Jag är inte lagd åt det statistiska hållet egentligen, siffror är inte alls min grej, verkligen inte. Men när det kommer just till kvinnor och män i litteratur, då har jag en sorts mani på att räkna. Jag räknar hur många kvinnorna är i förhållande till männen, hur många sidor det tar innan den första kvinnliga karaktären introduceras, hur många kvinnliga repliker det finns jämfört med manliga. Och självklart räknar jag inte enbart på ren kvantitet, jag räknar också på kvalitet. Exempelvis hur många kvinnor som enbart beskrivs som objekt eller funktioner, och hur många som beskrivs som verkliga människor med egen personlighet, jämfört med männen. Eller hur många kvinnor som beskrivs som unga och snygga, jämfört med männen. Hur många kvinnor som är med i berättelsen i första hand för att de har en relation med någon av männen i berättelsen. Och så vidare.
Jag gör den här sortens räkning helt spontant i princip i alla texter där jag upplever en obalans, och tråkigt nog är det framförallt i fantasylitteratur, som jag trots allt läser både ofta och gärna. Där är matematiken för det mesta ganska deppig, kan jag säga. Och det är så otroligt frustrerande, för den skulle ju inte BEHÖVA vara så deppig. Det är fantasy. Folk hittar på nya världar fulla av magi och nya religioner, nya folkslag, nya djur och växter, nytt allting. Utom just könsrollsmönstren. De är alltid desamma. Och särskilt i det som kallas High Fantasy (berättelser som utspelar sig i en icke-teknologisk, ofta historisk värld) är det riktigt illa. Just nu läser jag The name of the wind av Patrick Rothfuss (som jag – måste jag säga så här innan jag framför mina klagomål – verkligen uppskattar på många sätt), och där introduceras den första kvinnliga karaktären i kapitel åtta (kapitel ÅTTA!). Karaktären är huvudpersonens mor, och har två, korta repliker i hela kapitlet, varav den ena är ett svar på ett milt sexistiskt uttalande från huvudpersonens far. Det fortsätter på ungefär samma sätt åtminstone till det 44:e kapitlet (där jag är nu). Kvinnorna går en på tio män, de har för det mesta en tydlig funktion knuten till en eller flera män (mor, hustru, älskarinna, hora), eller ibland en otydlig funktion knuten till en man (potentiell hustru/älskarinna). De har sällan mycket personlighet och beskrivs alltid i första hand med ett tydligt utseende, och spelar ingen som helst roll i berättelsen. Ju mer jag tänker på det, desto värre känns det.
Varför? Varför är det fortfarande så här? Varför vill så många författare skriva om en värld nästan utan kvinnor? Varför vill så många författare skriva om kvinnor som om de inte var riktiga människor utan bara objekt och funktioner? Vari ligger det roliga? Jag förstår verkligen inte. Kanske är det egentligen ingen som VILL skriva på det här sättet, kanske handlar det snarare om okunskap och oförmåga att reflektera. Men hur som helst, jag tycker att det är rätt deppigt.
Vad tycker ni?
Minst sagt deppigt…och så blir jag så arg, så det kokar i skallen!!!
Ja, jag vet! Ibland känner jag mig helt galen. Och ibland bara ledsen. På något sätt är det så extra deppigt att den genre där en författare verkligen har total frihet att göra precis hur som helst, så väljer manliga författare (även kvinnliga förstås, men inte lika ofta, tror jag) att bara beskriva samma gamla tröstlösa patriarkaliska värld. Och ofta går det att märka hur otroligt mycket energi de lagt på sitt världsbygge, hur genomtänkt allt är från deras världs historia och flora och fauna till varje enskild karaktär – utom just kvinnorna, och kvinnornas roll i världen. Kvinnorna är så uppenbart där bara som en sorts krydda, ganska ofta som några slags romantiserade, mystifierade varelser som inte alls är vanliga människor.
Japp. Det är lite deppigt.
Bra skrivet! Jag har också funderat över det. När man kan ändra hur mycket man vill. Varför gör inte folk det? Det gör att jag har svårt att läsa en del böcker. Jag blir arg och undrar hur lång tid det ska ta innan kvinnor anses lika bra som män. Om man inte ens kan få in det i sagornas värld. Fantasin är väl ändå fri? Trodde jag.
