och tårar.
Det andra lagret är karaktärernas bakgrundshistoria. Om jag generaliserar ordentligt handlar det här lagret om bakgrund som karaktärerna själva bara känner till delvis, eller kanske inte alls, och som under seriens gång ska komma fram mer och mer. Jag har den här bakgrunden bara delvis klar för mig själv, och det återstår en hel del tänkande för att få det klart. Och sedan förstås en hel del tänkande för att bestämma hur jag vill berätta den. Det jag har gjort under helgen är att jag har fattat vissa avgörande beslut om vad den här bakgrundshistorien INTE ska innehålla, vilket förstås gör det något enklare att bestämma vad den faktiskt SKA innehålla.
Det tredje lagret kallar jag för bakgrundshistorians bakgrund. Det är möjligen ett lite förvirrande epitet, men passande, tycker i alla fall jag. Det handlar om vad som hänt för länge sedan, och hur allt det stora hänger ihop, det som rör mitt världsbygge. Även här har jag tagit vissa avgörande beslut om vad bakgrundens bakgrund INTE ska innehålla, som jag hoppas ska göra att saker och ting blir lite enklare vid planeringen.
Som ett kortfattat svar på frågan om vilken sorts historia jag egentligen skriver, har jag kommit fram till följande:
Det är en historia om människor, helt vanliga människor som visar sig vara kanske lite mer ovanliga än väntat. Men det handlar om människorna, inget annat, och jag tror att jag med ganska stor säkerhet kan säga att de inte kommer rädda världen, och att alla frågor inte kommer att besvaras.
Tjohooo!
Tjoho! Det är klart att du ska skriva DIN bok, DIN serie. Jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa! Kloka ord om tänkandet, jag har också en tendens att inte riktigt räkna det som skrivtid. Kram
Ja, som sagt, man måste påminna sig om det där att tänkande också är skrivande i överförd bemärkelse, och minst lika viktigt. Härligt att du tror på mig, fina vän 🙂
Alltid. Och jag har alltid rätt, som du kanske minns, i alla fall när det gäller dig 🙂
Hehe, ja, det är ju sant. Mycket bra att bli påmind om 😉
Med lite tur är förlagen vid det här laget lite trötta på folk som ska rädda världen och frågor som ska besvaras? KÖR HÅRT! Jag är säker på att fler än jag längtar efter en originell idé.
Själv har jag ett aningen märkligt berättarspår om två karaktärer som inte finns med i den ”nutida” tråden i Urmakaren. Märkligt är det på grund av perspektivet. Hursomhelst, en av mina testläsare tyckte att det spåret skulle strykas helt och hållet, att det inte tillförde något. Så vad gjorde jag? La ännu mer av bakgrunden till handlingen i det spåret och lät dessa karaktärer bära upp hela skiten såklart! Återstår att se om jag lyckats med mitt tilltag…
/Anna
Förlåt, men HAHAHA – varför är det alltid sådär? Ibland tror jag att det ändå är det bästa, när någon säger: ”Ta bort det här det tillför inget” – och så plötsligt VET man helt hundra procent att det är det som är det viktigaste. Det blir liksom tydligt när man står inför valet att helt ta bort något. Låter hur som helst grymt spännande med ditt tilltag och jag får som vanligt sätta mig på händerna för att inte böna och be om att få testläsa… 😉
Ja, jag hoppas också att förlagen och en massa folk är trötta på allt det vanliga dravlet och vill läsa något lite annorlunda. Och jag hoppas precis som du att jag verkligen ska lyckas med det jag föresatt mig.
*håller tummarna för oss båda*
Underbart att höra att jag inte är den enda rebellen! Det är nog precis som du säger: har man inte lyckats utveckla ett spår eller karaktär tillräckligt kan det nog verka som att det hamnat där av en olycka. Men i och med att jag tvingades tänka tanken att ta bort det, boostade istället lusten att förstärka och förtydliga. Förhoppningsvis har parallellberättelsen jag lagt in tillräckligt försvar att tala för sig själv numera.
Låt 2016 bli året när vi SKRIVER FÖR OSS SJÄLVA!!!
