Det går obeskrivligt segt med skrivandet. Det beror delvis på att jag skriver en hemtenta och är lite upptagen och stressad av den, delvis på att jag är förkyld. Men i ärlighetens namn, så är det tyvärr inte bara det heller.
Jag börjar verkligen tröttna. Över sex år med samma manus gör att jag inte riktigt har kvar entusiasmen. Trots att min text är bättre nu än någonsin, både den gamla och den nya, trots att jag känner att jag faktiskt kommit någonstans med manuset, på många olika plan. Jag kan bara inte uppbåda samma glädje inför att skriva längre. Jag hoppades att jag skulle få lite extra schvung med NaNoWriMo, men istället gör det mig bara ännu mer deppig eftersom jag presterar ungefär 300 ord om dagen som det är nu (och det är i bästa fall), istället för 1600 ord om dagen eller vad det nu är som jag borde skriva. Jag har kommit till en väldigt obehaglig punkt, som jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle hamna vid:
Jag vill inte skriva. Jag vill ha skrivit.
Antagligen borde jag inte fundera över det här nu, mitt i en hemtenta. Vem hinner skriva på sin roman mitt i en tenta? Inte så många, gissar jag. Men jag tar mig tid till andra saker de här dagarna, nu i helgen har jag haft tenta-förbud exempelvis, så all min ”fria” tid i helgen skulle jag ha kunnat skriva på manuset. Men jag har inte gjort det. Och det är för att jag inte vill. Det jag faktiskt vill är att bli färdig. Jag vill vara färdig nu. Jag vill skicka iväg mitt manus till ett antal förlag och få en låååång semester från det. Men om jag fortsätter känna så här finns ju risken att jag aldrig någonsin blir klar.
Känner ni så här ibland? Vad gör ni då?
”Jag vill inte skriva. Jag vill ha skrivit ”- känner igen den tanken så väl! En annan tanke/fundering jag fick när jag läste ditt inlägg var ”När vet man att man är klar med ett manus?” och ”När är man nöjd?” (blir man någonsin det? ) Det låter som du kommit långt i ditt skrivande så varför inte chansa och skicka in ditt manus till några förlag? Om ett förlag antar ett manus är det ju vanligt att de ändå kommer med förslag på ändringar…. så har du ett utkast som ”i stort sätt” är färdigt kanske du ska skicka in det och se vad som händer? 🙂
ps. Kan man välja en gladare kommentargubbe? 🙂
Tyvärr kan man inte det. Men jag funderar på att byta från ”gubbar” till något annat, mindre personligt, för just de där sura eller konstiga gubbarna är inte så roliga. Ska se vad jag kan göra åt det!
Det är tyvärr så att mitt utkast inte är helt färdigt. Delar av texten är nästan så pass färdig att den är ”inskickningsbar”, men andra delar av texten saknas helt. Så jag är ganska så långt från att kunna skicka iväg den till förlag. Jag räknar med att jag måste ägna ett par, tre, fyra månader (helst två, det var min ursprungliga plan, men nu när det går så dåligt vet man ju aldrig…) åt att skriva klart, sedan ge texten till testläsare och sedan redigera en vända till innan jag skickar iväg. Ganska mycket kvar alltså…
Jag förstår… Jag är dock väldigt imponerad av dig som ändå tycks ha kommit så långt och kämpat på under dessa åren! Själv har jag haft en lång paus från mitt manus sedan juni med undantag för några små justeringar och nu känner jag att det är svårt att komma tillbaka in i texten igen… men kanske kan en kortare paus vara något för dig/din text?
Visst är det svårt att komma tillbaka till texten igen efter uppehåll? Om jag ska ta en lång paus från min text så är nästan enda sättet att komma igång igen att låta folk läsa och få respons, för då blir jag alltid lite peppad på att börja igen. Har du låtit någon läsa din text?
