När jag började på mitt nuvarande manus (för kanske sex år sedan…) hade jag absolut ingen aning om hur man gör när man skriver ett helt manus. Även om jag alltid skrivit mycket, hade jag aldrig läst en bok om skrivande, gått en skrivkurs eller hängt på skrivarbloggar. Jag hade bara skrivit på för mig själv, på mitt eget sätt. Sällan hade någon läst det jag skrivit – och i så fall inte med kritiska ögon utan bara för nöjes skull. Jag föreställde mig mer eller mindre att jag skulle börja från början och skriva till slutet (vilket skulle ta mig kanske ett år), och sedan skulle manuset (eventuellt efter lite lättsam redigering) vara klart. Jag kunde förstås inte ha mer fel.
Självklart kan man börja på det här sättet. Att gå bara på sin galna entusiasm och eventuella naturbegåvning och hoppas på det bästa. Men jag skulle trots allt inte rekommendera det till någon annan för det genererar en hel del nybörjarfel. Och då tänker jag inte bara på överdriven användning av adjektiv och kanske också adverb, utan på större saker.
Som hur det tog mig säkert ett år att skriva de första sjuttio sidorna, för att jag höll på och filade och filade på de där sidorna i all oändlighet. Jag kunde bara inte lämna dem förrän jag var nöjd. Och det kändes tryggt att jobba med dem, för jag hade ju inte skrivit något ”första utkast” och visste faktiskt inte exakt vad som skulle hända sedan. Mitt första utkast var helt enkelt texten jag skrev och jag tänkte ut saker och ändrade efter hand.
Följden av att göra så mycket småpillande i början och att skriva så långsamt, blir förstås efter några år att jag har en text med väldigt haltande språkkvalitet, och för den delen berättarkvalitet. Särskilt som jag efter ett par år uppfann ett par, tre karaktärer till med egna povar, som jag sprängde in i den befintliga texten.
Nu när jag producerar ny text är den ganska avskalad, ofta relativt ren och luftig. Den kommer helt säkert att behöva fyllas ut en hel del, men i grund och botten tror jag att det är en ganska driven text som fungerar bra som grund. Jämfört med de första hundra sidorna text där det behöver strykas och strykas och strykas och omformuleras en hel del, och ändå tror jag att språken i sig ligger ganska långt ifrån varandra. Det känns som en ordentlig utmaning att få ihop det.
Om det är något jag verkligen längtar efter just nu, så är det att få börja om från början med ett helt nytt manus. Göra rätt. Skriva synopsis, göra ett lite mer skissartat första utkast. Jobba igenom det scen för scen, redigera i ett par omgångar, låta någon läsa. Redigera igen. Det kommer att bli otroligt mycket bättre, och gå otroligt mycket fortare. Hoppas jag.
Just det där med testläsare brukar vara jättebra. Någon som ser texten med nya ögon, för det är svårt att själv se vad som eventuellt inte funkar. Men efter några redigeringsrundor brukar det mesta ha fallit på plats 🙂
Ja. Ingen har ju än så länge testläst mitt manus i sin helhet, och det är något jag verkligen längtar efter. Ibland när jag sitter och finpillar på saker (som jag ju gör trots att jag vet att jag inte borde) så tänker jag ofta på hur onödigt det är att finpilla när helhetens kvalitet är helt okänd. Relativt okänd i alla fall. Jag hoppas ju att den ska vara okej, men jag tycker att det är väldigt svårt att veta något om texten som helhet när den inte blivit läst i sin helhet. Jag undrar om erfarna författare blir bättre på det där med att se vad som inte funkar själva, eller om de fortfarande efter tio år är lika beroende av testläsare…
Ah, jo, håller med om det där med nybörjarmissarna. Visst, man lär sig en hel del på vägen, finputsandet finputsar ju även skrivandet, verktygen man har. Men att producera manus på det viset blir omständigare än det borde bli. Längtar också efter att börja om på något nytt, göra rätt från början. Men jag tror att när jag kommit halvvägs genom det arbetet kommer jag komma fram till att nej, jag borde ju ha arbetat så här istället! Och återigen längta till något nytt projekt. (Det manus jag jobbar på nu skulle ju vara precis så – rätt från början. Till skillnad från projektet före det som innehöll desto fler nybörjarmissar. Men ändå hittar jag delar av arbetssättet som jag önskar jag gjort annorlunda.)
Ja, det är ju lite som att allting är allra bäst i början 🙂 Och kanske på slutet. Allting som är i mitten, både ren textproduktion och redigering är alltid så jobbigt. När man inte flyger fram på den första entusiasmen längre, och inte riktigt kan se slutet.
Och även om det säkert är så att man gör misstag med varje nytt manus, så måste det ju vara så att misstagen blir färre och färre efter hand, lite lär man sig ju hela tiden. Annars skulle i alla fall jag bli helt galen 🙂
Tänk vad mycket man lär sig på vägen. Att skriva är en hel vetenskap. Dramakurvor, synopsis, gestaltning, antagonister, karaktärers mål, POV och gud vet vad. Inser att jag hela tiden lär nytt, även nygammalt för jag märker att jag ibland glömmer bra skrivtips eftersom det är så mycket att hålla reda på. Men kul är det.