Kan det vara så att problemet är att en berättelse om en man fortfarande anses som en historia om en människa? En historia om en kvinna anses som en historia om just en kvinna. Och då tappar berättelsen läsare?
Det är ju definitivt så det har varit – att en berättelse om en man är en berättelse om en människa – men jag hoppas att det inte är riktigt så illa längre. Kanske är det ändå det.
Men jag tänker att det inte ens borde spela någon roll när det gäller min poäng ovan. Jag klagar inte på hur många böcker som handlar om män, respektive kvinnor – i det här fallet. Jag klagar på hur kvinnor framställs, och inte ens som huvudpersoner – i det här fallet, utan som bifigurer. Men det är väl så att fantasin inte är alls så fri som man tycker att det borde vara. Fantasin är väldigt begränsad, uppenbarligen.
Jag har också funderat över detta. Och Rothfuss som jag verkligen gillar kunde allt skapat en bättre balans. Han får till två (minst iaf!) intressanta kvinnliga karaktärer sen men de tar ju alldeles för lång tid att introducera…
Ja, jag gillar också Rothfuss – trots allt. Jag tycker att han är ganska fenomenal på många sätt, och jag har nu kommit fram till de två (minst) kvinnliga karaktärerna som han får till, men som sagt, nu är jag på kapitel 68 någonting och de känns ganska nya fortfarande. Otroligt irriterande.
Och just det att han väljer en värld där kvinnorna är så marginaliserade, trots att han inte behöver välja det – jag har så svårt att respektera ett sådant val. Varför göra det valet när det inte är tvunget?
Det tycker jag är lathet eller kanske brist på fantasi hos författaren när man inte ”tar hand” om sina karaktärer och bortser från kvinnokönet på det sättet. Jag har ärligt talat inte tänkt så mycket på det här tidigare, jag har inte kommit så långt som att räkna. Men nu när jag lär mig hur man bygger upp berättelser har jag mer och mer börjat lägga märke till det. Och gillar inte det alls och tänker definitivt på det medan jag skriver mitt manus.
Men inte nu senast 🙂 för idag läste jag ut To kill a mockingbird och jag är fortfarande tagen av hur fint och inlevelsefullt Scout, den unga flickan beskrivs, även fast hon beter sig mest som en pojkflicka så är det ett djupt och fint porträtt av henne.
Det är alltid så härligt att läsa något som verkligen berör. Jag har inte läst To kill a mockingbird, men det kanske får bli ett av mina nästa projekt 🙂
Vad bra att du påpekar detta om Rothfuss! Jag har läst del 1 och 2 utan att faktiskt reflektera över detta (skäms på mig) men du har ju helt rätt.
Ja – ibland tycker jag nästan att det är det värsta. Att många av oss (inklusive jag själv för bara några år sedan) kunde läsa den här sortens litteratur utan en tanke på att något fattas. För det är ju så normalt, det är ju så litteraturen för det mesta har sett ut och som sagt fortfarande ser ut.
Ja, det är skit det där! Jag märker det framför allt som en stor lättnad när jag hittar böcker där kvinnor faktiskt får ha en framträdande roll. Har du läst Sagan om Paksenarrion av Elisabeth Moon? Där finns visserligen ett semi-patriarkalt system (många kvinnor väljer familj osv), men det finns också många kvinnor som bryter sig loss från de normerna och lever på ett annat sätt. Och de får ta plats i berättelsen.
Kram!
Ja, Paksenarrion är en gammal favorit! Trots det semi-patriarkala systemet är det en värld som känns ganska fräsch (framförallt med tanke på när den är skriven). Men något av det bästa med den tror jag är att huvudpersonen verkligen är en renodlad hjältefigur och att hon faktiskt inte är intresserad av kärlek. Det slutar inte med att hon hittar sina drömmars man och vinner hans hjärta, eller ens förlorar honom, hon är bara inte intresserad. Det är otroligt uppfriskande, tycker jag, att hon får vara sin egen och att det handlar om hennes resa och hennes utveckling, inte vem hon blir kär i. Ganska ovanligt, skulle jag säga 🙂
Spännande inlägg. Jag läser väldigt lite fantasy, men börjar direkt fundera över hur jag porträtterar kvinnor i mina manus. Tack!
