Det här med språkets förändring och motståndet mot detsamma. Jag är på vissa sätt en riktig bakåtsträvare i det här fallet. Jag gillar att stava orden som jag alltid gjort. Jag tycker att det är slött med sms- förkortningar och ungdomliga och slarviga stavningar av ord som minsann har en helt utmärkt stavning som det är, tack så himla mycket. Varför ändra på ett vinnande koncept, brukar jag fråga mig.
Samtidigt som jag också kan både förstå och uppskatta att språket förändras och att ord betyder andra saker idag än de gjorde förr; det finns ju en sorts tjusning i själva processen, i det organiska hos språket, det erkänner även jag. Men tjusningen finns alltså i hur ordens betydelse ändras, inte i hur stavningen ändras, om ni förstår hur jag menar. Stor skillnad där.
Jag ägnar mig gärna åt att sitta på mina höga hästar och se ner på mindre noggrant folk och deras slarviga stavning, och förfasar mig också ibland när jag är på det humöret: Vart är vårt språk på väg? Hur kommer det egentligen se ut om tjugo år, eller om femtio? Kommer det ens gå att känna igen? Kommer det jag skriver nu på mitt fulländat tidsenliga men dock korrekta språk vara så föråldrat att mina eventuella barnbarn knappt kommer kunna läsa det? (Och så vidare…)
Döm om min förvåning, och min känsla av språklig svindel när jag läser Denna dagen, ett liv – biografin om Astrid Lindgren, och kikar närmare på Astrids brevväxling med exempelvis fadern till hennes första barn. Mej, skriver de till varandra. Och dej. Istället för mig och dig. Till och med ett ord som skulle fått mig att nästan svimma av upprördhet om jag läst det på ett sms: tebax. TEBAX, istället för tillbaks, alltså. En (skulle jag säga) av världens största författarinnor skriver alltså mej och tebax, där någon gång i slutet av tjugotalet, för nästan hundra år sedan. En ganska svindlande tanke, tycker jag.
För vem är egentligen jag att sitta här och tycka att jag vet bättre och har bättre smak än Astrid Lindgren, en kvinna som visserligen är död men som jag beundrar djupt och innerligt: en av de intelligentaste, modigaste och mest nyskapande kvinnorna på hela nittonhundratalet. Men den kanske intressantaste frågan är nog: om det redan för hundra år sedan skrevs mej och dej och tebax i personlig brevväxling mellan människor som stod varandra nära, hur kommer det sig att inte mer har hänt med språket sedan dess? (Och med hänt, menar jag i det här fallet degenerering, förvanskning, utarmning, och så vidare) Den här oron jag känner över hur det ska gå med vårt svenska språk egentligen, är den särskilt befogad, i så fall?
Vad tror ni?
jag gör skillnad på språk och språk. internetspråk är en sak, sms-språk en annan (fast de liknar varandra). som synes använder jag ytterst sällan stora bokstäver när jag skriver mer ”privat” – men ska jag skriva mer offentligt skriver jag mer korrekt.
nåt jag har extremt svårt med är hur folk misslyckas med de och dem. det är ord jag får rysningar längs ryggraden när folk använder fel. ^^
Jag håller med om att det är skillnad på språk och språk. Jag tar dock internet och SMS för ett och samma språk.För att lättare läsa (jag börjar bli gammal så det är lättare att se då) använder jag alltid små och stora bokstäver.
Att folk inte kan skillnad på de och dem ger inte bara rysningar, jag blir direkt provocerad och ibland har jag lagt upp reglerna på Facebook.
>> både Anneli och Linda;
jag tänker mest bara att det troligen är synd om den som inte kan använda de och dem i skrivet språk. och jag fattar ju varför det är klurigt att hålla reda på – det låter ju lika när man säger det. ungefär som engelskans there och their. witch och which. men det är ju synd om man inte känner till skillnaden och kan använda sig av den, eftersom, beroende på vilket ord det gäller, betydelsen kan förändras sådär löjligt mycket om man skriver fel…
Hahaha – jag kunde väl tänka mig att du skulle gå igång på det här inlägget kära faster Anneli 🙂 Jag har också alltid blivit väldigt provocerad av alla möjliga språkfel förut (ärligt talat inte mest de och dem, utan snarare felaktiga pronomen – helt enkelt för att jag kan förstå varför man blandar ihop de och dem, men inte varför man blandar ihop av och för exempelvis) men nu försöker jag jobba på att vara lite mer förstående. Med tanke på hur otroligt svårt jag själv har för siffror har jag börjat tänka mer på att många antagligen skriver fel just för att de tycker det är svårt. Sedan retar jag mig alltid lite ändå, förstås. Men jag FÖRSÖKER låta bli.
