Jag har funderat mycket på det här med att dela med sig av text här på nätet. Jag tycker att det är väldigt roligt att läsa det andra skriver, och jag tycker också om att dela med mig av min egen text, i princip. Men i det här sammanhanget (bloggsammanhanget) har jag tyckt att det känns svårt, trots att jag egentligen velat dela med mig. Jag har liksom inte hittat rätt ingång till det. Det känns på något sätt lite märkligt att bara slänga ut, typ: hej, kolla, det här har jag skrivit idag! – och så SMACK en bit text. Mitt i ingenstans, liksom.
Men idag kom ingången till mig sådär som saker kommer till en ibland, helt självklart och naturligt och utan att det alls var meningen. Jag höll på och redigerade en bit gammal text (kanske tre år gammal eller så), och insåg hur otroligt långt jag kommit med att se vad som kan gömma sig i några rader text och med att hitta fram till mina karaktärers olika röster. Därför tänkte jag helt enkelt dela med mig av den gamla textbiten, och den nya:
Nico står och pratar allvarligt med en mörkhyad man i ljusbrun, broderad skjorta. Bastian stannar en bit bort, tänker att han kanske ska vänta tills de är klara, för mannen ser liksom lite viktig ut och Nico verkar besvärad.
Den här gamla texten är det kanske inget JÄTTEstort fel på. Den beskriver vad som händer ganska exakt och den antyder en sorts oro, en lätt, lätt antydan bara. Ibland räcker ju det. Men nu när jag satt här och redigerade bestämde jag mig för att Bastians röst (Bastian är perspektivkaraktären) inte alls kommer fram (jag har så att säga gjort ett litet genombrott på det planet nyligen och verkligen hittat fram till hans elvaåriga ton, som jag upplever det), och att det dessutom finns mycket mer att både berätta och gestalta här. Så de tre raderna blev till sju, och texten blev levande på ett helt annat sätt (plus att Nico har bytt namn till Niko eftersom han plötsligt blev ryss istället för italienare, och mannen i skjorta blev vit istället för svart):
Niko står och pratar allvarligt med en blek man i brun, broderad skjorta och Bastian vet vad den skjortan betyder. Det betyder Kians folk, de som styr Tivolitorget och hela stadsdelen. Och det är inte bra, inte bra att prata med en Brunskjorta.
Bastian känner hur fötterna stannar alldeles av sig själva och han står så nära att Niko ser honom, så nära att han kan höra vad de säger, men så långt bort att han inte stör. Brunskjortan har breda skuldror och någonting i sina rörelser som säger farlig, farlig, i Bastians huvud. Han på minner om en annan, en som Bastian inte alls vill tänka på och han håller hårt i sina popcorn och tittar ner på fötterna samtidigt som han lyssnar, motvilligt, och spänner kroppen helt stilla.
Här upplever jag som sagt att jag får fram Bastian på ett helt annat sätt, hans röst, hans tankar och känslor och sätt att vara. Den lätta oron som antyddes förut blir tydligare, läsaren får mer information som är av vikt direkt, vilket jag tror kan behövas för att samtalet som utspelar sig mellan Niko och Brunskjortan ska få lite mer tyngd i läsarens ögon (istället för att allting förklaras efteråt). Det finns också en antydan till ett hemskt eller obehagligt förflutet, något som helst ska väcka läsarens nyfikenhet inför vad bröderna Bastian och Niko egentligen har varit med om tidigare. På det stora hela är den nya texten helt enkelt mycket bättre, tycker jag.
Självklart kan jag inte förvandla allt text till dubbelt så många rader hela tiden när jag redigerar, då skulle textmassan svälla ut i helt ohanterliga proportioner (vilket den ju nästan redan gjort, i ärlighetens namn). Men jag kan hålla ögonen öppna för just de där små ställena där jag har skyndat förbi eller slarvat över bitar som egentligen innehåller mer information till läsaren, och jag kan se till att hela tiden ha med mig min perspektivkaraktärs röst.
