Lagom till min skrivretreat hade jag naturligtvis en väldigt strulig natt med Filurpojken när jag bara sov tre, fyra timmar (men inte sammanhängande tid), och dessutom blev jag förkyld. Så mina dagar på hotell fick inte riktigt den kvalitet som jag hade hoppats. Den mesta tiden gick åt till att sova (vilket med tanke på hur vår vardag ser ut, kändes som extrem lyx, det ska erkännas), och stor del av tiden befann jag mig i en sorts töcknig förkylningsdimma som gjorde det helt omöjligt att skriva. Inte riktigt den ocean av kreativitet jag föreställt mig att jag skulle segla runt på.
Man skulle kunna tro att det här gjorde mig stressad eller deppig eller i alla fall missnöjd och frustrerad. Men nej, faktiskt inte. För det här är ju året när jag har slutat stressa över mitt manus, och det år när jag istället ska njuta över varje litet steg framåt – oavsett hur litet och hur lång tid det tagit att ta det. Så trots lite sämre förutsättningar än väntat, blev min retreat ändå en riktig njutning.
Jag fick möjlighet till en långfika i lugn och ro med en av mina allra bästa vänner som jag inte träffat på jättelänge (och som gjorde mig så glad att enbart det skulle kunna fylla och för den delen toppa retreatkvoten av förväntad glädje), jag fick sova mer än jag sammanlagt sovit på en vecka, jag fick strosa runt i bokhandlar, äta gott och läsa en underbar liten novell av Neil Gaiman. Och dessutom, fick jag prata skrivande med vännen Liv, och jag fick en massa viktiga saker tänkt om mitt manus. För när det inte går att skriva, går det nästan alltid att tänka.
Och vad jag tänkte på, det ska jag berätta imorgon!
Är såklart avis på din hotellretreat och vill egentligen veta ALLT om den (vilket hotell, hur såg rummet ut, vilka restauranger åt du på, var frukosten bra, hade du utsikt med mera med mera i oändlighet eftersom min favvo-grej är att kolla hotellhemsidor och drömma mig bort) men jag är nästan ÄNNU MER AVIS på din inställning till skrivandet. Fy farao vad sunt. Det där ”det-får-ta-den-tid-det-tar-för-annars-blir-det-inte-bra”-tänket har jag själv hållit, men det börjar glida mig ur händerna. Jag blir mer och mer stressad över att svara ”framåt” på frågan hur det går. Och folk frågar från alla möjliga håll, jag har varit flitig med att berätta att jag skriver, har jag märkt. 🙂
Så det här inlägget stärker. Och nu ska jag googla hotell.
/Anna
Haha! Total hotell-junkie alltså 😉 Jag är väldigt förtjust i mina retreater, men tyvärr har jag aldrig gillat hotellfrukostar. Jag går nästan alltid en sväng till närmaste Espresso House på morgonen så att jag kan få min latte macciato på sojamjölk med bara två tredjedelars espresso – och en nybakad croissant i bästa fall.
Ja, alltså, det här ska bli ett sunt år, det är min plan. Jag känner igen mig så väl i det där med stressen, det var ju det som liksom ledde fram till min nuvarande sundhet, att jag kände det som att jag bara kom närmare och närmare ännu en utmattning. Och det är verkligen inget jag längtar efter. Jag längtar efter att må bra, och därav också må bra i mitt skrivande. Jag tänker på något sätt att det här med att sätta press på sig själv är något som måste göras med fingertoppskänsla. Ingenting är egentligen rätt eller fel, man måste bara känna efter om en viss typ av press ger resultat eller inte. Så om du känner att du presterar mer och bättre av att pressa dig själv, då är det rätt väg – åtminstone ett tag. Men om du snarare presterar mindre och/eller sämre, då är det nog inte alls rätt väg. Känn efter. Och bry dig inte om vad andra tycker!
Det absolut enda som är värt att sträva efter är att må bra, och att det du skriver blir bra!
Vet inte riktigt hur jag framstår nu, men jag älskar den där frukost-informationen! Och tusen tack för pepp och varma ord. Som alltid.
/A
Vet inte riktigt hur jag framstår heller, men jag älskar också den här sortens frukostinformation – det var antagligen därför jag skrev den 😉 Och varsågod för pepp. Som Alltid.
