Ni vet, ibland när man sitter och skriver/redigerar/läser det man skrivit och känner att: ”jäklar, det här är riktigt bra/wow, jag kan faktiskt skriva/herregud, jag är ju värsta geniet!” – och liknande optimistiska tankar. Idag är inte den sortens dag.
Idag skulle jag börja på den fjärde sista scenen med min karaktär X, och jag hade en allmänt härlig känsla av att snart vara klar, att äntligen kommer jag kunna sätta en bock framför ett av berättarperspektiven som ”färdigt”, i alla fall för den här omgången. Jag har längtat efter det ganska länge, kan jag säga.
Men vad hände? Jo. Jag läste det jag skrivit och insåg att det inte alls fungerade. INTE alls. Att det min karaktär gjorde och hur hon tänkte var fullkomligt okaraktäristiskt för henne, och att det faktiskt inte alls gick att tro på. Hon skulle bara aldrig göra det valet. Aldrig. Det är helt uppenbart vad hon borde göra, och det är tyvärr något helt annat, som stör hela min tidslinje (berättelsen utspelar sig över sex tätt sammanhållna dygn, så minsta tidsförskjutning ställer till väldiga problem på alla möjliga sätt). Det blev dessutom uppenbart att en av bikaraktärerna som hon interagerar med också beter sig fullkomligt irrationellt, på precis samma sätt. Vilket skapar ytterligare problem.
Så istället för att vara nästan klar har jag har enormt mycket mer jobb framför mig än jag trodde. Inte bara för att en massa stycken måste skrivas om helt, det är också galet mycket som jag måste försöka lista ut och lösa – och det är det värsta jag vet. Hur kunde jag vara så dum? Jag är helt allergisk mot när andra faller i den där fällan: ”Jag har bestämt att det ska vara så här, alltså måste min karaktär göra så här, oavsett om det är trovärdigt eller inte.” Jag är verkligen allergisk. Men det verkar inte hjälpa mig att inte själv göra likadant. SUCK.
Händer det här er också? Och framförallt ni som har skrivit fler än ett manus: händer det igen efter det första manuset? Jag försöker nämligen trösta mig med att det här ALDRIG kommer hända igen eftersom jag aldrig, aldrig tänker vara så här klantig en gång till. Men vad vet jag. Det kanske är en allmän författarsjuka som inte går att göra så mycket åt utom att försöka rädda vad som räddas kan när man upptäcker sitt misstag.
Aaaargh!
Frustrerande, minst sagt. Tycker att jag får bättre första utkast ju mer jag skriver. Och jag har lättare att slänga sånt som är ologiskt. Men det händer fortfarande att det dyker upp karaktärer jag GLÖMT BORT att ge personlighet… Och det märks.
Skönt att det blir bättre. Jag hoppas verkligen att jag lär mig av det här. Jag inser att det inte går att lära sig precis allting på en gång, men om jag åtminstone slipper göra om exakt det här misstaget så blir jag väldigt glad. Galet att man kan glömma bort att ge karaktärer personlighet – jag har också gjort det i det här manuset. Och för min del så var det inte något jag ens märkte själv, det krävdes en annan läsare som kunde peka ut det för mig. Men förhoppningsvis kanske inte det heller behövs i nästa manus. Hoppas, hoppas.
Och kul att det gått så bra för dig med redigeringen!
Jovisst. Men jag brukar ofta liksom tänka åt andra hållet. Vet inte riktigt om det här kommer att vara ett gott råd eller ett helt vansinnigt men du får ta det eller strunta i det: jag brukar fundera på vad som inte kan hända, och sen låta det hända. För vad betyder det för hur en karaktär reagerar, det brukar hända grejer då. Men det är lätt att säga och kanske inte alltid genomförbart. För jo, jag kan absolut få in karaktärer i ett hörn där jag försöker få dem att agera fel för att det skulle passa fint. Och då brukar jag alltså göra det ännu värre på alla möjliga sätt.
Hehe, jag tänker att det nog är ett ganska gott råd i princip, att få karaktärer att göra okaraktäristiska saker. Så absolut, jag är för det. Men i mitt fall handlar det mer om rena ologiskheter som bara kommer sig av att jag inte tänkt efter ordentligt och att jag tyckt att det behövde vara på ett visst sätt av berättartekniska skäl. Men jag tror att jag ska kunna lösa det ändå, tack och lov.
