Nu har jag klagat en del över kvinnors och mäns roller i fantasylitteraturen. Så jag tänker att det är dags att berätta lite om hur det går för mig när jag själv skriver män och kvinnor. Sägas bör att jag gett mig in på det ganska svåra konststycket att försöka skapa ett samhälle där det inte existerar förtryck på grund av kön (mer än i undantagsfall i vissa mindre kulturgrupper) och där mäns och kvinnors maktpositioner är i någorlunda balans. Det är så självklart för mig att det är så jag vill göra när jag skriver att jag inte förrän på de allra senaste åren har funderat över hur bra det egentligen går, och hur svårt det faktiskt är.
Jag tänker på mig själv som en ganska medveten person. Jag är självklart feminist, något annat vore helt otänkbart i det samhälle vi lever i. Men jag är hobbyfeminist (som jag brukar kalla det), det vill säga: jag har inga universitetspoäng i genusvetenskap. Jag är inte extremt påläst och jag följer heller inte alltid med i pågående debatter. Men jag reflekterar över kvinnors och mäns roller i samhället, jag diskuterar med mina vänner och jag försöker se min egen text med rätt sorts kritiska glasögon för att kunna åstadkomma något mer jämlikt och balanserat – i jämförelse med många andra fantasyförfattare. Och trots att jag tycker att jag har relativt goda förutsättningar för att klara av det här konststycket, så inser jag att det har haltat ganska länge, i min text. Delvis beror det på att det ju inte är en politisk text jag skriver, det är underhållning, och den riktar sig i första hand till tonårstjejer med varierande läsvana (vilket gör att jag både medvetet och omedvetet förhåller mig till en ganska specifik ”mall” när jag skriver). Men delvis beror det helt enkelt på att jag själv också är sorgligt indoktrinerad av vårt samhälle och av den litteratur jag läser, till den grad att trots att jag försöker skriva ett jämlikt samhälle så gör jag inte alls det, för i de små detaljerna kommer hela tiden obalanser fram. I värsta fall även i de stora detaljerna.
Här är några av de misstag jag har gjort i min text – och ja, det är pinsamt att behöva erkänna dem, men vad gör jag inte för att eventuellt hjälpa andra skrivande folk och föregå med mitt dåliga exempel:
- De mest brutala personerna i berättelsen och de med mest makt över andra, var från början undantagslöst män. (Det fanns helt logiska anledningar till det här, och var alltså inte alls bara ett utslag av fördomar från min sida. Mitt stora tankefel låg helt enkelt i att jag trodde att det skulle fungera att göra det valet, trots att jag försöker illustrera ett samhälle med balanserad makt mellan könen. Det fungerar förstås inte alls.)
- Av en grupp på sex personer (som hotas till sitt liv) med lika många män som kvinnor, var männen från början de som var starkast och som råkade ut för mest brutalt våld, medan kvinnorna var de som vädjade om nåd, och som berättade att de hade barn – som ett sätt att vädja om nåd. (Här fanns absolut ingen logisk anledning till mitt val, utan jag skulle säga att det grundades helt och hållet på mina omedvetna fördomar och på stereotypa könsroller – som tråkigt nog är det jag använder mig av om jag inte lägger lite tid och energi på att fundera över saken.)
- Jag använde från början perifera kvinnoroller för att anspela på sex – för när jag tycker att jag vill få in en liten fläkt av sex så var det självklart en kvinna som måste stå för den. (Inte heller här fanns en logisk anledning till det valet, utan det också, var en följd av stereotypa könsroller och fördomar.)
Hur gör man för att komma förbi den här sortens klavertramp? I mitt fall har jag bestämt mig för att byta kön på väldigt många av karaktärerna. Inga av huvudkaraktärerna, men en del av deras familjemedlemmar och släktingar, och rätt många perifera karaktärer. Över tio karaktärer har bytt kön, varav ovanstående nämnda personer är några. Det tar mycket tid och energi att göra sådana ändringar i ett manus. Men faktum är att: det blir VÄLDIGT mycket bättre. Mer om den saken i ett annat inlägg.
