Som en kommentar till mitt förra inlägg skulle jag vilja berätta en liten anekdot. Den utspelade sig för kanske tio år sedan, men det är inte alls en överdrift att säga att den skakade mig, och att den har varit med mig sedan dess, som en ständig påminnelse om litteraturens obestridliga könsmässiga obalans.
Jag gav de första hundra sidorna (och så här i efterhand – de enda hundra sidorna) av mitt förra roman- projekt till en mig relativt närstående manlig person vilken läser en hel del och procentuellt sett ganska mycket fantasy. Jag hade i linje med min maniska räkningsvana räknat ut att jag hade i princip exakt lika många kvinnor som män i min historia, och även om balansen mellan stora och små karaktärer inte var fullkomligt jämn, så var det definitivt ingen enorm övervikt åt något håll. Jag nämnde ingenting om den här saken till den relativt närstående manliga personen som fick läsa, och trots att det fanns mycket han kunde ha sagt när han läst färdigt (exempelvis rörande storyn, settingen, språket, vad som helst) så var hans absolut första respons: ”Jo, jag undrar… var är alla männen någonstans?”.
Ni förstår. Sjukt va? Både det faktum att han uppfattade att berättelsen nästan helt saknade män trots att de rent konkret var femtio procent av karaktärerna, och dessutom det faktum att han tyckte det var så störande att det var det absolut första han kände sig tvungen att säga. Och det värsta är ju att det egentligen inte är ett dugg förvånande (trots att jag vid tillfället faktiskt blev oerhört förvånad). För normen (och då menar jag i första hand i fantasygenren) är att i linje med Patrick Rothfuss skriva, om inte helt uteslutande om män så i alla fall i huvudsak om män, med kvinnor som enstaka bikaraktärer. Det är så GRYMT frustrerande. Och det som är mest frustrerande av allt är egentligen just att det är så svårt för folk i allmänhet att se det här mönstret, och det pinsamma faktum att trots att jag tillbringar en hel del tid med att fundera över sådana här saker, så är det fortfarande svårt för mig att alltid se det i alla fall. Det är ju så vant. Så självklart. Så som det alltid har varit.
Det är helt enkelt värdelöst – om ni ursäktar att jag avslutar ett inlägg med en så deppig formulering.
Ja, det är så som det alltid har varit, men det är inte så som det alltid kommer att vara. Jag skrev en jättelång kommentar här, men den blev så lång att det blev ett eget inlägg på min blogg istället. 🙂
Du har verkligen rätt i att det inte alltid kommer vara så, och det är faktiskt väldigt uppmuntrande även om jag inte alltid har tillgång till den känslan. Det finns ju definitivt goda exempel även om det känns som att de för det mesta är skrivna av kvinnor. Vilket förstås varken är fel eller särskilt konstigt, bara som vanligt lite deppigt att männen är så otroligt blinda för den ensidiga värld som de skapar och upprätthåller.
Jag tror att det är ett första steg. Förhoppningsvis kommer även (fler) män att skriva fantasy med kvinnor i framöver. Jag tror det.
Jag tror också det, jag är bara lite otålig 😉 Men det är bra att uppmärksamma det som faktiskt fungerar, som du gjort i din lista på ditt blogginlägg. Mycket bra!
Lite som när jag satt på kontoret på ett tidigare jobb och en besökare tittade in, konstaterade att den (manlige) chefen var ute och sade: ”Jaha, är det ingen här i dag?”.
Frågan är om jag kan använda det i en text någon gång eller om det verkar för orealistiskt.
HELT sjukt. Som du säger, det är möjligt att det skulle uppfattas som för överdrivet och orealistiskt om du använde det i en text. Men ärligt talat tycker jag ända att du ska göra det om det passar någon gång. Det beror ju lite på vilken typ av text du skriver.
Är väldigt nyfiken på vad du svarade, om du nu ens klarade av att säga något efter en sådan kommentar, är inte säker på att jag själv skulle ha gjort det.
Tyvärr blev jag nog för paff. Minns inte att jag sade något.
Vad intressant, jag har aldrig funderat över det där tidigare. Kanske för att jag skriver i ganska kvinnodominerade genrer hehe. Där är det männen som är birollerna och jag har faktiskt aldrig funderat över andelen män i förhållande till kvinnor. Men om man som jag skriver om relationer är det ju ganska naturligt att det blir en hyfsat jämn könsfördelning. Kanske är det annorlunda i fantasy?
