Som sagt, att plugga och skriva manus samtidigt (eller rättare sagt: att OMVÄXLANDE plugga och skriva manus – det är ju omöjligt att verkligen göra samtidigt) är inte som att ligga vid en pool och dricka drinkar direkt. Hur roligt det än är kan det vara ganska tröttande, särskilt för en hjärna som min, som ändå ganska nyligen varit väldigt utmattad, och ännu mer nyligen liksom varit på ordentlig semester (läs: föräldraledig).
Hjärnan behöver vila när den gör ansträngande saker, och oftare än man tror. Jag har upptäckt att när jag är pigg och utvilad (förmiddag) orkar jag jobba koncentrerat i kanske en timme eller absolut max en och en halv. När jag är trött och seg (eftermiddag) orkar jag jobba kanske en halvtimme koncentrerad tid eller i värsta fall bara en kvart, innan min hjärna vill ha en liten paus. Och det är ju gott och väl, att jag inser min hjärnas begränsningar och behov, och att jag nu för tiden är villig att lyssna på dem, istället för att bara köra över dem som jag förstås gjort tidigare. Men vad gör jag på den där pausen? Hur lätt är det egentligen att pausa från sina tankar mitt i skrivandet, eller mitt i läsandet och analyserandet av en text?
Jag kan säga att förut var det faktiskt väldigt svårt. Min hjärna gick nästan alltid på högvarv, och när jag någon gång bestämde mig för att ta en paus försökte jag ofta med meditation eller lite tillkämpad mindfulness, men ganska ofta blev det mest ett sätt för hjärnan att helt fritt få ta ut svängarna lite. Nu är det annorlunda, för nu har jag kommit på ett VÄRLDSABRA knep:
Jag ritar. Jag har hittat en underbar liten målarbok för vuxna som heter Hemliga trädgården (finns i olika storlekar, men min är fickformat). Den tar jag fram när jag behöver pausa, och så färglägger jag en liten stund, gärna med lite musik i öronen. Jag har märkt att det fyller åtminstone två väldigt viktiga syften som en helt vanlig liten paus inte kan göra. Jag får utlopp för mitt behov (mitt faktiskt, helt konkreta, verkliga behov) av att sätta färg på saker. Jag har alltid målat väldigt mycket, men nu för tiden är det ganska knepigt på grund av praktiska orsaker (ett litet barn och bara plats att måla vid köksbordet efter att ateljén blev Buslusans sovrum), så jag har på sista tiden haft som en sorts, nästan VÄRK i kroppen efter att få måla, få använda färger. Så det får jag alltså i mina små pauser.
Men en annan sak, som jag faktiskt tror är nästan ännu viktigare, är att jag vilar den vänstra, logiska hjärnhalvan, den som tänker och analyserar och försöker lösa problem. Istället använder jag den högra, kreativa hjärnhalvan, den som sysslar med fantasi, skapande, intuitiva mönster och helheter. Jag vet inte hur ni gör när ni skriver men jag använder nog nästan alltid min vänstra hjärnhalva, den logiska. Särskilt nu i redigeringsfasen av mitt manus, och hela tiden när det gäller skoluppgifter. Så när jag blir trött och känner att hjärnan bara slutar fungera, så är det ju inte hela hjärnan som slutar fungera, bara den halvan som jag just då använder. Och när jag använder min paus till att faktiskt aktivera den andra halvan av hjärnan, så gör ju det både att min vila fungerar bättre, och att nästan alla typer av mentala ansträngningar får bättre resultat eftersom båda hjärnhalvorna är aktiverade. Det betyder att när jag vilat färdigt är jag inte bara mer utvilad, utan allmänt också uppvärmd för att sätta igång igen på ett helt annat sätt än jag skulle varit om jag tog tio minuter till att kolla facebook eller till att fundera över vad jag tänker handla för middag.
Jag kan verkligen rekommendera min metod att pausa med målarbok! Det kräver inga som helst förkunskaper. Alla kan färglägga färdiga bilder, och det behöver faktiskt inte ens bli fint (det säger jag till mig själv hela tiden för att inte gå in i mitt maniska perfektionistiska tillstånd), det räcker så bra med att bara göra. Bara låta pennan göra färg över pappret. Pröva!
Johanna Basford, heter hon som gjort denna underbara lilla målarbok med vykort, och här kan du köpa den. Hon har även gjort större målarböcker, och böcker med andra motiv, kolla in dem!