Ja, jag verkligen vrider mig av vånda. Mest för att det blir svårläst och för att jag så gärna vill att man ska förstå skillnaden. Egentligen bättre att skriva dom på båda ställena. Om jag inte skulle få elakstämpeln så skulle jag vilja skicka typ gammatikens abc så de får en aha-upplevelse. Lite då och då händer det att någon lägger upp kortfattade, och ibland roliga, regler.
Ja, det är ju förstås en smaksak det där med hur man vill skriva. Jag kan förstå vitsen med förkortningar och att inte använda versaler och så vidare, även om det för mig känns onödigt att vara så lat eftersom tiden man vinner är så liten. Men som sagt, jag förstår att det kan kännas annorlunda för någon annan 😉
De och dem är något jag retar mig på också, även om jag retar mig mindre på sådant, eftersom det ändå är uppenbart att det är svårt för många. Jag blir helt enkelt mindre upprörd när människor gör fel för att de inte har lärt sig vad som är rätt och fel, eller tycker att det är för svårt att förstå, jämfört med när folk bara är slarviga.
Visst kan man förstå vitsen med förkortningar, men, precis som du säger den lilla tid det sparar är så marginel att det då känns viktigare med ett mer vårdat språk.
Jag är som du i något inlägg påpekade lite av en språkfascist och klarar inte av de som inte kan skilja på de och dem. Det blir svårläst. Speciellt när man skriver dem istället för de. För mig låter det i det närmaste imbecillt. ”Jag blir helt enkelt mindre upprörd när människor gör fel för att de inte har lärt sig vad som är rätt och fel, eller tycker att det är för svårt att förstå, jämfört med när folk bara är slarviga” Du slår huvudet på spiken. Om de får det påpekat för sig och ändå fortsätter då är det riktigt illa. Då är jag riktigt provocerad.
Alla har väl sin käpphäst, jag har språket och rondellkörning som mina ”big issues”. Jag har inte alltid lätt för att vara ödmjuk eftersom jag är så felfri, eller? 🙂
Just det. Antar att det är ett släktdrag, det där med ödmjukheten 🙂 Särskrivning är också en av min käpphästar, det kan provocera mig mycket mer än exempelvis de och dem.
Hahaha, jag vi kan återigen konstatera att vi är släkt. Det är inte för inte jag är med i olika grupper mot särskrivning. Där kan man verkligen få sitt lystmäte tillgodosett. Man kan ju utgå ifrån att om man på engelska skiver orden isär så gör man tvärt emot på svenska.
Frågan är din Gertrud likadan eller har du fått det av mig på nåt vis? 😉
Jag tror faktiskt inte jag har fått det av mamma. Vi hamnar ofta i diskussioner om hur man kan använda ord och uttryck, och där är det alltid jag som tycker att man inte får slarva. Sedan har mamma förstås ett allmänt sett vårdat och korrekt språk – så hon är nog en stor del i att jag lärt mig hur saker och ting ska vara. Hon har bara inte den där passionen i förhållande till språket. Den gissar jag att jag i så fall har fått av dig 😉
Hej
Jag tillhör inte de som reagerar på språkval. Jag är kanske skadad av mina år som lärare. Många av mina kollegor förfasar sig över de och dem. Jag är lite tvärt emot till min läggning så jag blir bara triggad över förfasandet.
Härligt att vår kära ikon Astrid kunde använda talspråk i sin privata kommunikation. Det gör inte ens jag.
