Det kan vara svårt om man inte känner mig, att inse vad min bekännelse faktiskt betyder. Faktum är att det kanske kan vara svårt att förstå även om man känner mig. Men här är den i alla fall, bekännelsen:
Jag har börjat rita igen.
Jo. Så är det. Jag kan inte påstå att jag alls planerade det eller att det ens var meningen. Snarare är nog det motsatta sant; jag har i det längsta försökt förtränga behovet att skapa bilder, små eller stora, i färg eller bara med penna, på papper eller på duk. Jag har ju inte tid med det. Det finns inte utrymme för ännu ett intresse att ta plats i mitt liv, åtminstone inte om jag någonsin vill bli klar med mitt manus. Men häromdagen så liksom bara hände det.
Jag satt och ritade med Buslusan med vänsterhanden som vanligt (för att hon någonstans efter treårsåldern fick spel och började gråta varje gång hon jämförde sin egen prestation med min och jag insåg att jag måste sluta rita med henne, eller börja rita sämre, så jag valde det senare), och känslan som jag haft ganska länge av att hon nog skulle kunna ta jämförelsen lite bättre nu gjorde att jag helt enkelt gav efter för det inre trycket. Jag hämtade ett av mina gamla minimala skissblock och bytte vänster mot höger, tuschpenna mot blyerts, och ritade lite för min egen skull. Inget särskilt, inte med en enda tanke på vad det skulle bli, utan bara för att jag ville känna hur det kändes att rita något som inte var en barnteckning, eller kladdande i skrivblocket under en tråkig föreläsning i skolan.
Och grejen är att det kändes SÅ BRA. Det kändes så bra att jag omedelbart insåg att den där enda lilla teckningen var en början på något som jag aldrig skulle kunna sluta med igen. För saken är att, även om jag tänker på mig själv som en skrivande person – jag har skrivandet som identitet eftersom jag alltid har skrivit – så ritade jag innan jag skrev. Om det är sant att jag alltid har skrivit, så är det ännu mer sant att jag alltid har ritat. Det är en så stor del av mig att det inte fungerar att leva utan det. Alltså, inte längre perioder än några år, och nu har det gått några år. Till slut blir behovet att få uttrycka mig i bilder så stort att jag bara ger efter. Som jag alltså gjort nu.
Jag säger till mig själv en del stränga saker, nu när jag har gett efter: Alla typer av långsiktiga planer, storslagna idéer och projekt som spänner över mer än max ett par dagar, är strängt förbjudna. Jag ska inte ha det här ritandet till någonting, det ska inte bli någonting, det FÅR inte bli någonting. Det är bara glädje i stunden, avkoppling och inspiration. Och helst av allt något jag kan dela med Buslusan. Det är allt.
De två första. Buslusan var grymt imponerad 😉
Nämen vad du KAN!!! Coolt!
Jag drabbas av rit- och målerilust högst 1 gång per år och då målar jag med mina stora vattenfärgs-puckar med tjocka penslar, bara för mig själv. Jag sparar teckningarna, men de är verkligen inget att visa. Hursomhelst. Alla motiv är från Urmakaren; scenerier, karaktärer, sånt. För mig funkar det väldigt fint att kanalisera det där stora som en roman ändå är: otymplig, för full av detaljer, kapitel, skeenden att hålla reda på, i ett motiv på vitt papper. Att sätta färg på virrvarret gör underverk. Så jag tänkte: är det kanske vad du gör? Ritar motiv från boken? Bara för din egen skull, för att få vara nära skrivandet när du inte skriver?
/Anna
Faktum är att jag inte ritar motiv från boken. Jag har ju (som jag kanske nämnt då och då) ett extremt perfektionistiskt drag, och jag blir otroligt frustrerad och missnöjd när det inte blir som jag vill. Att rikta karaktärerna har känts alldeles för utmanande, särskilt när jag egentligen inte har haft tid för att göra det till ett riktigt projekt. Å andra sidan skulle jag otroligt gärna VILJA göra det, och jag drömmer ju fortfarande halvt om halvt om att få illustrera omslaget själv 🙂
Summa summarum: jag tror att det verkligen kan finnas en stor poäng i att teckna karaktärer och miljöer från ett manus, att det kan vara häftigt att använda andra konstnärliga uttryck för att förmedla det man vill förmedla. Och jag skulle egentligen vilja göra det. Men jag tror att jag behöver känna att jag behärskar min teknik bättre för att våga mig på det. Eftersom jag ritar otroligt mycket sämre än jag skriver.
Jag är lika imponerad som Buslusan. Och det är klart att det är en möjligheter, som Kära syster föreslår, att använda tecknandet till att fördjupa skrivandet. Ta inte bort det från ditt liv. När du släpper ut kreativiteten i tecknandet kommer skrivandet efter. Och det är ju perfekt att det är något du kan göra tillsammans med barnen.
Ja, jag har börjat tänka lite så också, att det ena kreativa uttrycket liksom förstärker och hakar i det andra, att de föder varandra och att det inte kan vara dåligt. Och just eftersom det är något som jag inte alltid måste dra mig undan för att göra så är det ju extra värdefullt 🙂
Wow, imponerande! Vad kul! Vilken grej. Du kan ju rita dina karaktärer, särskilt personen på den vänstra bilden vill jag veta mer om 🙂
Hehe, ja, kul är det! Ja, det är ju definitivt en intressantare karaktär, typen till vänster 🙂
Det funkar ju också så där, är man kreativ på ett plan så är man det på fler. För att det också är ett sätt att skapa världar.
Och jisses, lägg verkligen inte av med ritandet nånsin mer. Jag blev inspirerad att skriva utgående från dina bilder (för rita det är inte riktigt min grej).
Ja, jo ,det är ju precis så det är. När jag var liten kombinerade jag alltid ritandet och skrivandet, först gjorde jag serier (när jag var riktigt liten), men sedan skrev jag fantasyberättelser och ritade mina karaktärer. Sedan blev jag som sagt så pass självmedveten att jag inte ville fortsätta rita på det sättet längre, eftersom det inte blev så bra som jag ville att det skulle bli. Men just nu känns det som att jag behöver njuta och bara liksom, rita på, se vart jag hamnar, och glatt och utan så mycket kritisk blick bara öva mig.
Kul att du blev inspirerad! Det var en fin komplimang 😉
Åh så fantastiskt att du har börjat måla igen! Jag tror det är bra! Allt som verkligen är nödvändigt får plats i livet, så tror jag. Stor kram!
Ja, jag brukar också tänka så även om det är lite svårt att bestämma exakt vad som är nödvändigt (ibland känns det ju som att allt är nödvändigt, och allt får ju inte plats). Och periodvis får det kanske inte ens allt nödvändigt plats, men på lång sikt i alla fall. Och nu börjar nog min långa sikt, tänker jag 😉
Wow, gud vad fint!! Klart du inte ska behöva hålla tillbaks på det. Jättefina teckningar ju! 🙂
Tack 🙂
Nämen, varför slutade du rita?! Den vänstra teckningen var ju helt makalös! Sluta aldrig rita igen!
Tack 🙂 Jag hoppas verkligen att jag aldrig ska behöva sluta rita igen!
Och välkommen hit! Alltid roligt med ett nytt ”ansikte” här på bloggen 😉