Jag tycker så mycket om Hemliga trädgården! Från början när jag hörde om Johanna Basfords böcker var jag lite skeptisk till själva grejen men sedan såg jag några av bilderna och kände att jag bara måste ha den. 🙂 Skaffade den större versionen på påsklovet. Jag var lite lätt besatt där i början…
Haha, ja, det är lätt att bli manisk. Det var en anledning till att jag inte köpte en bok precis när jag hörde talas om dem: jag tänkte att jag egentligen inte har tid med en hobby till, och jag vet ju hur lätt jag har för att bli lite manisk och bara gå totalt upp i nya saker. Men nu har jag bestämt att jag bara får rita i den som pausgymnastik för hjärnan, och det går jättebra. Det tar extra långt tid att färglägga varje bild – men det är helt okej.
Kul att du också använder den!
Ja, nu gör jag det mer lite i taget så det är hanterligare. 😉 Jag gillar det för att bilderna tilltalar mig väldigt mycket, precis min stil, men jag har det liksom inte i mig att själv skapa bilder. (Typ två gånger om året kan jag känna en önskan om att ”kunna” måla/rita och så gör jag lite taffliga försök och sedan blir det inte mer.) Fast färgläggande är ju också kreativt fast utan det där som blir ett frustrationsmoment för mig när bilden inte blir som jag vill. 🙂 Jag tycker mest om de allra mest detaljerade bilderna, de med mycket små, små saker. Jag använder färgpennor, sådana som man vässar. Först blev det bara ett fält = en färg, men sedan insåg jag att man kan blanda färger och hålla på… 🙂
Ja, jag tycker det är jättehärligt med målarböcker, även om jag faktiskt kan rita själv också 🙂 För även om jag så att säga ”kan” så kan jag ju ändå bli frustrerad när det inte blir som jag vill (för det blir ju inte alltid det), och då är det jätteskönt att bara få färglägga. Gillar också de med små detaljer, även om det blir lite väl små i vykortsformatet.
Jag har försökt. Men kom fram till att det där inte är min grej att slappna av på. Jag blev rastlös istället. Så la av med färgläggandet.
Ja, det är nog liksom en personlighetsgrej. Antingen funkar det, eller så funkar det inte. Ingen idé att hålla på om det inte är roligt 🙂
Min hjärna blir grötig rätt så fort och i ett led att komma på saker som gör den klarare köpte jag tre målarböcker för vuxna i våras. Jag tar med jämna eller möjligtvis ojämna mellanrum fram dem och färglägger. Har skaffat fler och fler pennor, dyrare varianter, och jag kan sitta i långa stunder och flyta bort och samtidigt vara närvarande. Men ibland har jag inte ro att fram dem, tänker att det är slöseri med arbetskraft att kludda. Fast det är väl just då jag behöver det som mest.
Den där vykortsvarianten har jag sett men inte köpt. Är lite sugen.
Jag måste säga att jag gillar vykortsvarianten jättemycket. Dels för att den har bättre papperskvalitet med motiv bara på en sida, så det blir finare när man ritar med tuschpennor. Men också för att de är så små, att det faktiskt inte tar så lång tid att färglägga ett motiv. Eftersom jag bara gör det här som pauser i annat arbete tar det ju VÄLDIGT lång tid för mig att göra färdigt något, så grejen att det inte är så tidskrävande till att börja med känns väldigt bra.
Och det där med att det känns som slöseri med tid – det är ju just det som det inte är! Bara man lyckas göra lite kortare stunder av ritande så är det precis som en dusch för hjärnan. Det är ju inte påhitt det där med att kreativiteten bor i ena hjärnhalvan och att man presterar bäst om man använder båda hjärnhalvorna. Så plocka fram block och pennor lite oftare, är mitt råd! 😉
Jag har gått och vänt på några sådana där böcker, men de var inte lika fina som din, så jag slog aldrig till. Kanske borde göra det! 🙂 Fast just nu håller jag på med ett broderi som jag vill få färdigt först. Det är ju också en form av färgläggning…
Ja, broderi är nog nästan precis samma sak, förutom att det tar längre tid och eventuellt går att använda till något mer praktiskt (dukar, och liknande, menar jag…).