Nu är det ju så att jag lärde mig tidigt att skriva ”rätt” och jag håller mig normalt till skrivreglerna utan att tänka så mycket på det. Det enda jag gör regelbundet är att börja meningar med och. Min lågstadielärare får säga vad hon vill men jag gillar det.
Men min förläggare har fått mig att göra något jag inte är helt bekväm med. Jag har använt ”dom” och ”sånt”i dialogerna i mitt manus.
Jag är lite spänd över vad det kommer att få för mottagande. Det blir säkert kommentarer om det. Men det är ett sätt att visa skillnaden mellan talspråket och det berättande språket. Visst är jag modig.
Ett litet tillägg: När jag läste min kommentar upptäckte jag att den första meningen var en lite krånglig variant. Ska det vara de eller dem? Jag tror att jag skrev fel. Ha ha.
Oj, vad spännande med dom och sånt. Jag har funderat mycket på det där, hur man ska göra med skillnad mellan talat språk och berättat språk. Men jag fastnar alltid på att jag vill att det berättade språket ska vara lika nära mina karaktärer som deras dialoger, och då funkar det inte, tycker jag. Precis som att det inte skulle fungera att göra så om man skrev i första person – jag har ju den här idén om att jag vill skriva nästan så nära mina karaktärer som om de vore i första person. Om du förstår hur jag menar? Jag tänker helt enkelt att man måste ha ett ganska distanserat tredjepersonsperspektiv om man ska kunna göra skillnad på dialog och annat språk. Men jag kanske övertänker saken. Jag vet inte.
Jag säger bara, mer språkpoliser – det är trevligt. Fast sen säger jag, att språket lever och förändras och det är bra. Så jag är tämligen språkpolis men uppskattar mycket när det händer saker som gör att sånt som faktiskt används och fungerar berikar språket. Men tycker faktiskt att det är bra att de finns folk som bryr sig och försöker hålla i också, för all språklig förändring är inte okej. Alltså man kan inte göra hur som helst. Däremot är det bra att ha koll på var man skriver. Jag menar, Astrid Lindgren skrev brev med mej och sej och tebaks. Det ju privat, ända tills nån publicerar breven.
Ja, eftersom jag har en så pass stor språkpolis inom mig så tycker jag också att det är trevligt – så länge man håller sig inom någon slags trevlighetsnorm. Jag gillar inte aggressiva poliser, inte ens sådana som upprätthåller språkordningen 🙂
Och ja, Astrids brev var ju privata, det förvånade mig bara att det förekom de sortens slang ens i privat korrespondens för hundra år sedan. Man kan kanske tänka sig att skillnaden idag är att offentlig korrespondens har gått över till att bli nästan privat, i vårt moderna kommunikationssamhälle.
Det är lite facinerande att hon var så före sin tid. Egentligen är väl allt rätt beroende på sammanhang. Jag är ju inte den som är den när det kommer till slang och svodomar men inte var som helst. Men i Sverige gå vi ofta ett steg för långt. I början av min SMSkarriär använde jag aldrig förkotningar men jag avskyr att skriva SMS och av lathet (beroende på vem jag skriver till) drar jag tom till med iofs.
Hahaha! ”iofs” – att du kan sjunka så lågt 😉 ”Iofs” skulle ALDRIG komma över mina mobiltelefonstangenter. Och inga andra tangenter heller. Förkortningar är inte min grej helt enkelt, jag är ju av naturen långrandig.
En annan sak som inte nödvändigtvis har med skriverier att göra är du-reformen. Jag kan fortfarande komma ihåg (ja, jag är verkligen så gammal) när den infördes och hur svårt det var att säga du, speciellt till äldre människor. Nu är jag så fast att jag med nöd och näppe kan säga ni till någon i annat än skrift. Med du-reformen följde efter en tid minskad respekt för andra människor och äldre i synnerhet. Jag kämpar med mig själv men lyckas inte speciellt bra. När barnen, framförallt Jeanette och framförallt i samspel med engelska och amerikanska kontakter kallar folk för sir, mam och är väldigt artig så känner jag att det blir en helt annan slags respekt.
Språktidningen tog upp detta i en artikel 2007. Har tyvärr knappt läst den då jag för tillfället har svårt att tillgodogöra mig det mesta som skrivs.