Den grejen är skitlurig. Jag vågar påstå att du, innerst inne, dessutom kände av en viss tvekan när du satt och skrev? Men att du trodde du kunde jobba om det? Så gjorde jag tidigare; med tiden har det utvecklats något slags känslighet för ”ljug” i mig. Då går jag bara några steg för långt innan jag inser att jag är helt fel ute och backar tillbaka.
Den känslan är golden! (!!!)
Fundering; det som behöver hända, kan det hända utan att karaktären gör det aktiva valet? Alltså, att någon annan gör valet och att hen bara råkar hamna?
Likaså bikaraktären som beter sig irrationellt – it’s a fine line between brillians and madness; kan du inte bara justera vissa saker hen säger? För att dämpa/göra mer trovärdigt?
Det här kanske inte är en tröst, men oavsett om du är utgiven eller inte kräver vissa manus mer arbete än andra. Min debutbok, Kaninhjärta, behövde bara finredigeras, så klar var den när jag skickade in! Medan duetten jag skriver nu? Kräver så stora omarbetningar att förlaget inte ens vill skriva avtal innan vi börjar, att allt svävar lite. Det gör mig inget så, men det är som att det inte bara handlar om att lära sig hantverket; det handlar om olika historier som är olika besvärliga. Att din story ska utspela sig på sex dagar kan vara ett sådant besvär.
LYCKA TILL! Och ge dig inte.
Ja, du har helt rätt i att jag kände att det svajade när jag gjorde vissa val runt den här karaktärens agerande, men jag tänkte helt enkelt: det måste bli så här, annars vet jag inte hur jag ska göra och det blir så himla jobbigt, så nu kör jag på och hoppas att det inte märks. DUMT av mig. Väldigt skönt att höra att man övar upp känsligheten för det där, det känns hoppfullt!
Jag kan nog inte låta karaktärerna bara ”hamna” utan aktivt val, det var lite det jag gjorde nu innan och som inte fungerar – eftersom det handlar om liv och död och det är två väldigt aktiva karaktärer. Kan inte förstå hur jag tänkte.
Intressant det du säger att det faktiskt kan ha att göra med historien hur besvärlig den är att skriva. Jag har nog alltid tänkt att det handlar om ens egen kompetens, men det är klart att det måste vara som du säger. Vissa saker är mer krångliga. Och, ja, just när tidsschemat är så tajt som i min berättelse så blir det faktiskt extra krångligt (tänk att jag från början trodde att det snarare skulle underlätta – vad lite man vet…), varje liten sak som ändras påverkar alla andra i så hög utsträckning. Men det går ju alltid att fixa, det kräver bara extra jobb. Och extra jobb. Och lite till extra jobb.
TACK för råd och tips och pepp!
Åh, jag känner igen den där känslan, att man egentligen, innerst inne anar oråd redan när man skriver sig. Och jag börjar också lära mig att det aldrig någonsin lönar sig, att det alltid märks. Så ja, att utveckla sin känslighet inför den känslan verkar vara den enda vägen framåt. (Eller ja, den enda någorlunda tidsbesparande vägen framåt…)
/Liv
Ja, det är nog så. Och jag inser att det inte hjälper ett endaste dugg att jag önskar mer än något annat att jag redan hade utvecklat den där känsligheten, ändå är det just det jag ägnar mig åt just nu. Önskar att jag inte hade klantat mig så här från början. Jag har så lätt för att kastas ut ur det dagliga skrivandet när något går fel, och sedan så svårt att hitta tillbaka. Det blir mycket mer ogräsrensande, handlande av nya perenner, ritande av kartor (min stad måste ju ha en karta) och lyssnande på ljudböcker. Men jag hoppas jag kommer igen snart. Typ i kväll 😉
I första utkasten kan mina karaktärer vara lite ”spretiga”. Som tur är blir detta mindre vanligt desto mer jag skriver. Dessutom är jag ju sådan att jag redigerar om flera gånger så då får jag många tillfällen att överblicka deras logiska/ologiska beteenden och justera fram och tillbaka. Men, som sagt. Det har blivit lättare med tiden – att få det som jag vill alltså 🙂 Lycka till!
Oj – ursäkta att jag inte sett din kommentar tidigare! (slarvigt av mig) Men det är skönt att höra att det faktiskt blir bättre med tiden. Tack för pepp!