Men vykorten är väl användbara? Eller hur ser de ut på baksidan? Min nya granne (urtrevlig pensionär) lämnar lappar till mig i brevlådan om vi inte stöter på varandra för att jag ska veta om hon t.ex. är bortrest och då skriver hon alltid på brevpapper (sådana där liksom sladdriga vykort om du vet hur jag menar) vilket ger det hela en viss finess.
Jo, vykorten är ju faktiskt användbara, och det var nästan en lika stor anledning till att jag köpte dem faktiskt: jag älskar att skicka vykort och ju personligare varianter, desto bättre 🙂
Låter som en otroligt charmig granne! Jag kan verkligen känna att jag saknar det handskrivna så mycket i vårt samhälle. Både brev och kort och små lappar. Sms och mail kan liksom aldrig bli personligt på samma sätt. Så i bland försöker jag komma ihåg att skriva riktiga brev till folk, när det inte är saker som måste avhandlas snabbt. Och framförallt skriver jag mycket bre tillsammans med Buslusan, hjälper henne skicka brev till farmor och mormor, som bor ganska långt bort.
Det är roligt och ett nöje att läsa ditt inlägg 🙂 för du skriver ordet ”hjärnan ” så många gånger, pratar om den, dess funktioner, styrkor, svagheter och egenskaper som om den vore en egen person. Precis sådär är jag också, snackar om hjärnan som om jag kan se den utifrån nästan. Men jag kan ibland känna mig lite ”nördig” också beroende på vem det är som lyssnar ha ha.
Nu är jag verkligen OT… Idén med att måla låter som ett utmärkt sätt att låta ena hjärnhalvan vila! Själv bakar jag.
Som du var lite inne på tror jag förresten att bägge hjärnhalvor är involverade på olika sätt beroende på var i skrivprocessen man befinner sig, det är nog det som är så utmattande, det måste vara så!
Haha, jag känner verkligen igen mig i det där att prata om hjärnan som om den vore en egen person – det känns ju verkligen så. Jag kan verkligen känna mig lite som ett kollektiv i bland, det är både känslorna och tankarna, och kroppen och själen och alla måste få sina behov tillfredsställda, ibland på varandras bekostnad 🙂 Jag kan tänka på att bakning också funkar väldigt bra, förutom att man inte kan göra det på en kvart i Södertörns bibliotek när man behöver en paus 😉
Oj vilken klok analys av hjärnan! Har sett målarböckerna och tänkt att det vore mysigt, men du lägger fram fördelar på en helt annan nivå! Jag borde förstås ha en målarbok på jobbet att ta fram när tankarna svamlar. Och så en hemma, mellan skrivpassen (som förresten är exakt lika långa som du beskriver dina).
/Anna
Ja! Det borde du ha! En hemma och en på jobbet, eller samma om man kan ta med den i väskan 🙂
Det är faktiskt oöverträffat. Jag är säker på att fördelarna skulle gå att mäta om man kunde testa sig själv i ett labb. Jag tycker inte vi är så bra på att ta hand om våra hjärnor i vårt samhälle, och det är dumt, för vi har bara en, den är oändligt komplex, och vi har den till precis allting vi gör – dag som natt. Så ge din hjärna lite omtanke, köp en målarbok!
Påminner om det jag brukar göra när min hjärna går på högvarv och allt är stressigt omkring mig – jag brukar måla ”keltiska knutar”, ni vet sådana där flätmönster. Att först rita upp ett mönster, en tråd, sedan fylla i den så den blir tjock och går över, under, över, under hela tiden där den korsar sig själv. Sedan fylla i med skuggor. Sedan kanske färglägga… Bara för att få tankarna att styras åt ett håll ett litet tag och inte fara runt som en uppskrämd fågelflock. Men de där målarböckerna låter mycket roligare. Och tillfredsställer också färgbehovet!
Jag har försökt mig på keltiska knutar för några år sedan (de är ju så FINA), men för mig blir det för krångligt – det krävs så himla mycket tänkande och skissande och fixande för att få till dem. Som avkoppling funkar det definitivt inte eftersom de (i alla fall för mig) aktiverar vänstra hjärnhalvan, som för det mesta är den som behöver vila. Nej, så gillar jag faktiskt målarboken bättre 🙂
Det här är så fint och så klokt. Jag borde verkligen göra likadant, men har ännu inte kommit till skott. Men TACK för målarboksinspitarion!
Det är alltid roligt att kunna inspirera 🙂
Kram!