/Linda
Imorgon? Retsticka 🙂 Skämt åsido, vad bra att det ändå blev så bra.
Hehe. Ärligt talat var jag ingen retsticka här, utan snarare en latsticka (nytt ord – ganska fint va?) 😉 Men jo, faktiskt skönt att det blev så bra.
”För när det inte går att skriva, går det nästan alltid att tänka.” så fint, så klokt och så rätt! 🙂
Jo, ja, jag brukar helt enkelt tänka så. Ibland underskattar man hur viktigt tänkandet är för skrivandet. Helt enkelt SUPERviktigt.
Härligt att skrivretreaten blev givande! 🙂 Jag tycker det är en sund inställning, så länge man inte inväntar inspiration eller något annat vagt så kommer man ju framåt hela tiden och alla behöver vi ju olika tid för att skriva. Sedan eftersm alla har olika tillvägagångssätt med sitt skrivande (edit as you go, vs bara flödesskriva etc) så är det ju klart det tar olika lång tid. Jag tror det bara är av godo att ta sig den tid som behövs, så heja dig!
Tack för peppet! Jo, jag tror ju som sagt också att det bara är av godo. I all fall om jag vill att resultatet ska bli bra, och det vill jag ju 🙂
Åh vad underbart det låter med en riktig retreat. Du verkar ha tankat både kreativitet och lugn. Det behövde du nog låter det som. Jag förstår att båda mötena gav dig inspiration och det är klart att jag blev lite avundsjuk när jag läste om dem. För det är inte klokt vad man blir inspirerad av att träffa andra kreativa vänner.
Jag har också varit på skrivretreat skulle man kunna kalla det även om jag hade mannen med. Men jag blev också sjuk första dagen och idag när jag kom hem är första dagen jag känner mig frisk. Trist. Men det kanske är kroppen som talar om att den behöver vila. Och då är det väl bara att lyssna på den. Jag har skrivit lite, med betoning på lite. Jag är inte lika lugn över det som du. För när vardagen sätter igång är det inte alltid lika lätt att hitta den där skrivtiden. Men det får vara okej. Nu är jag åtminstone utvilad. Hoppas att du är det fortfarande.
Kram
Ja, möten med andra kreativa är nog det allra bästa som finns – även om mötet med Liv i det här fallet var över telefon 😉 Jag tycker verkligen att vi borde försöka ses snart och prata lite skrivande och sånt, tycker inte du det också? (säg JA!)
Tråkigt att du också blev sjuk. Men det är nog ett tecken på att man behöver vila, (även om det väl också är ett tecken på att det är vinter, men det går ju inte att göra något åt den saken, utom att som du ta sig till varmare breddgrader) och ibland så är det absolut nödvändigt. Jag vet hur lätt det är att stressa upp sig över att det inte blir mer skrivet, och förmodligen ännu lättare för dig som har en bok på gång och liksom är mer ”riktig” författare. Jag föreställer mig att jag skulle ha MYCKET svårare att vara så lugn över min snigelfart om jag redan hade gett ut en bok eller hade en på gång. Men som du säger, nu är du utvilad och kanske att du kommer kunna skriva mer och bättre på den lilla skrivtid som finns då. Jag tycker nog ändå att det ofta brukar vara så. Håller tummarna för dig!
Härligt att du fortsätter på ditt nya lugna spår att se det positiva. Ibland blir det inte som man tänkt sig men det behöver inte betyda att det är dåligt. Allt har en mening. Så brukar jag tänka. Och på tal om att tänka, det har jag tagit till mig är en mycket viktig komponent i skrivandet 🙂
Eller hur? Det är inte hur man har det, utan hur man tar det, är min devis 🙂 (självklart är det extremt tufft ibland – jag menar, vissa saker är helt enkelt väldigt svårt att ta på ett bra sätt, men jag tillämpar principen så gott jag kan) Och tänkandet ja, det är ÄR ju så himla viktigt! Lätt att glömma bort ibland. Även om jag knappast glömmer bort själva tänkandet i sig, så är det lättare att glömma bort att det också är ”skrivande”, och att jag ska ge mig själv lika mycket cred (eller ibland mer) när jag tänkt i två timmar som när jag redigerat.