Jätteintressant! Och jag kan tänka mig att det faktiskt blir mycket bättre. Ofta är sånt som kommer (för) lätt till en nästan lättja, för att det ska bli riktigt bra måste man oftast anstränga sig.
Ja, det håller jag verkligen med om. Det första kommer på något sätt ut med minsta möjliga motstånd, och det kan vara lätt att blanda ihop ”att det kommer så naturligt” med ”att det är så bra”. Ofta är det helt enkelt inte så bra, och då behövs som du säger en riktig ansträngning. Och det är värt det! Det är alltid, verkligen, värt det 🙂
Intressant! Själv försöker jag gå lite över stereotypa könsroller och mönster men upptäcker ofta att det inte riktigt blir som jag tänkt. Varje försök, och medvetenhet om detta, leder dock närmre målet 🙂
Det är så häftigt att ställa sig utanför sin text och titta på den, precis som du har gjort nu. Och så får man syn på sina egna fördomar och stereotypa beteenden. Det är mindre kul förstås för man vill ju inte ha några fördomar. Men jag kan inte låta bli att förundras över fenomenet.
Jag tänker ständigt på genus i mitt lärarjobb. En gång ställde jag mig utanför och observerade mig själv ur genusperspektiv. Det var verkligen skrämmande att se resultatet. Och nyttigt.
Så heja dig Linda.
Boken kommer att bli så mycket bättre. Fast jag har svårt att förstå att du måste byta kön på så många. Skulle det inte kunna räcka med en eller två nyckelpersoner?? Bara en stilla undran från en som är lite latare.
Kram och lycka till
Jo, visst kan det vara väldigt skrämmande att observera sig själv ur ett genusperspektiv – men det är ju just därför det är så otroligt viktigt att ändå göra det. Så heja dig också, Marie!
Ah, det där med latheten 🙂 För min del kommer latheten lite i vågor, och alltid mest i början när jag skriver. Så här i slutfasen när jag försöker se texten utifrån har jag som mål att den ska blir så bra så möjligt ”no matter what”, så latheten får helt enkelt stryka på foten. Jag har ju en tendens att inte kunna göra saker halvhjärtat när jag väl ser vad det är som behövs.
Och faktum är nog att det inte skulle räcka med en eller två nyckelpersoner. Det är ju ett helt samhälle jag beskriver, en hel kultur, och om det ska kännas helgjutet och trovärdigt så kan det inte finnas bitar som jag slarvat över och som är helt diametralt olika jämfört med resten. Det skulle vara skillnad om jag skrev om ”vår” värld, då skulle det nog kunna räcka med en eller två nyckelpersoner. Dessutom, så är det inte så jobbigt som man skulle kunna tro att byta kön på folk! Det beror ju på hur mycket plats karaktären tar, men är det en bifigur så är det ju ofta att bara byta ut ”han” mot ”hon” och så är saken biff 🙂 Eftersom själva poängen är att inte skriva klichéartade könsroller så skulle ju könsbytet i sig vara verkningslöst om jag också skrev om karaktären för mycket efter att jag bytt kön.
Kram tillbaka!
Skriva läsa leva (mitt svar till dig hamnar här eftersom Marie kommenterade i ditt svarsfält):
Det verkar som att vi är inne på precis samma spår 🙂 Men visst är det frustrerande, att det liksom inte räcker med att man verkligen vill göra något annorlunda och genomtänkt, det är så svårt att det krävs många vändor för att genomskåda ens egna fördomar. Tur som du säger, att varje försök ändå leder närmare målet! Heja oss 😀
Det här är så intressant att läsa! Och gissa om jag har funderat på samma sak, fantasy innehåller ju så ofta stereotyper – och jag skriver dem gång på gång! Ändå var det värst i början av mitt skrivande tror jag, och svagt inbillar jag mig (eller försöker övertyga mig själv) att jag blir bättre – bara därför innehåller min senaste början en protagonist av karaktären dryg manlig polis – och genast var jag tillbaka i könsnormen igen. Var är den dryga kvinnliga kriminalkommissarien undrar jag? Uppenbarligen inte bland mina rader.
