Helt utan att jag planerat det, har de senaste veckorna lett mig fram till ett av de största skrivrelaterade besluten som jag tagit på kanske flera år. Nämligen att sluta stressa fram mot en omöjlig deadline och i stället låta skrivandet ta den tid det tar. Jag tänker (åtminstone för stunden) sluta betrakta skrivandet som ett arbete, och istället låta det bli en härlig fritidssysselsättning som jag ägnar mig åt när jag har tid och lust. Och jag tror att jag behöver ta en ordentlig paus ifrån det innan det kan bli lustbetonat igen. Det är ett väldigt stort beslut för mig, och inte ett som jag fattar utan svårighet – i så fall hade jag nämligen gjort det för länge sedan.
I några veckor (kanske egentligen månader, om jag undantar ett antal specifika udda tillfällen) har jag känt att jag mer och mer tappat lusten att skriva på mitt manus. Jag har fått svårare och svårare att skriva något vettigt när jag bokat in tid för att göra det, och har märkt att jag oftare och oftare bara struntat i det och gjort något annat istället. Det handlar en del om tröttheten så här efter ett år (eller fem – beroende på hur man ser det) utan vettig sömn på nätterna. Antagligen handlar det ganska mycket om det, men eftersom det är det enda i mitt liv som jag egentligen inte kan påverka så mycket, är det inte just sömnbrist som framför allt gjort att jag ändrat inställning. Istället är det två andra saker.
Den första är min familj och det som jag med ett sammanfattande ord skulle kunna kalla ”mitt liv”. Det är ju ganska ofta som jag i olika skrivsammanhang diskuterar hur livet kommer i vägen för skrivandet och att man måste acceptera att det är så ibland och lära sig leva med det i perioder. I praktiken kommer mitt liv i vägen för skrivandet nästan hela tiden, eftersom det finns ganska lite tid för skrivandet och eftersom jag har ganska mycket andra saker som upptar mig. Men i mitt huvud så är det snarare tvärt om: Att skrivandet kommer i vägen för livet. Att skrivandet på riktigt hindrar mig från att vara helt närvarande med min familj och med vänner, och på vissa sätt kan jag nog säga att skrivandet hindrar mig från att vara helt närvarande med mig själv. Det kan låta galet, men det är hur som helst sant.
Jag kan bitvis bli så pass besatt av mitt skrivande att jag helt ärligt tycker att allting – precis allting – bara är irriterande störningsmoment i min skrivprocess. Och jag kan faktiskt tycka att det är lite okej att ha sådana perioder av intensivt skapande, jag kan tycka det, trots att det inte passar in i det beteende jag som kvinna och förälder förväntas ha, trots att det då faktiskt går ut över andra människor. Det är så otroligt viktigt för mig med skrivandet, att det kan få gå ut över livet ibland. Men det måste vara kortare perioder, och det måste bli konkreta resultat. För min del har det snarare varit ett kroniskt tillstånd under lång tid och inte alls en kort period, och det har heller inte blivit särskilt tydliga resultat – åtminstone inte som står i relation till det totala uppgåendet i processen. Det har gjort att jag levt med ett ständigt missnöje på alla plan, eftersom jag aldrig kunnat bli nöjd och heller aldrig kunnat slappna av. Jag har svårt att förstå hur det blev så här, att min besatthet av att någon gång bli klar tog över på ett sätt som faktiskt gränsar till osunt. Jag skriver på sidan om mig och bloggen att jag vill leva ett liv där jag lyssnar på mitt hjärta, och det vill jag verkligen. Men nu tänker jag att jag bara har lyssnat på det som hjärtat skriker – inte på det som hjärtat säger i vanlig samtalston, eller viskar och liksom smågnolar. Jag tänker att jag måste se till att lyssna på hjärtats röst i varje aspekt av livet, hela tiden, och inte bara lyssna ut en riktning och sedan sätta av åt det hållet, blind och döv för allt annat än målet.
Det var alltså det första som fick mig att nästan över en dag ändra inställning till skrivandet. Det andra är förstås manuset självt, min trötthet på det, och mina tvivel. Tro nu inte att jag tänker ge upp, det tänker jag verkligen inte – långt ifrån. Men jag känner att jag – som flera av er så klokt påpekat i kommentarer häromdagen – behöver en lite längre paus från manuset. Jag behöver vila mig för att hitta tillbaka till det lustfyllda skrivandet. Och jag tror att jag också behöver ordentligt med tid till att bygga min värld (den där delar av handlingen utspelar sig) i lugn och ro. Jag tror att jag har hittat fram till en fungerande dramaturgi och jag tycker att jag lyckats skapa (någorlunda) trovärdiga och personliga röster till mina karaktärer. Men det som saknas är världsbygget, alla detaljer, bakgrunder, en övergripande berättelse som den här romanen kan vila i (med tanke på att den är tänkt som den första boken i en serie). Det är inget som går att slarva fram på bara några månader tills i vår, jag måste låta det ta den tid det behöver.
