Har haft ett par lite stressiga veckor med mycket i skolan och lite sömn. Ett av de tydligaste sätten jag märker en sådan sak på (förutom ringarna under ögonen och exempelvis att sambon var två centimeter ifrån att hälla kaffepulver i Filurpojkens kvällsvälling häromdagen) är att jag plötsligt hade en massa gamla poddavsnitt att lyssna på. I vanliga fall lyssnar jag nästan alltid samma dag som de dyker upp i etern. Men hur som helst – till saken:
Ett av de gamla avsnitten jag lyssnade på idag var Framgångshetsen i Författarpodden. Agnes och Frida pratar om kändisskap och hur man som författare vet att man är framgångsrik och liknande saker. Jag måste säga att jag tyckte det var riktigt deppigt. De verkade vara ganska överens om att framgång betyder många skrivna böcker, mycket tjänade pengar, många fina recensioner, mycket plats i olika medier, och ”att man är någon”. De verkade också vara ganska överens om att framgång på det här sättet är viktigt, och att det känns frustrerande och liksom dåligt när man inte når dit tillräckligt fort, eller någonsin. Jag vet att jag kan vara ganska naiv ibland, men jag vill absolut inte tänka så här. Naturligtvis tänker jag på hur jag ska kunna bygga mitt författarskap på olika sätt, det måste man få göra så det är inte det jag vänder mig emot. Men just den där hetsen. Att det finns en sorts färdig mall och att man måste passa in i den så fort det bara är möjligt, annars duger man inte. På riktigt. Hur kan de vilja vara del av något sådant? Varför?
Jag drömmer om ett skrivande liv. Alltså ett liv där det finns mer plats för mitt skrivande, där allting kretsar mer eller mindre runt det. Ett liv där jag inte behöver göra något tråkigt hela dagarna, för att sedan skriva när jag kan klämma in en timme efter middagen på kvällen. Allt annat än det är bonus. Klart att jag vill tjäna massor med pengar, om jag får drömma. Klart att jag vill få fina recensioner. Men det är drömmar. Jag skulle bli oerhört tacksam (och inte så lite förvånad) om de uppfylldes – inte missnöjd om de inte blir verklighet. Jag vet inte om jag är lite för hård mot Agnes och Frida, men jag blev lite besviken. Så mycket yta. Så mycket trams. Jag tycker nog faktiskt att de borde veta bättre.
Jag håller helt med dig. Kände precis likadant. Författare är olika slags människor som alla andra, och mycket i litteraturen skulle försvinna om skrivarvärlden vore sådär enkelspårig. Jag tänker i alla fall tro att man inte behöver passa in i den mallen! 😀
Ja, jag tänker också tro att man inte behöver passa in, och jag tror att jag vill framhärda i den tanken även om jag har fel! För om vi inte tror att det finns en plats för alla i litteraturen, hur ska vi då någonsin kunna åstadkomma en förändring, och kanske faktiskt skapa mer plats? Ibland är det en fin gräns mellan naivitet och förändringsvilja, men jag tror att jag hellre är lite naiv, än att jag fastnar i en mall som inte alls passar mig.
Hej!
Åh, deppighet var inte det vi ville sprida, hoppas att du snart är gladare och att vi kan göra ett nytt avsnitt som lämnar en bättre känsla :). Även om jag tror att det fanns en viss nedstämdhet hos oss båda under inspelningen av just det avsnittet. För kraven från förlagen att sälja stora volymer för att ens få chans att ge ut nästa bok, tär rätt mycket på många som är utgivna och som försöker bygga sina författarskap. Att odla ett kändisskap blir en ofrivillig bieffekt och framgångshetsen likaså. Förlagen jämför sina författare med varandra och författarna börjar motvilligt göra detsamma. Trots att det enda vi har gemensamt kanske är vår kärlek till litteraturen.
Min egen bild av framgång har inget att göra med att bli kändis eller välta kiosker med försäljningssiffror, utan om att kunna bibehålla lusten att skriva och att kunna ägna så mycket tid som jag önskar åt det.
Och vi kommer ju även in på det som Susanne så klokt påpekar i sin kommentar: Mycket av itteraturens styrka och nyanser försvinner med förlagens krav på vinst. Författare som Henning Mankell hade aldrig fortsatt sin tidiga utgivning (åtminstone inte på samma förlag) om kraven från säljavdelningen varit lika höga som då som de är idag.