Mina kvinnor dör eller dödar. Mitt senaste manus började bra med 6 kvinnor och 4 män, men det slutade med att bara 2 män återstod, då övriga personer strukit med i ett hetsigt raseri från en demonkvinna. Varför var det inte två kvinnor som överlevde? Varför behövdes det en man för att besegra henne? Och varför står männen för kraft och kvinnan för intellekt?
Att du byter kön på dina personer är så modigt och bra! Jag är inte där än, lite för van, lite för lat och rädd kanske. Håller på att försöka gräva mig ut ur heteronormativiteten som också känns ganska stark inom fantasy – här kämpar jag för att inte falla tillbaka till gamla inrotade mönster.
Ja, jag tror verkligen att man blir bättre, bara man anstränger sig! Det är ju en ständig utvecklingsprocess både hos en själv som skrivande person och i samhället i stort – det går ju hand i hand på något sätt. Men visst är det frustrerande att upptäcka de här ”missarna”, eller vad man ska kalla dem. Jag kan bli helt galen på mig själv ibland.
Var inte rädd för att byta kön! Börja med en liten karaktär, den manliga kriminalkommissarien låter som en utmärkt projekt (om han alltså inte är en stor karaktär). Det är ju egentligen lättare än man tror, som jag skrev till Marie här ovan! En del av poängen är ju att inte göra några större förändringar i karaktären.
Jag försöker också jobba en del med heteronormen (som du säger är den rätt stark i fanstasylitteraturen – precis som i all litteratur, egentligen), och även där kan jag bli lite trött på mig själv. Det är galet att det ska vara så svårt att som du säger inte falla tillbaka i gamla inrutade mönster. Men vi kämpar på, och bättre blir det ju, hela tiden.
Och välkommen hit, förstås!
Jag fick en så bra idé när jag läste det här inlägget. En av mina antagonister ska få byta kön från man till kvinna. Det kommer att bli så himla bra! Det är lätt att fastna i gamla könsroller och jag erkänner att jag ofta är för lat med att ifrågasätta mitt genusperspektiv. Jag gillar visserligen starka, självständiga kvinnor men ibland halkar jag in på fel spår och blir stereotyp i mitt tänkande kring könen. Med den här nya idén som ploppade upp kommer det att bli hur bra som helst 🙂 Tack för superbra, inspirerande och tankeväckande inlägg!!!
Vad kul att du blev inspirerad till ett könsbyte! Enligt min erfarenhet kan det göra väldigt stor skillnad i ett manus och tillföra mycket positivt. Den där lata sidan som de flesta av oss har är det ofta bra att försöka uppfostra, tycker jag 🙂 Den brukar också liksom lägga sig ner på rygg och spela död om man bara kommer på en tillräckligt bra idé – och det verkar det ju som att du har gjort. Lycka till med det!
Bra gjort av dig!
Och vad kul att få läsa din ”trilogi” om hur du tänkt kring det här. För jo, det är något jag tänker väldigt mycket på, även om jag framför allt försöker få det till att vara människor. Något som George R.R. Martin ju också sa om när de frågade hur han kan skildra kvinnor, alltså att de är ju människor…
Jo, man vet inte om man ska skratta eller gråta när folk ställer den där frågan. Och ändå är det ju relevant på så sätt att det uppenbarligen är svårt för den ena könet att skildra det andra, ibland. Jag kan ärligt säga att jag har mycket lättare för kvinnor och otroligt mycket svårare för män. I princip i alla fall. Kul att du uppskattar min ”trilogi”! Kanske att det kommer fler tankar om samma sak längre fram, jag känner att jag kanske aldrig kommer bli helt färdig med ämnet….