Häromdagen hade jag ett tillfälle när jag var tvungen att göra det där som folk pratar så mycket om: jag tog död på en älskling. Killed a darling, som det heter. Inte en älskad karaktär, alltså, utan en bit text. Det sägs att det är svårt att göra det, men superviktigt, att texten blir bättre av det, så det måste helt enkelt göras trots lidandet det förorsakar.

Jag har aldrig gjort det förut, insåg jag. Jag betraktar min text som ett ganska levande och organiskt material, så jag är ofta inte så fäst vid enstaka meningar och liknande och har helt enkelt inte så mycket darlings. Jag ändrar och skriver om utan särskilt mycket saknad eller ångest. Att ta död på den här lilla älsklingen här om dagen, vållade mig inte heller någon direkt ångest, men det var en intressant liten process.

Jag höll på och redigerade de första sju sidorna i mitt manus (för kanske femte gången), vilka introducerar ett av berättarperspektiven och ett antal karaktärer och konflikter. Och plötsligt insåg jag att ungefär en hel sida (den näst sista sidan) var helt fel. Den sidan introducerar två mindre (riktigt små) karaktärer, ger mycket stämning och viktig miljöbeskrivning, den fördjupar läsarens känsla för perspektivkaraktären och den introducerar också en bihandling som jag i princip inte alls vet vad jag ska göra med. Förut har jag känt att den sidan uppenbarligen måste vara med eftersom den uppenbarligen gör alla de här sakerna, och det uppenbarligen är bra – särskilt när jag lyckas komma på vad jag egentligen ska göra av den där lilla bihandlingen. Men nu var det plötsligt uppenbart att jag hade haft fel. Jag såg plötsligt helheten (de sju sidorna) på ett helt annat sätt. I första hand förstås för att jag just skrivit om helheten så att det viktiga (konflikter, en viss stämning) kommit fram bättre.

Utan tvekan kunde jag se hur den här enda sidan förstörde för de sju andra, hur den gjorde ett stort hack i stämningen jag ville få fram och lämna läsaren i när jag byter perspektivkaraktär. Jag kunde dessutom också se att den här eventuella bihandlingen som jag bara hade extremt vaga föreställningar om faktiskt är helt onödig och inte alls behövs, och att hela sidan därför rakt av miste sitt existensberättigande.

Den där sidan skulle ju inte vara en darling, om det inte vore för att de två karaktärerna som introduceras och det de representerar i mitt manus, är något som jag verkligen älskar och som jag upplever som både viktigt och lite unikt för min berättelse. Därför kändes det när jag bestämde mig för att plocka bort den där sidan. Jag tvekade inte. Jag hade ingen ångest. Men det kändes. Och nu är jag mycket nöjd med mig själv, för de sju sidorna är SÅ mycket bättre, och allt det jag uppfattade som viktigt på den där sidan jag plockade bort, det kan jag skriva in eller få med på andra ställen och på andra sätt, eller faktiskt vara utan. Nästan ingenting gör mig så lycklig som just det där: att har rätt ögon för texten, att se vad som verkligen fungerar och vad som inte gör det. Ibland är det så himla svårt. Men när det är lätt, då är det underbart, även om det innebär att killa en darling.

Hur är det för er med era darlings? Lätt eller svårt att ta död på dem? Gör ni det ofta?