Anföringsverb är det ord som talar om hur någonting sägs (eller tänks) – det är alltså det ord som kommer direkt efter en replik eller en tanke. Det finns otaliga anföringsverb, exempelvis: skriker, mumlar, viskar, stammar, ryter, bubblar, snyftar – och så vidare. I de flesta fall är den här sortens anföringsverb helt onödiga; istället för att tillföra något hindrar de flytet i läsningen, de kan kännas väldigt konstlade och ofta talar de om något som redan framgår av repliken, eller i alla fall BORDE framgå av repliken.
Det absolut bästa anföringsverbet är säger. Det är nästan osynligt, och låter replikerna komma fram i all sin glans utan att störas av något annat.
I de fall när det känns nödvändigt med något mer beskrivande, tycker jag personligen bättre om att beskriva med en hel mening så att läsaren får en tydligare bild av vad som händer. Det vill säga, istället för att skriva: ”sade hon nervöst”, skriver jag kanske: ”sade hon, och hennes ögon rörde sig från punkt till punkt i rummet och verkade inte vilja landa någonstans”. Jag är också rätt förtjust i att inte ha ett anföringsverb alls, utan bara låta dialogen stå för sig själv tillsammans med den beskrivande meningen, det vill säga: samma som ovanstående men minus ”sade hon”. Ganska ofta fungerar det också att inte ha varken anföringsverb eller beskrivande text utan bara låta dialogen stå helt för sig själv. Men å andra sidan, ibland, kan rätt anföringsverb göra hela skillnaden i en dialog. Det handlar som alltid om att hitta rätt känsla för när det fungerar och när det inte fungerar.
Svårt, men roligt.
En av mina ”favoriter” är ”flämtade hon”. Eller kanske ”frustade hon”. Den första får mig att tänka, nästan alltid, i fel banor. Den andra får mig att tänka på hästar.
Så för att det ska vara så ”osynligt” som möjligt kör jag mest med ”säger/sa”. Då och då behövs förstås ett skrik eller en viskning, men oftast vill jag att alla sätt att säga saker på ska framgå ur gestaltningen istället, precis som du säger. Däremot lämnar jag sällan bort ”säger/sa” för att det inte ska uppstå missförstånd om vem som säger/sa något.
Det är som jag sagt tidigare, himla kul att du kör skrivandets abc. Tack för det!
Haha, jag får exakt samma associationer till ”flämtar” och ”frustar” 🙂
Ja, att utelämna vem som pratar kan vara ganska förvirrande, jag gör det bara när jag är hundra procent säker på att det verkligen framgår.
Kul att du gillar ABC-konceptet! 😉
Härligt med ABC och nu har jag läst ikapp!
Jag är rätt förtjust i anföringsverb, men försöker verkligen välja mina tillfällen. Det är lite samma som jag tror du skrev under ”adjektiv” eller ”adverb”, att man bara får ösa på och sedan känna efter och rensa i redigeringen.
/Anna
Ja, jag håller med, det är lika bra att skriva från magen eller hjärtat eller vart det nu är man skriver ifrån – och sedan redigera. Och hur mycket anföringsverb eller adjektiv och så vidare man vill ha är ju fortfarande en smakfråga.