(Om det är okej kanske jag lyfter den här diskussionen i ett framtida podavsnitt, det är ett viktigt ämne som kan stötas och blötas många varv.)
Hej Agnes!
Vad fint att du svarar på mitt kanske lite väl syrliga inlägg 🙂
Syrligheten kom sig nog av en frustration över att det verkligen ser ut så här i förlagsvärlden, och av en besvikelse över att jag inte tyckte att ni lyckades nyansera bilden (om det nu går) eller åtminstone problematisera tillräckligt på ett personligt plan. För det är ju en sak att poängtera att det påverkar den svenska litteraturen negativt med det här synsättet, och en annan sak att diskutera hur man som författare ska förhålla sig till ett sådant klimat och hur det påverkar en – och om det är möjligt med en annan väg fram.
Jag skulle verkligen uppskatta om ni gjorde ännu ett avsnitt på ämnet, för det här med framgångshets är viktigt och svårt och kan precis som du säger behöva stötas och blötas många varv.
Och självklart kommer ni leverera avsnitt som lämnar mig med en bättre känsla framöver, det är ju därför jag lyssnar på er varje vecka!
/Linda
Jag lyssnade på författarpodden häromdagen och kände precis som du och Susanne, och jag gick så långt att jag tänkte att det var sista gången jag lyssnade på dem. Tyckte att de jagade fel saker, och kanske, att jag var en aning rädd att bli likadan om jag blir antagen. Inte för att jag vill utan för att branschen manar på. Att det liksom inte går att stå ensam och vara nöjd med det lilla, att få skriva.
Men bra svar av Agnes. Ser fram emot ett nytt avsnitt i samma ämne.
Ja, jag antar att den där rädslan är vad som fick mig att reagera så starkt också. Skrivandet är något av det absolut bästa jag har, och jag vill absolut inte mista det till någon framgångshets. Ser också fram emot att få temat utvecklat och lite mer problematiserat i ett nytt avsnitt 🙂
Ja, men då gör vi det! Ett ”vägra framgångshetsen”-avsnitt 🙂
Jag kan kan själv känna att all ekonomi, PR, sälj och allt annat som har så lite med själva skapande att göra, tar udden av det som från början fick mig att börja skriva.
Ja! Gör det! Jag tror verkligen att det behövs 🙂
Hej vad bra att du skrev om det där och att diskussionen här liksom kommer att leda till ett annat avsnitt. För tänker så här, jag som befinner mig i en liten språkgrupp i Finland, för visst finns hetsen här också, men grejen är ju också att mycket av framgången också beror på det satsas väldigt mycket på en viss författare eller bok. Att det läggs ner pengar för att det ska kunna bli framgång. Och att man har rätt kontakter rent av. Tur ibland. Jag tror inte på att jag nånsin blir nån framgångssaga, men jag tror väldigt mycket på att få göra författandet till mer än att bara skriva böcker. Och på det sättet känner jag mig rätt framgångsrik faktiskt genom att hålla skrivkurser etc. För författande är för mig inte bara ”jag” utan också att dela med sig.
Jag tror verkligen att du har rätt i just det där med att göra författandet till annat än att skriva böcker, så länge man verkligen gör ”sin” grej. Jag hoppas att jag när jag någon gång blir utgiven kommer kunna göra mer än att skriva böcker. Det viktiga är – tänker jag – just att man hela tider behåller en känsla för vem man är och vill vara, och vad man vill göra. Att man försöker hitta en väg som passar en själv även när det gäller marknadsföring, och inte bara försöker passa in i en mall. Det är helt enkelt det där med mallar som jag inte tycker om.
Vägra framgångshetsen-avsnittet känner jag redan kommer att bli det bästa avsnittet nånsin! 😀 Underbart, vad ett blogginlägg kan leda fram till!
Ja, visst är det ganska fantastiskt med vår moderna tid och kommunikationsmöjligheterna i den? 🙂 Jag är väldigt glad att det blev en diskussion här, för även om mitt inlägg var menat som en reaktion mot det deppiga i framgångshetsen, så hade det kunnat bli ganska deppigt det också, om det hade fått stå här i all sin ensamhet.