Var och på fotografiska igår och såg bland annat den här utställningen om syriska flyktingbarn.

Den gjorde ont på ett sätt som konst sällan gör eftersom det här inte är konst, utan verklighet. Se den, ni som bor så att ni kan. Och alla andra: skänk pengar till exempelvis UNHCR. Jag vill inte egentligen moralisera, men… eller jo. Kanske vill jag det ändå.

Jag skulle vilja säga så här: När vi tänker att vi ska göra något för någon annan, exempelvis ge pengar till en tiggare eller till en hjälporganisation, så är det (sjukt nog) så lätt att bli snål. Det känns bra att ge, men bara lagom så att det inte blir hål i plånboken. Vi ger kanske bara så mycket som vi annars skulle ha lagt på något litet, helt onödigt som vi vill unna oss själva (typ en fika, en dyrare lunch, eller en tröja). Av vilket man skulle kunna dra slutsatsen att vi ger, nästan mer för vår egen skull än för de som behöver. Jag tycker själv att det är svårt att ge, på många sätt. Inte så svårt att jag inte gör det, men jag tänker mycket på det. Hur jag ger, när, hur mycket och varför och till vem.

Igår när jag såg bilder på barn som sover på marken, på trottoarer, på kartongbitar, barn med döda föräldrar, döda syskon, barn vars hus blivit sönderbombade, och det gjorde så där ont i hela kroppen att jag bara ville hem till min familj och krama dem och lukta på dem och känna att de finns. Då tänkte jag att jag vill ge tills det gör ont. Skillnaden mellan hur de här barnen har det, och hur mina egna barn har det, är så stor att min tacksamhet och mitt medlidande inte känner några gränser. Och vi kan inte skriva ett brev till de här barnen med vår adress på så att de kan komma och bo hos oss, som Buslusan föreslog igår när jag berättade om de syriska flyktingbarnen. Det är inte möjligt. Varken för brevet att hitta fram till barnen, eller för oss att ge husrum till dem.

Men jag kan åtminstone ge tills det gör lite ont. Så det gör jag nu.