Vi får lära oss obeskrivligt mycket skoj på litteraturvetenskapen. Men jag måste säga att en av de roligaste bekantskaperna jag gjort hittills, är en ung romersk poet från århundradet före vår tideräkning: Catullus. Han tillhörde ett gäng snubbar i Rom som gillade att skriva poesi men som ville förnya genren lite, de kallade sig för neoterikerna – de nya poeterna. De experimenterade med olika versmått och ville framförallt att poesin skulle vara personlig och behandla vardagen och kärleken, istället för det uppstyltade romerska idealet med hjälteepos och annat högstämt. Faktum är att Catullus dikter ganska mycket liknar en ocensurerad, grov och mycket känslosam dagbok. Fast på vers. Här är inledningen på en dikt som lika gärna skulle kunna vara skriven av någon bohemisk konstnär på söder i Stockholm:
Roligt var det igår, Licinius, när vi
satt och skrev poesi på mina tavlor
och, precis som bestämt, var ganska fräcka.
Växelvis skrev vi ner en rad i taget
och försökte oss på de flesta versmått
medan skämt följde skämt och vinglas vinglas.
Ni fattar? Snubbar som dricker rödvin och skriver poesi och är allmänt självgoda. Det är så tidlöst. Så modernt. Catullus skriver också vansinnigt passionerade kärleksdikter, dels till sitt livs stora kärlek Claudia, dels till de otaliga älskarinnor och älskare som han har. Han skriver hatdikter till sina fiender, och han skriver råa skämtdikter till sina vänner. Jag skulle kunna ge många andra roliga exempel på hans diktning (de är FULLA MED SNUSK – obeskrivligt roligt att läsa), men jag nöjer mig med att säga: människor har varit människor i alla tider. Det är lätt att glömma det ibland.
Jag fick också sådana aha-uppenbarelse-upplevelser om att vi människor nog alltid varit som vi är på litteraturvetenskapen 🙂
Och vad kul att du börjat rita. Det är så himla härligt att göra det – för sin egen skull! Men det var evigheter sedan jag gjorde något sådant och jag är inte i närheten av talangfull, men det var ju roligt och givande, och det får en inte glömma hur viktigt det är 🙂
Ja, jag kan verkligen tänka mig att jag inte är ensam om den här aha-upplevelsen. Känns lite som att alla borde lästa lite litteraturvetenskap, för att bli av med lite historiska (och kanske även nutida) fördomar.
Och ja, visst är det härligt att rita. Talang är faktiskt inte det viktigaste. Det är ju hur mycket man njuter av att göra något som räknas mest – inte själva resultatet (en sanning som jag ibland glömmer). Fram för mer avslappnade kreativa uttryck!
Tusan så du drar upp gamla minnen från när jag nångång började studera litteraturvetenskap. Inklusive att Catullus hjälper till. Vinglas på vinglas (fast jag lyckas alltid läsa vinglas så att det handlar om att vingla…)
Haha! Ja, man får ju förmoda att de vinglade en hel del efter alla sina vinglas… 🙂