Ja, bra att du funderar! Jag har ju börjat fundera i de här banorna mer och mer just för att jag tänker så mycket på hur jag porträtterar kvinnor och män när jag själv skriver, och konstigt nog är det inte som att det blir lättare alltid, bara för att jag tänker på det. Jag tycker fortfarande att det är ganska svårt och jag ramlar fortfarande ner i en massa gropar hela tiden. Men det blir i alla fall långsamt bättre, och det är ju alltid något 🙂
Hittade en kvinnlig rektor och en mamma som också är chef. MEN jag insåg att mina kvinnor lagade maten och tjatade om städning när de var mammor. Och tyvärr var lite bleka som flickvänner. Hade dock en tjejkompis som tar VÄLDIGT mycket plats. Gillar henne.
Ja, jag känner igen det där – att tänker man inte igenom de små karaktärerna ordentligt så tenderar de att bli klichéartade och alltså också könsrollsstereotypa: mammor som tjatar om städning och lagar mat. Det är just därför det är så himla viktigt att tänka över hur man framställer alla sina karaktärer, men som jag ser det i synnerhet kvinnorna. Det är ju kvinnorna i första hand som riskerar att bli klichéer eftersom vi är så vana att läsa klichéartade kvinnoporträtt. Härligt att du har en riktigt cool tjej i ditt manus i alla fall, och jag hoppas förstås att du fixar till dina mammor så att de får lite mer personlighet! 😉
Jag funderade över det en del när jag skrev fantasy förut (som mina första skrivprojekt, high fantasy) hur sjutton jag skulle ställa mig till kvinnorollerna. Helt automatiskt hade min värld ett patriarkaliskt samhälle, jag vet inte ens varför annat än att det kändes mest klassiskt (naturligt? På den tiden försökte jag också härma vår egen medeltid i så många detaljer jag kunde) och jag tror att många av mina kvinnoroller haltade lite eftersom de var för starka för ett sådant styre. Eller starka är kanske fel ord, men som om en kvinnorörelse stod för dörren och varför precis under det århundradet och inte tidigare, senare? Och hur ställer det sig mot historien som utspelas flera hundra år senare, i samma, automatiskt stöpta, patriarkaliska samhälle? Kanske försökte jag hitta hur kvinnor naturligt kan vara starka (och svaga)och ha viktiga roller i ett sådant samhälle. Eller så kopierade jag helt enkelt omedvetet allt jag dittills läst i den genren.
Jag hoppas i alla fall att det är så, att de här valen görs omedvetet (hur skrämmande det än är), snarare än att någon faktiskt sitter och tar besluten medvetet!
Jo, du har rätt i att det vore ännu mer skrämmande om folk faktiskt väljer att hela tiden skriva samma patriarkala samhälle om och om igen som ett helt och hållet medvetet val. Och vi får väl anta att det är ganska omedvetet, även om det förstås är skrämmande det också.
Tror det finns en undersökning som understöder det du säger, har något vagt minne av det. Men vill också påstå att det dykt upp en hel del kvinnliga karaktärer under senare år som försöker rubba på den tendensen. Och många av dem har ju varit himla populära, även om man sen kan tycka vad man vill om hur välskildrade de är.
I alla fall, tycker att det är viktigt att göra det du gör, konkret räkna och fundera på varför. Jag undrar hur en jämförelse skulle bli med s.k. ”normal”litteratur.
Å, intressant med en undersökning! Om du skulle komma på vad den heter eller vem som gjort den eller hur man hittar den så är jag väldigt nyfiken!
Jag har också funderat en del över hur jämförelsen skulle bli med ”normal” litteratur som du säger. Jag förmodar att det är mycket bättre, men att det ändå finns där. Jag läser ju inte så mycket annan genre-litteratur (alltså, bortsett från fantasy), men det är lätt att tänka sig att en del deckare eller romance också har rätt så sunkiga könsroller.
Nå, det finns ju nyare och äldre ”normal”litteratur. I den äldre är könsfördelningen ofta rätt vansinnig. I nyare kanske det är bättre. Eller så inte. I den nyare litteraturen blir det ofta så att när de gör något annat med kön så blir det liksom speciell litteratur, upplyft för att den gör något annat.
Och ledsen, men minns inte var jag läst det där om fantasylitteraturen.
