Efter nästan en hel vecka full av städning och absolut noll skrivande börjar lägenheten bli trivsam igen. Mina underbara svärföräldrar har varit här och assisterat med muskelkraft och barnpassning. Vårt vindsförråd har med väldigt mycket hjälp gått från absolut ogenomträngligt kaos till luftig och överblickbar relativ ordning (jag tror vi har slängt nästan en tredjedel av allt som var där inne, en klar förbättring). Eftersom vi bor i en trea utan särskilt mycket förvaringsutrymmen är ordning på vinden en absolut förutsättning för ordning här hemma. Städskåpet och garderoberna har fått sig en ordentlig genomrensning. Kassar med böcker, kläder, sängkläder och lite annat har gått till second hand. Allting är så mycket renare. Syrénhäcken är nerklippt i princip till oigenkännlighet och det formligen väller in ljus till sovrummet och köket.
En del av mig njuter förstås kolossalt av att bara gå runt här hemma och vara: det är som att få tillbaka en kär gammal vän jag nästan hade förlorat hoppet om. Vi har ett näst intill symbiotiskt förhållande, jag och min lägenhet. När den är fin och städad som sig bör, är det som om den stöttar mig, ger mig energi och kraft och liksom inbjuder till allehanda kreativa projekt och glädjeämnen. Men när den är smutsig och kaosartad drar den verkligen ner mig i gyttjan, jag tappar all ork och allt fokus, det går inte att göra någonting vettigt eller ens att hålla humöret uppe. Så nu njuter jag.
Men en annan del av mig har ångest över att jag inte lyckats skriva en enda rad på fem dagar och att jag på den här korta tiden har trillat ur skrivandet, så där som man gör ganska fort – i alla fall gör jag det. Jag ska försöka att släppa ångesten, och istället fokusera framåt och ta hjälp av all kraft och energi jag får av mitt hem, och av sommaren. Det måste ju gå, och väderleksrapporten lovar ett par lite svalare dagar med moln och lite regn och till och med åska, och det gör ju faktiskt också allting mycket lättare. För självklart har vi tillbringat all tid som vi inte städat här hemma på stranden. Och där kan åtminstone inte jag skriva. Så nu håller jag tummarna och hoppas på lite regn.
Här hade vi också behövt lite regn och svalare väder ett tag. Jag känner mig helt avtrubbad av den här värmen, som om hjärnan inte riktigt funkar som den ska.
Så jag har full förståelse för dig 🙂 Du får kanske grunna lite på historien, men vänta med att skriva ner den tills vädret blir lite gynnsammare?
Ja, ärligt talat, det känns verkligen som om hjärnkapaciteten går ner med femtio procent när det blir för varmt.
Mitt problem med att tänka på historien är att jag inte tänker så bra om jag inte skriver samtidigt, åtminstone inte när jag ska tänka på svåra saker (och det är ju bara de svåra sakerna kvar…), så det blir nog snarare så att jag får försöka planera in ordentliga skrivpass så ofta som det går – och helst på kvällen eller tidig morgon. Och det är ju också lättare sagt än gjort. Men jag jobbar på det 🙂