Som sagt. Bättre framåt än bakåt, och bättre lite än inget. Men långsamt går det.
Jag skriver på för hand i skrivboken, korta stunder precis som jag tänkt. Det fungerar förvånansvärt bra. Jag samlar på mig textbit efter textbit, ofärdiga visserligen, ibland ganska dåligt formulerade och med hål i och definitivt hål emellan. Men det är text. Och där det förut inte fanns någon text alls, finns det nu. Det finns också mer tankar. Även fast jag knappt har öppnat mitt manus på en vecka, så känner jag mig äntligen lite närmare mina karaktärer, närmare hela historien. Jag känner mig fri i förhållande till den, och lite, lite lustfylld. Det var länge sedan.
Så jag fortsätter i min snigelfart, den är bra för mig. Ordräkningsdokumentet är tomt, men jag försöker verkligen släppa det. Jag kommer framåt. Och nästa vecka någon gång när temperaturen sjunker till kanske 25 grader istället för 30 och min hjärna börjar fungera någorlunda mer normalt (förhoppningsvis, alltså), ska jag sätta mig med skrivboken och manuset och försöka få in de små texterna i den stora, och se vad jag kan göra av det.
Bra! Fortsätt så.
Jag håller tummarna för svalka, även för vår skull. Det är jobbigt att vara liten i den här hettan.
Ja, det är verkligen inte lätt när man är liten. Jag tycker det är rätt svårt som stor till och med. Och förra veckan sade väderleksapporten att det skulle bli bättre från och med imorgon, men det verkar ju inte så nu. Snarare som en vecka till med 29 grader varmt. Puh! Men det har åtminstone regnat lite idag, och det är ju alltid något 🙂
Värmen har verkligen segat ner hjärnan så skrivandet blivit lidande. Heja dig!!
Tack 🙂 Ja, verkligen! Den här värmen är ett otippat bakslag. Inget man räknar med som aspirerande författare i Sverige. Och man borde ju inte klaga, men allvarligt – det här är lite för mycket…