Ja, det är ju ganska annorlunda i fantasy eftersom många berättelser utspelar sig i olika former av ”historiska” samhällen, där kvinnor har ungefär samma ställning som de hade på medeltiden, eller i bästa fall artonhundratalet.
På det sättet är ju modern skönlitteratur helt annorlunda och i din genre antar jag att det viktiga är att fundera över på vilket sätt du framställer dina kvinnor och deras relationer till män, och förstås hur du framställer männen – snarare än att räkna på antal hit eller dit.
Jag sitter och knåpar på ett föredrag och insåg att min allra första ”historia” som jag minns och som jag skrev i låg- eller mellanstaidet under lång tid (den lästes upp i klassen) enbart innehöll manliga karaktärer och – lite på sidan av och som stannade hemma när de gick på äventyr – deras fruar.
Vid den åldern hade jag alltså uppfattat att det är killar som ska vara med om det ska hända nåt i en historia. Gustav Gurka, Tommy Tomat, Per Persilja och Grönsaksätaren – killar. Däremot var den elaka häxan en tjej …
Jag reflekterade inte över det alls. Min dotter däremot, frågade redan vid fyra års ålder ”får inga tjejer vara med på båten?” när vi tittade på Shrek och alla manliga karaktärer seglar iväg men lämnar tjejerna hemma. Jag är lite rädd för att hon tar åt sig sådana saker och börjar tänka att tjejer inte ska vara med. Förhoppningsvis betyder det att hon kommer att kräva tjejer på båten.
Ja, det är läskigt, det där. Jag tänker att det måste ha varit så för ganska många av oss under uppväxten, att om vi läste om riktiga äventyr så var det riktiga män eller riktiga pojkar som hade äventyren. Och eftersom det var så det alltid var, reflekterade vi inte så mycket över det.
Jag dagdrömde mycket som barn och tonåring (okej, vem försöker jag lura – som vuxen också, såklart, det är ju författarådran…) och det var ganska ofta som jag på ett mystiskt sätt blev man i mina dagdrömmar om det var större äventyr inblandade. Ganska sjukt egentligen. Jag menar, det vore ju en sak om det hade att göra med en obestämd eller flexibel könsidentitet, men så var det inte. Det var bara så att flickor inte kunde göra allting, och om jag ville göra det ens i mina dagdrömmar så var jag tvungen att byta kön.
Ja, hoppas verkligen att din dotter (och min, och alla) kommer kräva tjejer på båten!
Oj vad jag känner igen mig, Frida och Linda! Min första berättelse som jag skrev, kanske i mellanstadieåldern, handlade om ”Christopher” som var på äventyr, minns inte riktigt vad berättelsen handlade om. Kan verkligen relatera till det där med att iklä sig manliga attribut, om så bara i fantasin, för att få göra vad man vill.
/Anna
Ja, och för mig har det alltid känts väldigt naturligt, som att: i min fantasi kan jag vara både man och kvinna om jag vill och det är väl inget konstigt med det. Men det konstiga (och tråkiga) är ju att det ska behövas.
Det självklara svaret på din manlige testläsares fråga är förstås ”i alla andra böcker”. 🙂
Men det är ett stort problem det där med att det är så självklart. I och med att du och andra tar upp problemet för diskussion så blir det allt mindre, det är min övertygelse. Det allra värsta är ju faktiskt att vi är helt omedvetna om de normer vi växt upp med, män som kvinnor.
Kan tipsa om en amerikansk (manlig) författare som verkar skriva mycket sci fi (har tyvärr inte läst någon bok av honom än), men han tycks ha både kvinnliga och hbtq-personer som huvudkaraktärer. Han bloggar mycket underhållande om skrivande (ibland) könsroller på http://terribleminds.com/ramble/blog/
/Anna
Det är ju samma sak som sades när de i klassrum fördelade snacket mellan tjejer och killar så att alla skulle få tala lika mycket. Dvs. då upplevdes det som om tjejerna talade hela tiden och killarna aldrig fick säga något. (Och den forskningen torde gå att googla fram).
Och bra anekdot. Tack för den!
Ja, precis! Det är så himla galet att något kan uppfattas så totalt galet. Men du har rätt i att den forskningen borde gå att hitta. Undrar om jag orkar göra ett försök….
Tack!