Det här med good enough. Manuskt påpekade i en kommentar här om veckan att det är något jag förmodligen skulle behöva lära mig, eftersom det ju faktiskt är ett första utkast jag skriver på, trots allt. Och hon har extremt rätt.
Jag har svårt att komma framåt för att jag fortfarande förväntar mig att texten ska flyta ut nästan helt färdig från mina händer och till papperet. Och om den inte kommer ut på det sättet omedelbart, stannar jag med texten tills jag tycker att den är färdig. Sedan fortsätter jag. Det tar så lång tid att det nästan gör mig gråtfärdig. Jag vet att jag inte borde göra på det här sättet, men det spelar liksom ingen roll hur mycket jag vet det. Jag gör det ändå.
När jag försöker skriva mer skissartat (som jag ju vet att jag borde), så får min inre perfektionist spatt. Och min inre perfektionist är inte så mycket bara en, och inte så mycket ens inre, utan snarare är den en hel liten kör som sitter uppradad runt mitt axelparti och ropar (väldigt högt direkt i öronen): ”Du kan bättre! Du kan bättre! Du vet att du kan bättre!”
Och saken är förstås den att jag kan bättre, och eftersom jag vet det så jobbar jag tills jag tycker att jag gjort allt jag kan. Jag inser på något plan att det inte finns någon som helst poäng med att göra på det sättet just nu, i den här skrivarfasen. Men det är som en sorts reflex, det är helt enkelt så jag skriver. Aaargh!
Att det är så svårt att släppa det sättet att skriva på handlar nog väldigt mycket om att den text jag har i så stor utsträckning är skriven på det sättet. Den är inte alls skissartad. Den är verkligen bitvis det bästa jag har kunnat få till. Och hela mitt inre gör uppror när jag tänker på att jag ska producera något som är så mycket sämre än det som redan finns. Det blir obalans. Men ärligt talat. Jag kommer aldrig bli klar om jag fortsätter på det här sättet. Det skulle antagligen ta mig flera år till. Så just nu är min stora utmaning att tänka good enough, good enough, good enough. Producera. Komma framåt, oavsett hur texten blir. Hitta ett flyt och en rytm som är snabbare, enklare, mindre kravfylld. Det måste ju gå.
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Det är nog det som har hindrat mig under alla år jag inte har skrivit. Jag har fastnat och inte kommit vidare.
En chef jag hade för många år sedan sa att ”halvbra är också bra”. Det har följt med mig genom livet och jag försöker tänka så när det gäller jobbet. Det är ju ändå bara ett jobb. Men när det gäller skrivande så duger inte det. Halvbra är inte bra alls.
Men det behöver inte vara färdigt förrän det är färdigt. Jag tror att det är ett bra ordspråk att ta med sig. Det är en process. Först är det själva storyn som ska födas fram. Sen är det dags för redigeringen.
Genom våra skrivträffar har vi haft en tendens att redigera innan vi har skrivit klart. Det har hjälpt mig att få syn på mitt skrivande men jag vet inte om det alltid är så bra.
Jag skulle önska att jag kunde slänga bort de där kritiska glasögonen och bara få frossa i berättelsen som rinner fram.
Exakt!!
Och det känns som en otroligt lång process, det här med att gå från att intellektuellt inse att man behöver slänga sina kritiska glasögon och till att faktiskt göra det. Men vi har i alla fall börjat. Och det känns på sätt och vis ganska självklart att det är svårt att göra det mitt i ett manusprojekt – det är därför jag ser så mycket fram emot att få börja om med något nytt.
Det där med att halvbra är också bra. Det är exakt så man borde tänka, men det är ju inte sant, exakt som du skriver. I min värld skulle jag säga att halvbra är dåligt, bra är okej, men bara jättebra är egentligen bra. Och det är väl kanske inte så bra för kreativiteten. Aargh. Ibland avskyr jag verkligen mitt sätt att ha så otroligt starka uppfattningar om saker, och sådan orubblig känsla för sant och falskt. Det hjälper ju inte ett dugg.
Det kan ju mycket väl vara så också att ditt noggranna sätt är det sätt som passar dig bäst, och att du i gengäld sparar in på redigeringstiden. Det finns många som säger att deras böcker tagit fem eller tio år att skriva. Men i så fall får du lova att vara snällare mot dig själv i form av deadlines och förväntningar på när du ska bli klar 🙂
Jo, jag tror att mitt noggranna sätt passar mig på sätt och vis, det är ju det som kommer mest naturligt. Men å andra sidan driver det mig till vansinne just att det tar så lång tid innan jag har en hel berättelse och kan få någon form av överblick. För även om jag verkligen tror att jag sparar in på redigeringstiden, så kan det ju ändå vara så att jag har lagt ner jättemycket tid på att finredigera något som jag i slutändan kommer välja att ta bort.
Jag hoppas nog att jag ska kunna hitta en slags mellanväg i framtiden. Och det är klart, jag behöver nog bli lite mer realistisk när det gäller mina deadlines 🙂
Total igenkänning! 🙂 Jag blir så stressad av alla som sätter skrivmål av typen 1000 ord/dag, för det är alltid långt över vad jag klarar av. Om det inte är NaNoWriMo – när jag skriver hysteriskt fort hinner den inre kvalitetskontrollen inte med. Att skriva halvsnabbt och halvokej är däremot något jag har svårt för, fastän jag rent objektivt tror att det är den bästa strategin.
Sedan har jag märkt att ju mer jag tänker på hur långsamt det går, desto långsammare går det…
Hej och välkommen hit!
Ja, jag är nog likadan. Under NaNoWriMo lyckades jag med ca 700 ord per dag, och då var det precis så – den inre kvalitetskontrollen hann inte med. Men i normala fall skriver jag mer riktigt långsamt och perfektionistiskt av mig, trots att jag precis som du är säker på att det vore bättre med halvsnabbt och halvokej. Jag hoppas helt enkelt att jag genom livet kan arbeta mig mer och mer mot det där halvdana 🙂
/Linda