Jag älskar verkligen när text blir bättre.
Åh, underbar känsla!
Eller hur! 😀
Så HIMLA bra exempel! Och härligt att kunna se de där ställena själv. Tycker att det är rätt svårt att veta när man ska berätta mer och när man ska berätta mindre, för allt är ju så tydligt i ens egen skalle. (Åtminstone för det mesta.)
Ja, jag brukar också tycka att det är jättesvårt att veta. Men det är som att det äntligen lättar, som att jag plötsligt har mycket bättre ögon för att se det, och kanske är det självklart att det är lättare att veta det när jag redigerar för tredje gången, än det var när jag skrev det första utkastet.
Visst är det härligt när man känner sig nöjd med sina redigeringar. Ja, du har verkligen lyckats fylla ut texten så den blir mer levande. Speciellt den sista delen, den där du går in och gestaltar, gör underverk med texten. I din första text har du bara en beskrivning av det som sker och det blir lätt tråkigt.
Men min förläggare säger att beskrivningarna behövs för dig som författare medan du skriver. Du behöver veta vilken känsla som ska finnas. Sen, i redigeringsarbetet, ska en hel del beskrivningar bort och ersättas av gestaltningar. Det tar plats, som du skriver, men det är väl det som gör texten bra.
Lycka till med arbetet.
Ja, jag kan verkligen känna att jag behöver mina beskrivningar. Det är på något sätt genom dem som jag hittar fram till gestaltningen. Mina första utkast är ganska ofta långa beskrivningar med enstaka gestaltningar, det är som att jag inte kan veta hur något känns och upplevs förrän jag vet säkert vad som faktiskt händer. Härligt är det i alla fall, när det känns som att saker faller på plats.
Ja, visst är det en härlig känsla. (Tur att en utvecklas och inte står och stampar.) Jättebra exempel på hur texter kan utvecklas!
Verkligen 🙂 Och tack!
Jättebra exempel och kul att få läsa lite av din kommande roman. Det är verkligen en härlig känsla när vi når nya höjder 🙂
Ja. Jag tror att det nästan är det jag tycker bäst om med skrivandet, just att det är så otroligt belönande när jag känner att jag blir bättre. Jag antar att det kan vara samma sak med din löpning?
Superbt exempel. Och det nya! Jej säger jag om det, blev mycket sugen på att få veta mer om alla de där grejerna du slänger in där med brunskjortor och vad Bastian inte vill tänka på. Just precis så!
Tack! Mycket bra att du blev nyfiken, det är förstås exakt det jag vill uppnå med den nya textbiten 😀
Så modigt att dela med dig av texten, jättekul att läsa och verkligen intressant att se skillnaden mellan de både versionerna. Den nya texten är verkligen ett lyft!
Det känns som om du smugit in information som kanske legat någon annanstans tidigare? Eller är det en utblomning av läget såsom det redan såg ut i ditt huvud? Själv tycker jag det är himla svårt att avgöra var-när-hur viss information ska in i manuset. När man väl hittar rätt plats och rätt kontext, formligen sjunger det om boksidorna!
/Anna
Jo, du har helt rätt i att informationen funnits med på ett annat ställe (lite i slutet av samma scen, och lite mer längre fram i manuset). Som Liv poängterade när hon läste mitt manus så har jag en tendens att hålla läsaren på halster och inte berätta någonting (förmodligen ett resultat av min tidigare tendens att skriva läsaren på näsan hela tiden…), så det var ju information som jag hade, så att säga. Och ja, jag tycker också att det är jättesvårt att veta när information ska in. Här eller där, nu eller sedan? Men jag tycker det blir tydligare och tydligare hela tiden, både för att jag jobbat med just det här manuset så länge, och för att jag börjar lära mig lite mer om skrivandet. Tack och lov för det 🙂