Ja, en kortare paus, på typ ett par dagar kanske kan vara bra. Annars går det för lång tid för att jag ska kunna sätta igång igen. Men en viktig sak för mig är att ändå verkligen låta det bli en vald paus, och inte dagar som går när jag typ bara nästan försöker skriva utan att lyckas. Bättre då att ta ett par dagars riktig paus och fundera ordentligt på saker. Hur jag vill lägga upp redigeringen, vad som är de största utmaningarna och så vidare.
Det låter klokt med kortare pauser och att få respons. Jag har tidigare fått min text läst och fått feedback genom den tidigare skrivarkursen. Ska försöka greppa tag i några kursare för en skrivarcirkel för feedback är verkligen bra inspiration (oftast) för att fortsätta med texten och att dessutom ha en deadline är också hjälpsamt…
Jag känner igen känslan, ja! Det låter som om du behöver en rejäl semester ifrån din text. Tror att alla (utom de gudomliga) känner så inför sina manus med jämna mellanrum. Jag vet att du använt dig av mycket kunniga testläsare men har någon lektör läst? Ditt nästa steg är kanske inte att just nu tvinga dig själv med att skriva vidare utan något annat. Och genom att du har skrivit ner problemet kommer lösningen inifrån dig själv. Ganska snart tror jag 🙂
Ja, jag tror att jag egentligen behöver en semester från antingen från min text – eller från mitt liv. Det verkar inte som om båda sakerna får plats just nu. Det tråkiga är att jag ju inte är så himla långt från att bli klar egentligen, och tar jag en längre paus så drar det ut så grymt mycket på tiden. Så jag vill verkligen försöka bli klar i vår – förutom att jag inte har så mycket ärlig vilja och energi just nu 🙁
En lektör skulle säkert vara bra och peppande, men jag faktiskt inte (fast jag förstås kan ha extremt mycket fel) att en lektörs åsikter skulle bidra så mycket att det är värt att betala pengarna. Även om jag tvivlar på mitt manus ibland så tvivlar jag mest på själva historien och idén i sig (vilket en lektör inte kan göra så mycket åt), eller på det faktum att det här manuset är den första boken i en lång serie som inte är ordentligt planerad. Jag tvivlar inte på min text.
Men jag hoppas att lösningen kommer (SNART) inifrån mig själv som du säger. Och jag hoppas att lösningen är att lusten kommer tillbaka och att jag helt magiskt får en massa skrivtid. Om inte – får vi helt enkelt se vad jag hittar på. En dag i taget, försöker jag tänka just nu 😉
Usch ja, det där känner jag igen. Jag stretade på med samma manus i tre år innan det blev antaget och var ärligt talat kräktrött på det när jag skickade in det till förlag sista gången. Hade det inte blivit antaget då hade jag redan bestämt mig för att lägga det på hyllan och istället fokusera på ett nytt manus för att få lite nytändning. Det måste ju liksom ändå kännas kul att skriva och då kan en paus vara precis vad man behöver! Sen är det väl inte så konstigt om du inte hinner med att skriva mitt i en tenta. Var stolt över de ord du producerar, det är ju toppen att du får ngt skrivet alls!
Ja, jag försöker tänka lite mer så, men det är svårt när jag har min deadline hängande över mig hela tiden. Men samtidigt har du ändå helt rätt. Ingenting blir bättre av att jag stressar upp mig, det gör inte att något blir roligare. Bättre att försöka tänka positivt och ge mig själv lite cred. Jag jobbar på det!
Jag. Är. Exakt. Där. Och känner inte heller igen mig, det är fruktansvärt!
Jag tror dock att jag kommit på vad det beror på, för min del: Jag har aldrig varit så nära att bli klar som jag är nu, klart jag får ångest av det. Det är nog vad det hela beror på.
