Efter att hela familjen gått upp klockan sex (trots att delar av familjen bara sovit kanske fyra timmar eller så), har vi nu varit på dagis och tittat på Luciatåget. Och hör och häpna: delar av familjen var också med i Luciatåget i år! Buslusan alltså. Hon och hennes bästa kompis gick hand i hand allra längst fram i tåget, i sina vita linnen utanpå overallerna (Luciatåget är alltid utomhus, framför den stora julgranen på dagisgården) och med Luciakronor och glitter och elektriska ljus i händerna. Bortsett från en hel del gäspningar och återkommande små experimentella ljusshower med det elektriska ljuset stod hon där och sjöng så gott hon kunde, emellanåt med ett litet leende och en vink till mig och sambon.

Det här  premiären för Buslusan i ett Luciatåg, för det mesta brukar hon som sagt avstå. Den som vill kan läsa här om hur det var förrförra året. Jag och sambon hade haft lite på känn att det kanske skulle funka i år, men vi var inte helt säkra förstås. Så när vi väl stod där och tittade och insåg att hon skulle fixa det, kändes det ganska stort. Det är absolut första gången i sitt liv som hon har klarat att stå framför en publik och göra det hon ska (det har ju  hänt en gång att hon stått i Luciatåget utan att öppna munnen, och det har hänt en gång att hon stått på en dansuppvisning utan att röra en muskel) och det gör mig så glad. För hennes skull. För att hon kanske äntligen kan slappna av lite och tycka att det är roligt att vara med, istället för att tänka på prestationen.  Känns som att vi båda har tagit ett kliv framåt i vår utveckling den här hösten.

Vilken fin unge jag har!