Och apropå testläsning: mitt stora mål just nu är att skicka till förlag nästa gång jag känner mig klar. Eftersom jag aldrig gjort det. Men beroende på responsen därifrån kommer jag behöva ny testläsningsomgång gissar jag. Det vore LYX om du ville läsa.
/Anna
Åh vad bra tankearbete du har utfört. En retreat är perfekt för den sortens arbete, även om man inte kan räkna så många sidor efteråt.
Läsarna vill ha nya upplevelser. Det låter som att du kommer att ge oss det. Jag blir så nyfiken. Så se till och skriv nu så att vi får läsa.
Roligt att du är så nyfiken, men alltså, tro inte att det är något revolutionerande jag filar på, det är bara, liksom, en lite mer lågmäld variant av fantasy 🙂 Jag gör mitt bästa med skrivandet men jag har ju till slut insett att det kommer ta mycket längre tid än jag skulle vilja. Det är inget att göra åt. Men du kan ju glädjas åt att du är en av dem som kommer få läsa manuset innan jag skickar till förlag, och det är ju trots allt något!
Intressant att få läsa hur du har resonerat och underbart att du har kommit fram till hur du vill ha dina berättelser. Jag tror också att man märker som läsare om författaren har varit sann mot sig själv eller har försökt härma sådant som går hem.
Dessutom kan väl inte skrivglädjen bli särskilt långvarig om man skriver något som hela tiden skaver.
Ja, jag tror också att läsare märker sådant. Kanske inte alltid att det är tydligt exakt vad som är felet, men jag tror att det blir svårt att känna att en berättelse klingar helt rätt i kroppen när den är skriven på det sättet. Och verkligen, skrivglädjen försvinner totalt när man försöker skriva skavande saker, det var nog lite det som hände mig under det här året tänker jag. Just att även om jag inte rakt av skrev på det som skavde, så fanns det ändå något där som skavde och som hindrade mig att skriva. Nu känns det SÅ mycket roligare och lättare!
Vilken bra sammanfattning! Jag gillar verkligen bilden av berättelsen som en gobeläng. Jag älskar också din slutkläm! Det är väl så gott som en pitch? En fantasyberättelse om vanligt ovanliga människor som inte räddar världen och där alla frågor inte besvaras. Jag skulle nappa på det!
Ha! Vad du är smart – det är ju ganska mycket som en pitch faktiskt 🙂 Kanske att jag skulle lägga in något om den ovanliga staden också, men annars är det ganska klockrent! Jag skulle ju definitivt nappa på det jag också, men det säger kanske sig självt…
En pitch som du skulle nappa på är en bra pitch! 🙂 För du skriver ju boken som du själv ville läsa men inte hittade. Så du är ju en del av din egen målgrupp. Och jag med! 😉
Jo, det är klart, det har du rätt i! Jag kanske måste fila lite mer på den där pitchen – det är ju just en sådan hisspitch som jag känner att jag har saknat.
Kul!
Jaaa! Vilken härlig konversation här, jag lägger mig i. Låt oss formulera hisspitcher allihopa!
/Anna
Det finns ju också fantasyskildringar utan jätteuppgörelser, mer så där inre uppgörelser eller annat sorts kaos. Det kan ju faktiskt göras på många sätt utan hard core action. Så det ska du inte haka upp dig på alls, utan precis som du bestämt dig för, skriva det du vill och skita i krigsscenerna, nån annan får ta det. Kanske jag…
Ja, jag antar att det faktiskt finns sådana fantasyskildringar också, även om jag nog inte läst så många av den sorten. Har du några bra tips? Det skulle verkligen vara roligt att läsa in mig på något som mer liknar det jag försöker skriva.
Haha – jag lämnar med varm hand över krigsscenerna till dig, eller andra 🙂
Uppenbarelse eller vad?! 😉 Roligt att du beskriver det så här. Och klokt att du följer dina egna råd. Svårt som attan det där. Lycka till med att skriva för din skull!
Ja, fånigt att det är så svårt, men nu gör jag mitt bästa! 🙂