Jag har aldrig känt att jag vill sluta (vågar inte ens yppa det förbjudna ”ge upp”), men när jag nu läser igenom vad det hittills blivit, så blir jag handlingsförlamad över att det är så MYCKET KVAR att göra! Vilket är en märklig tanke, för rimligtvis har det aldrig varit så lite kvar att göra som nu? Men det är som om jag plötsligt vet EXAKT vad som ska göras, hur det ska göras och hur lång tid det kommer att ta och det är outhärdligt till skillnad från att skriva på i blindo som jag gjort hittills (hrm, i säkert åtta år, så där ligger du i lä…). Samtidigt som jag försöker förstå helheten, var hela historien är på väg, behöver jag nu ha benkoll på varje enskilt kapitel, scen, replik. Det är så mycket som ska klaffa att det är lätt att bli överväldigad.
Har jag tjatat om redigeringstrappan i 5 steg som tidningen Skriva hade en lång artikel om senast? Den har blivit min räddning. Jag är fortfarande på första steget, men jag vet vad jag ska göra när jag öppnar dokumentet och det gör hela skillnaden. Jag är mycket mer fokuserad på vad som ska göras och behöver inte ”starta om” mina tankar varenda gång jag tar mig för att skriva.
Det finns antagligen lika många sätt att hantera den här svackan som det finns författare, men orsaken kanske är densamma, att det är ”sista-rycket-ångest”.
Låter klart orimligt att redigera roman samtidigt som du skriver tenta, men när tentan är klar, tror jag det bästa är att du funderar över i vilken ordning du ska göra allt, så du slipper bli attackerad av hela den stora tjocka textmassan på en och samma gång. Jag är övertygad om att det är en fantastisk bok du har på gång, och ett stycke i taget kommer du att rå över den.
Kram!
/Anna
Ja, det är klart att du har rätt! Vi är nog i exakt samma fas verkar det som. Ganska trösterikt faktiskt, både att vi är i samma fas, och att du har hållit på i ännu flera år än jag 🙂
Men jo, det är nog precis som du säger. Jag vet exakt vad jag ska göra med texten och det är verkligen otroligt mycket jobbigare än att inte veta. Jag läste också det om redigeringstrappan i Skriva och tyckte att det lät ganska vettigt (och lite annorlunda mot vad jag annars läst om redigering – så det var kul!). Jag tror att jag vet precis hur jag ska göra med redigeringen, så jag känner inte att jag behöver ”starta om” tankarna varje gång jag sätter mig. Däremot har jag väldigt svårt att komma i stämning ibland, och som sagt så känner jag mig helt enkelt rätt trött på texten. Men jag hoppas att jag ska kunna vända det – det brukar jag ju kunna. Det är nog som du säger rätt orimligt att jag förväntar mig att jag ska kunna både skriva tenta och manus samtidigt. Så på onsdag när tentan är inlämnad kan jag sätta igång igen på riktigt. Hoppas jag 🙂
TACK så mycket för dina (som vanligt) väldigt kloka ord. Och pepp! Vi kommer fixa det – båda två 🙂
Jag tror att alla som skriver har känt just så som du känner i perioder. Men om den känslan tar överhanden är det nog semester du ska satsa på. Om du går in i väggen kommer det inte att vara positivt för ditt skrivande.
Det låter ju som att du har ganska mycket runt dig. Och semester från själva livet är svårare att ta. Barnen finns ju där hela tiden. Om några år är det annorlunda men just nu är de små.
Jag förstår att det känns som att stupa på målsnöret om du tar en paus från manuset. Men ärligt talat, kan du bli färdig på två månader? I så fall kanske du ska ta en paus från studierna och bara skriva. I så fall kommer du att ha missat en eller flera delkurser men då får du väl ta igen dem senare, när boken är klar.
Fast jag skulle kanske rekommendera dig att göra tvärt om. I alla fall om utbildningen är värd något för dig.
Och så tycker jag inte att du ska låta NanoWriMo påverka dig negativt. Det är bara en kul grej. Det blir så många ord det blir. Så känner jag som inte har skrivit något ord alls sedan i fredags.
Jag håller tummarna för att du hittar tillbaka till lusten till ditt manus snart.
