Adverb är en lite knepig ordklass som bestämmer verb eller andra adverb. Förenklat går det att säga att adverb svarar på frågorna hur, när eller var. I skrivsammanhang är det bra att – precis som med adjektiven – vara lite försiktig med adverb. Framförallt den sorts adverb som svarar på frågan om hur någonting görs, exempelvis: fort, tyst eller upprört.
Adverb används bland annat för att förtydliga, så att det inte ska gå att missa hur något görs. Men för det mesta behövs det inte, utan blir snarare en upprepning av något vi redan vet: Hon springer fort; Han viskar tyst; De gormar upprört. Ofta går det alltså bra att bara hoppa över adverben, för kanske är det som den gode Stephen king säger, att: ”Vägen till helvetet är kantad med adverb”.
För egen del har jag en tendens att vilja vara övertydlig så att läsaren inte ska missa vad det är jag vill säga, och slänger därför ibland in ett adverb av just den här sorten när jag först skriver en text. Men i redigeringsfasen tar jag ofta bort den igen, eftersom det då är lättare för mig att se att den där övertydligheten inte behövs.
Här är ett par länkar till artiklar som diskuterar användningen av adverb lite mer utförligt:
Don´t Use Adverbs and Adjektivs to Prettyfie Your Prose
Subverting Adverbs and Klichés
Så länge man tar bort dem i redigeringen får de gärna vara med ett tag …
Den här biten att skriva är väldigt kul. Som när man hittar rätt verb och slipper allt vad stödord heter.
Eller hur? Rätt verb är verkligen kärnan på något sätt. Det kan vara väldigt klurigt tycker jag, men fantastiskt när det funkar 😀
Adverben kan vara ett otyg. Jag har t.om. (när jag har tid) börjat redigera bort alla möjliga överflödigheter i alla möjlig sorts text nu. Så mina kollegor kan ibland få extremt välskrivna mejl och meddelanden från mig. Att befinna sig i redigeringsfas i en evighet tenderar alltså att ta över på alla områden 😉
Haha! Jag vet precis vad du menar 🙂 Har man bara sina text-ögon på så är det svårt att släppa ifrån sig halvtaskiga saker.
För min del upplever jag egentligen det motsatta, nu efter mina år av utmattning. Den här terminen har jag fått tillbaka tentor där jag glömt att avsluta en mening eller skrivit ett ord två gånger utan att jag märkt det och liknande, och det skulle aldrig kunna hänt mig innan jag blev sjuk. Men min hjärna är fortfarande inte i form och ganska ofta (särskilt när jag är trött) så funkar den mycket sämre än vad jag varit van vid tidigare i livet.