Jag har känt mig så otroligt stressad över att bli klar, att jag verkligen övervägt att skicka in ett nästan ofärdigt manus bara för att ”bli av med det”. Och egentligen tycker jag att man måste få göra på det sättet, om det verkligen känns som det rätta. Men det är inte jag, att göra så, inte alls. Det är inte så jag har föreställt mig att det skulle bli, och det kommer inte bli så heller, om jag får välja just nu. Jag vill vänta och göra mitt manus så bra som det alls kan bli, och det får helt enkelt ta den tid det tar.
Så jag känner att jag börjar släppa taget om mitt manus, ett tag som jag verkligen hållit fast vid väldigt krampartat på sista tiden. Jag tänker att det kommer bli färdigt, någon gång, men det är inte det absolut viktigaste i mitt liv, familjen och hälsan och glädjen är viktigare. Det viktiga är att jag har roligt och är lycklig medan jag skriver på mitt manus, och att jag blir nöjd med resultatet – exakt när det blir färdigt är mindre viktigt.
Ja. Sånt här kan man komma fram till en söndag när sambon är borta på roligheter och man själv nattar först det ena barnet och sedan det andra. Ett stort beslut mitt i det lilla, men ett som klingar sant i hela kroppen. Jag är ärligt talat redan lite lyckligare.
Jag tror att jag förstår exakt hur svårt det här beslutet varit, men ditt inlägg genomsyras av lätthet och – frid. Genom att släppa taget om manuset, våga låta det sväva iväg och hitta nya infallsvinklar, kommer det med all säkerhet tillbaka till dig med inspiration.
Tids nog.
Jag hoppas helt själviskt på att du uppdaterar här då och då med allt som pågår när du inte skriver. Om du känner för det alltså.
/Anna
Ja, jag tänkte inte på att jag behövde vara tydlig med det, men: jag kommer SJÄLVFALLET inte att sluta blogga. Bloggandet är ju något av det allra roligaste i mitt liv, och det finns så mycket att skriva om, jag känner inte alls att jag måste ha ett manus att skriva på för att fylla bloggen med intressanta saker. Andra kan ju tycka annorlunda, men för min del tycker jag att det finns mycket hantverksmässigt och filosofiskt att fundera på, och dessutom en massa annat mer allmänt skrivrelaterat. Så ni får nog stå ut med mitt vanliga babblande här framöver också 🙂
Vad bra att du kommit fram till det här. Och vad bra skrivet! Jag har, på sätt och vis, också släppt taget och låter nu mina påhittade regelverk och tankar om skrivandet falla fritt. Samtidigt har så många andra stenar ramlat av mig. Det är mörkt ute, men det är ljust inne. Önskar dig allt gott.
Ja, tänk vilken skillnad det kan göra att när man vågar låta saker bli som de vill istället för att ha en massa krav! Härligt att det är ljust inne hos dig med 🙂 Önskar dig allt gott också!
Vad skönt det låter. Och jag är ganska säker på att du kommer att fortsätta att skriva här så vi får följa vad som händer. Och under tiden blir det lite sinnesro och mer närvaro i livet. Lycka till.
Kram
Ja, det är nästan obegripligt och dessutom obeskrivligt skönt. Och som sagt, jag kommer förmodligen skriva mer här på bloggen än någonsin, för bloggandet är bara roligt och kravlöst och lustfyllt för mig, och nu har jag ju så att säga frigjort både tid och energi till det 😉
Du är klok och modig som vågar fatta det där beslutet. Jag tror att det är det enda rätta, både för texten och för dig.
Jag känner igen mig otroligt mycket i dina resonemang. Och varje gång jag blir besviken på mig själv över att jag inte blir färdig snabbare med saker och ting (både skönlitterära manus och avhandlingen) så landar jag i precis samma tankar. Jag skulle ha kunnat bli färdig snabbare, men jag är inte beredd att betala det priset. Jag vill bli författare, men inte till vilket pris som helst. Jag vill ju vara närvarande i livet också.
Kram och njut av din paus! Jag är övertygad om att lusten kommer tillbaka.