Nej, det här med att gå in i väggen har jag ju redan gjort, och jag har inte direkt någon lust att göra det igen 🙂
Ja som sagt, det är ju prioriteringen som är det svåraste. Familjen kan jag inte prioritera bort förstås, men jag kan ju prioritera bort lite av studierna, som jag har tänkt göra och försökt göra – det är bara så himla svårt. Saken med studierna är ju att jag bara gör dem helt och hållet för skojs skull, jag ska inte ha dem till någonting alls, och det enda vi gör är ju att läsa en massa litteratur som jag i princip skulle kunna läsa när som helst annars. Så studierna betyder egentligen ingenting för mig, inte mer än att de är roliga. Mitt manus betyder otroligt mycket mer. Det är bara inte så roligt just nu. Så jag ska försöka att dra ner så mycket det bara går på studierna, och se till att skriva i alla fall ett par, tre timmar per dag. Det måste kunna gå, och jag tror att jag kommer få tillbaka lusten till manuset om jag känner att det går framåt, och om jag kan klara av att ”vara kvar” i texten hela tiden, så som jag ofta varit förut. Det är min plan nu, tror jag.
Jag känner alltid så: Jag vill ha skrivit.
Alltså en vansinnig rastlöshet. Och längtan efter att bli klar. Det är en stark drivkraft och ibland krävande också. Samtidigt, jag tycker ju om att finnas mitt i det roliga skrivandet, det där letandet, ändå på något vis vill att jag ska ha letat klart. Det är lätt paradoxalt alltihop.
Oj vad jobbigt att alltid känna så. Jag kanske inte ska klaga som bara känner så nu efter sex år… 🙂 Men det är på något sätt ganska paradoxalt hela skrivandet i sig – det är ju så mycket som pågår på så många plan samtidigt. Jag hoppas i alla fall att det blir bättre, för annars lär jag väl aldrig bli klar…
Jag känner tyvärr igen mig oerhört väl. Det känns som att det är där jag oftast befinner mig i alla mina skrivprojekt, alltså att jag hållit på med dem lite för länge. Men jag tror som några skrivit här ovanför, att det inte bara betyder att du hållit på länge, utan också att du verkligen är på sluttampen. Någon mirakelmedicin har jag inte hittat, men jag tror på det där som du och jag har pratat om lite nu på sistone: att på något sätt oavsett var och hur, försöka hitta tillbaka till lusten. Jag tror att det går. Men kanske inte samtidigt som en hemtenta nej.
Kram och lycka till!
Ja, jag hoppas verkligen att jag är på sluttampen. Eller, jag har ju bestämt mig för att jag är det, så jag tror att jag ska skicka in manuset när jag är klar med den här redigeringsrundan och en eller två smårundor till. Mer jobb än så vill jag inte lägga på det. Och jag tror väl inte heller på några mirakelkurer, så jag jobbar på lusten. Det känns allmänt extremt mycket bättre nu när jag lämnat in min hemtenta! 😉
Jag förstår det! Det kan faktiskt vara det jag saknar mest med att plugga; den otroliga lättnads- och ledighetskänslan EFTER en tenta. 😉
Ja, jag förstår det. Lite som när man är sjuk: det bästa är känslan av tacksamhet över att vara frisk sedan 🙂
Åh, jag känner igen det där, TROTS att jag inte har slitit riktigt så länge med samma manus. Men jag tror många känner så då och då, kommer man någonsin bli klar och man önskar det bara vore över! Tror som de andra att en semester (även en kort) kunde vara läge här…
Jag tvivlar på samma sätt, dvs ofta på själva historien mer än själva skrivandet. Det är en svår tvivel, men man lär sig leva med den med. Och jag har upptäckt att just distans är bra för att återväcka passionen för texten och berättelsen igen. 🙂
Ja, det känns som att semester och distans är precis vad jag behöver. Nu är det lite som att jag har skaffat mig det mot min egen vilja, för att jag helt enkelt låtit bli att skriva eller öppna mitt manus på en vecka ungefär. Jag hoppas att det ska kännas roligt att börja igen, men än så länge är jag inte riktigt där. Får mest ångest över att jag antagligen inte kommer bli klart tills i maj som jag hoppats.