Det är berättigad kritik du ger Rothfuss. Han är en av mina absoluta favoriter när det gäller språket men han skulle kunna bättra sig när det gäller genusperspektivet. I andra delen av En Vis Mans Fruktan kommer det in fler kvinnor i bilden men de är verkligen kopior av män. Synd att han förstörde det när han hade möjligheten att rätta till det.
I mitt manus kryllar det av kvinnliga karaktärer. Starka och svaga. Men definitivt inte karikatyrer av män. Nä nä. Jag är själv svag för starka kvinnliga karaktärer men de ska vara kvinnor och inget annat. När jag skapade karaktärerna försökte jag medvetet skapa en jämn könsfördelning och har fem kvinnliga och fyra manliga. En författare som skriver både SF, skräck och fantasy och ofta har fokus på trovärdiga, kvinnliga karaktärer är Oskar Källner. Kan verkligen rekommendera honom om du inte läst något av honom tidigare 🙂
Börjar precis närma mig andra delen av The Wise Man´s Fear – ser fram emot att läsa om lite fler intressanta kvinnliga karaktärer.
Härligt att du könskvoterar dina karaktärer! (det gör jag också) 🙂
Jag blir väldigt nyfiken på vad det är du menar när du säger att du vill att kvinnorna ska vara kvinnor och ingenting annat. För min del brukar jag tänka precis tvärt om, att jag vill att alla – både män och kvinnor – ska vara människor och inget annat, och helst så lite man/kvinna som möjligt. Det är ju just när man tänker att en kvinna ska vara kvinna och en man ska vara man som risken är stor att det blir klichéartat. Hur kommer du runt den kluriga utmaningen?
Jag menar precis som du, att de ska vara människor 🙂 Formulerade mig lite tokigt där :p
Jag läste ju nyss samma bok och just kvinnosynen störde mig ofantligt. Jag skrev om boken i inlägget nedan.
http://bokhuset.ax/2015/07/20/det-blev-komplicerat-med-vindens-namn-av-patrick-rothfuss/
Sedan fortsatte jag och det blir faktiskt bättre. Visserligen stör det mig fortfarande att det alltid måste vara en värld av förtryckta kvinnor som beskrivs, men Rothfuss ger i alla fall en förklaring i boken till Dennas ställning och kvinnornas roll i sin värld. Så det slutade med att jag ändå fastnade helt för serien i slutändan, fantastiskt bra. Även om valet av könsroller fortfarande stör mig.
Sedan skrev jag ett inlägg om Marcus Olaussons fantasy del 2 Bäraren här,
http://bokhuset.ax/2015/02/23/mer-fantasy-bararen/
Där jag gav en del kritik angående könsrollerna. Men jag har faktiskt insett i efterhand att jag var lite orättvis. Olausson ger oss åtminstone en värld utan förtryck. En värld som visserligen handlar mest om män än så länge, men där kvinnorna inte beskrivs som det svagare könet. Olausson gav även sin respons i ett mail som jag publicerade här,
http://bokhuset.ax/2015/05/07/angaende-fantasy-och-konsroller-forfattaren-replikerar/
Ett väldigt öppet och bra mail som också visar att det inte är omöjligt att nå fram. Jag tyckte mycket om responsen och ser fram emot en fortsättning. Speciellt nu när jag har mer att jämföra med och inser att han ändå presenterar en rätt ovanlig värld i fantasysammanhang.
Och så gillade jag ditt inlägg och dina synpunkter, ursäkta att jag blev lite till mig men ämnet är hett. 🙂
Hej och välkommen hit!
Ja, ämnet är verkligen hett och svårt att inte gå igång på – och tur är väl det, på sätt och vis 🙂
Jag har nu börjat närma mig slutet på andra boken, och jag håller med dig om att det blir bättre: kvinnoporträtten djupnar något och det är ju bara att erkänna att böckerna i övrigt är mycket skickligt författade. Men som sagt, det som stör är just vilka val författaren gör när han inte skulle behöva. Det finns så oerhört många, små saker han skulle ha kunnat göra för att inge läsaren en helt annan känsla, och han låter bli. Det måste man ju hålla emot honom, eftersom det är hans ansvar.
Marcus Olausson har jag inte läst, men jag ska kolla in ditt inlägg i alla fall – allt som berör könsroller är ju som sagt ett engagerande ämne!
/Linda