Tack fina vän! Ja jag tror också att det är det enda rätta, trots att det tog väldigt lång tid att komma fram till det. Exakt som du säger är det helt enkelt inte värt priset att skynda på sig själv.
Det roliga är ju att lusten redan har kommit tillbaka lite! Men istället för att kasta mig över manuset och skriva, tänker jag istället, och det är väldigt värdefullt eftersom det är mycket som inte är riktigt färdigtänkt. Och njuter gör jag verkligen!
Kram!
Bra beslut. I sinom tid tror jag att ditt manus blir en bok, som är så bra som den kan bli, och som är skriven av en författare som mår bra. Många kramar till dig!
Tack fining!
Kram till dig också 🙂
Kloka tankar och beslut! heja dej!
Tack!
Så klokt! Själv har jag inte varit så hängiven att jag ägnat mig åt att skriva när andra erbjudanden dykt upp (vänner, familj… nöjen, jobb…). För att inte tala om alla gånger jag skjutit en deadline framför mig. När jag läst andras bloggar, duktiga skribenter, hängivna och med tidiga mornar framför datorn på morgonen eller så, ja då har jag känt mig lite ”lat” för att jag inte prioriterat skrivandet mer.
Att skriva ska vara roligt. Det är det jag följer först av allt. Ibland är det jobbigt, men ändå längtansfyllt. Om du inte känner så, då ska du verkligen göra annat för att hitta tillbaka. Lycka till med det, och hoppas du nu, några dagar senare fortfarande känner dig lugn inför ditt beslut 🙂
Jag tror att ditt sätt är mycket bättre, att alltid gå på lusten när den finns. För mig kan det absolut vara okej att tvinga mig själv litegrand, men det är mest för att det ju finns så himla mycket annat som jag också gärna vill göra (andra kreativa saker), så jag måste på något sätt vara lite sträng och se till att jag inte bara plottrar bort allt min tid på småsaker, eller i alla fall olika saker. Men det går ju liksom inte att må bra om man inte skriver för att det är roligt. Tänker på ditt inlägg om GRR Martin – det är svårt att förstå hur man kan leva ett helt liv så, även om det uppenbarligen är så för en del människor.
Och – ja: jag känner mig faktiskt ännu lugnare nu med mitt beslut! Det är SÅ rätt 🙂
Jamen vad viktigt att tänka på. Alltid. Jag menar, skriva ska vara kul också. Det behövs lust för att orka med alla de upp och ned som finns i skrivandet. Och jag förstår precis, när mina barn var mindre hade jag precis den känslan i perioder att jag liksom inte kunde släppa taget om det där som var mig och mitt (skrivandet) och allt annat störde. Sen som du, släppte jag taget. Lät det vara mer lust. Och då blev det roligt på riktigt. När jag i perioder kunde bli helt uppslukad och andra stunder kunde jag ägna åt familj och vänner. Nu med stora barn kan jag på allvar skriva, för de kräver inte samma sak längre. Men när de kräver nåt, ja då, lättare att släppa tag och låta dem vara med på nåt vis. Så ja, skriv av lust, och däremellan låt lusten liksom växa inuti. Det är viktigt. Det är viktigt att tänka på skrivandet utifrån som du gör. Alltid.
Skönt att höra om att du gått igenom ungefär samma process! Det är så konstigt med processer (tycker jag ibland), just det där att det bara måste göras. Jag är säker på att om du hade berättat det här för mig för ett par månader sedan, så hade jag antagligen bara tänkt att, aha, ja så var det för Mia, men för mig är det helt annorlunda – jag behöver minsann inte släppa taget 😉 Men det behövde jag alltså. Och ja, jag tycker att det är väldigt viktigt att tänka på skrivandet utifrån, egentligen är det på något sätt viktigt att tänka på allt man gör utifrån. Det är bara så jag kan förstå vad det är jag håller på med – och det är ju ungefär det som är vitsen med att leva, tänker jag 🙂
Hördu, du är så klok så klok! Och jag blir så glad av att läsa om dina insikter. För jag tror väl också att det ofta kan se olika ut, men sen samtidigt på nåt vis brukar det visa sig att det ändå finns likheter och det är skönt, skönt att inte vara ensam när det är knepigt.
Ett svårt beslut att ta, men känns det rätt så är det rätt! 🙂
Ja, egentligen jättesvårt. Nu var det lättare än jag någonsin kunnat föreställa mig eftersom hela processen på något sätt var omedveten (typ det enda sättet för mig att fatta ett sånt beslut eftersom mitt medvetna jag är ganska envist…), men det känns så otroligt rätt att jag önskar att jag fattat beslutet långt tidigare 🙂