Men det är hur som helst skönt att det verkar vara en känsla som liksom ingår naturligt i skrivprocessen, och att nästan alla människor som faktisk blivit klara har känt så här. Det ger lite förtröstan mitt i eländet 🙂
av ren nyfikenhet från mig som inte skrivit någon bok och som med stor sannolikhet aldrig kommer att göra det heller – men som har jobbat med och i andra projekt…
måste det bli exakt såsom du har tänkt dig?
hur lång är texten idag? måste den bli längre?
du skriver att det saknas textmassor. måste de finnas där? går det att skriva om andra delar av texten på ett enkelt och smidigt sätt så att berättelsen ändå flödar, men så att du inte behöver jobba arslet av dig mer än du måste.
min poäng är att ibland blir saker inte som man tänkt, och kanske att de blir bättre så. och att ibland är det bra att bara släppa taget och göra det lätt för sig. varför måste det vara svårt, liksom!? det ÄR ohyggligt skönt att bara släppa taget och låta det bli vad det blir… 🙂
Njae, de bitar text som inte finns måste nog skrivas för att det ska bli en hel berättelse. Jag förstår hur du tänker, men det finns inte riktigt något enkelt sätt i det här fallet är jag rädd – det handlar bara om att skriva på och faktiskt bli klar.
Texten är nästan 500 sidor idag och i alla fall 70 sidor eller mer behöver jag antagligen skriva för att det saknas bitar av historien (som är ganska viktiga). En massa annat jobb är bara redigering, det viss säga att göra den befintliga texten bättre – men även där är det samma sak: det finns inget enkelt sätt. Om texten ska bli bättre måste jag göra den bättre.
På många sätt är det så att texten inte blivit som jag tänkt, och det har jag accepterat när jag insett det. Men det är inte samma sak som att det är okej att det blir dåligt. Om jag vill att det ska bli bra måste jag tyvärr lägga ner en massa jobb på att det ska bli bra – och det finns inga genvägar. Jag skulle älska om det gjorde det, men jag har aldrig hört om några som faktiskt fungerar.
Oh, känner igen mig. Har varit där många gånger, tror jag. Och jag har nog haft flera olika teorier kring det.
En är att för mycket runt omkring, som äter ens skrivtid, ökar på pressen och negativa tankar i allmänhet. Och så råkar man tänka negativt kring manuset också – jag borde skriva, hur sjutton ska det här kunna bli klart, är det verkligen värt att jobba vidare på? Och fler och fler negativa tankar bildar ett suddigt moln över skrivprojektet och man flyr hellre än tar tag i det.
I ett nanowrimo-peptalk läste jag något om output och input. Att har man slut på input så är det svårt att pressa ur sig någon output. Man behöver kanske inspireras igen, kanske av något så prokrastinerande som netflix. Eller en teaterföreställning, eller livet i stort. Antagligen en hel del av mat och vila också.
Något jag minns som gjorde att jag tog mig igenom det där negativa molnet en gång var kärlek. Kärlek till mina karaktärer. Att det blev enklare att skriva vidare för deras skull, än för min egen. Det blev ett litet ljus i mörkret, som när jag kom in i manuset igen och läst några avsnitt som ju faktiskt var riktigt bra, då började de där negativa tankarna skingras mer och mer.
Just nu skriver jag utan deadline (alltså, ok, november är en deadline, men för själva projektet, novellsamlingen, har jag ingen deadline) och det är rätt skönt. Jag kan bara skriva när jag har lust, när jag tycker det är roligt. (Inte för att jag håller fast vid det, dock. I våras försökte jag låta novellerna följa årstidens växlingar men jag låg hela tiden en växling efter och blev bara stressad av det.)