Ja, det är verkligen fantastiskt roligt! Och för min del är jag ju verkligen i nybörjartagen med just det där med att lära mig om skrivande eftersom jag aldrig gjort det förut, och jag tycker att det är jätteroligt! Det är så mycket som jag förut bara ”känt på mig” eller på något sätt haft en stark känsla för – när det gäller vad som fungerar eller inte, vad som är ett bra berättande och så vidare, och nu får jag plötsligt ord på allting, lite i taget. Det är en härlig känsla 🙂 Och det är nog alltid så med allting att man får lära och sen lära igen, det går ju inte att ha allting i huvudet förrän det sitter i ryggmärgen så att säga 🙂
Att börja på ett nytt manus är oftast det roligaste av allt. Jag älskar att se sidorna bli fler och fler. Det är sedan, när jag går tillbaka till dem för att påbörja redigeringsarbetet som jag ibland kan undra varför jag håller på med det här eviga skrivandet. Men så märker jag att redigerandet gör något vettigt med texten och då är jag på banan igen och tillbaka i tankarna om att detta med att skriva ändå är rätt nice!
Det är så roligt det där med vad man gillar mest. Jag tycker också att det är underbart när sidorna blir fler och fler, men det jag gillar allra bäst är redigering – trots att jag som sagt ännu inte påbörjat redigeringsstadiet av mitt manus utan bara håller på och pillar med det fast jag inte borde 🙂 Det är nog just det där med att något först är lite halvbra, och sedan blir det jättebra (i bästa fall), det är det jag tycker så mycket om tror jag.
Jag tror att man behöver få göra några ”nybörjarmissar” för att utvecklas och gå vidare. Livet är ett långt lärande. Jag har också många gånger gett mig in i projekt som jag egentligen inte riktigt haft kapacitet att utföra korrekt, men det fina är att man lär sig. Jag har slutat kalla min ”missar” för misstag, istället ser jag dem som en del i min utvecklingsprocess. Vi lär oss ju alltid något nytt! och det är fint 🙂
Lycka till med skrivandet, att sätta upp deadlines och målsättningar för sig själv låter som en utmärkt strategi för att nå målen.
Ja, du har verkligen rätt. Det är en del av den stora tjusningen med näsan allt man gör, att man lär sig under tiden. Ofta är det precis lika viktigt och spännande som slutresultatet, eller ännu viktigare och mer spännande 🙂
Så olika det kan vara! För mig fungerar det överlägset bäst att gå på den galna entusiasmen och se vad som händer. De gånger jag har försökt skriva detaljerade synopsis, analysera och tänka dramaturgi i den första fasen har det varit ett effektivt sätt att döda idén: jag måste få vara nyfiken medan jag skriver. Så jag bara skriver på, går inte tillbaka och ändrar förrän jag har en råtext. Sedan, när den fått ligga till sig ett tag, redigerar jag, låter någon eller några andra läsa och redigerar igen i en eller flera omgångar tills jag är nöjd.
Ja, det är verkligen olika 🙂 Och det är på något sätt en del av charmen med att skriva, att man måste hitta sitt sätt.
Jag undrar om en av de saker som gör att det fungerar bra för dig att göra på ditt sätt, är att du ofta skriver ganska kortfattat? Att det finns någon sorts avvägning i ditt naturliga sätt att skriva som hindrar dig från att brodera ut till vansinnets gräns. En av mina stora svårigheter gäller ju just det där med att vara kortfattad. Det verkar egentligen inte finnas något sammanhang över huvud taget där det fungerar för mig. Är helt enkelt ingen kortfattad person 🙂 Men du är nog det, och jag kan tänka mig att det är mycket smidigare att göra på ditt sätt då. Man får överblick på ett annat sätt, gissar jag.
Lite när jag pratar om att göra rätt från början så är det kanske allra mest det jag menar, att lyckas skriva ett första utkast som är någorlunda kortfattat och möjligt att få grepp om på ett överskådligt sätt redan från början. Synopsis och dramaturgi är inte det viktigaste egentligen, den kan jag gärna tänka på i ett senare skede. Ofta kommer ju dramaturgin och alla vändningar och sånt där ganska naturligt i alla fall. Så den viktigaste faktorn när det gäller min dröm om att få göra om och göra rätt, är nog helt enkelt att skriva ett första utkast som inte blir ca fem hundra sidor eller mer, utan snarare hundra, eller max två hundra. Det borde jag ju kunna klara om jag verkligen anstränger mig, tänker jag 🙂
Kram!
Det ligger säkert något i det. Mina förstaversioner brukar vara kortfattade och redigeringen handlar om att bygga ut där det behövs snarare än att stryka. Vissa skrivhandböcker ger rådet att stryka hälften av texten i det första utkastet – då skulle det inte bli mycket kvar.
Kram!
Haha. Nej, det rådet är nog mycket mer riktat till sådana som mig, förmodar jag 🙂
Hej, vad kul att hitta en skrivblogg man inte kände till. 🙂
Jag känner så igen mig i dina ord. Det är nog ofta så att det första (eller de första) manusen är lite av en inlärningsprocess, man skriver, experimenterar, lär sig vad som funkar och hur man föredrar att jobba. Eftersom det inte finns någon universalmetod som fungerar för alla är det nog en fas man måste igenom. Lycka till med ditt manus.
Hej och välkommen, kul att du hittade hit! (eftersom min blogg bara är ett par veckor gammal är det ju inte konstigt att du inte kände till den 🙂 )
Ja, jag det är väl precis så som du skriver, att det är en fas man måste igenom. Och jag gillar det egentligen, själva processen är ju spännande i sig, jag önskar bara att det inte tog riktigt så lång tid….
/Linda