Det är en märklig känsla, det här att släppa taget om ett manus. Det var ju inte alls en medveten process utan snarare som att det skedde helt långsamt och gradvis och utan att jag alls hade en aning om det, och så en dag, bara: kunde jag helt överraskad känna att jag hade släppt, att all den där krampen i hela min varelse var borta, att jag kände mig fri och avslappnad och trygg. Och beslutet att lägga ner min deadline kom EFTER att den här känslan infann sig, som en helt naturlig konsekvens. Helt enkelt eftersom jag i kropp och själ och tanke visste att allt skulle ordna sig, bara inte alls enligt planen som jag haft, men också att DET INTE GJORDE NÅGONTING.
Det konstiga – och härliga – är att känslan som infinner sig nu efter släppet är en känsla av försiktig nyfikenhet. Att jag liksom kan närma mig mitt manus på ett helt annat, mer frisinnat sätt. Jag tänker på det på något som kan bli bra, på något som innehåller potential och utvecklingsmöjligheter, istället för på något som är ofärdigt, haltande och definitivt inte så bra som det borde vara. Nu när jag tagit bort min deadline ur ekvationen så finns det plats för mitt manus (och för mig) att växa och bli så bra som det faktiskt skulle kunna bli, typ: istället för att bara borsta igenom håret och nödtorftigt försöka tvätta bort tandkrämsfläckarna från tröjan, hinner jag både duscha och byta till hela och rena och snygga kläder. Plus lite mascara. Ni förstår.
Det känns helt obeskrivligt skönt.
jag är trött, klockan är mitt i natten och jag orkar inte formulera något vettigt att säga om saken, men jag ger ändå en tummen-upp och en liten våg för ett klokt beslut 🙂 yay dig!
Tack, Malinka! 🙂
Jag förstår verkligen känslan. Bra beslut!
Ja, jag är sällsynt nöjd med mitt beslut. Det trodde jag aldrig. Men det är som att jag äntligen kan få vila. Så himla bra på så många sätt!
Jag förstår precis hur du känner och du beskriver känslan så bra! Jag hade också ett krav i våras att nu … nu ska det vara klart. Nu är manuset klart på riktigt. Och jag skickade in det, och jag föll som en pannkaka när refuseringarna damp in. Jag sörjde och tyckte att manuset var bara skit. Sedan släppte det där kravet att det ska ges ut fortast möjligt och tankar på förbättringar började ta form. Nu redigerar jag med ett helt annat lugn och precis som du tänker jag inte ha någon deadline. Kreativiteten har aldrig mått så bra som den gör nu. Så bra beslut där Linda att bara vara i ditt skrivande 🙂 Kram
Ja, det låter som om vi har haft en ganska liknande process! Det är ju så dumt att pressa sig själv i onödan, och ändå så lätt att göra det. Bra där själv att du bara ska vara i ditt skrivandet! 😀 Kram!
Och så ska det ju kännas 🙂 Roligt att det blir positivt med släppandet!
Ja, det är så otroligt skönt. Jag känner mig ärligt talat ganska mycket som en ny människa 🙂