Jag börjar nästan bli klar med slagsmålscenen (som ju inte är ett slagsmål egentligen, men för att ni ska förstå på ett ungefär). Halleluja! Det hjälpte mig ganska mycket att fokusera på känslorna istället för på vad de gör och säger, så tack för det tipset! Och en sak till: det hjälpte att strunta i mina egna anteckningar om vad det var jag skulle skriva. Tänk vad intressant att det kan vara så.
Jag hade bestämt mig för att jag behövde en viss, specifik utgång av scenen, vilket betydde att perspektivkaraktären behövde fatta ett visst, medvetet beslut, vilket i sin tur betydde att hon behövde ha en anledning att fatta det beslutet, och så vidare. I mina anteckningar inför scenens uppbyggnad hade jag alltså skrivit en liten redogörelse för allt som de två karaktärerna behövd säga och göra och tänka, för att allt skulle utfalla enligt planen. Praktiskt, kan man tänka, då är det ju bara att skriva på. Men jag insåg till slut att det var tvärt om. Det var ju så sjuuukt tråkigt att skriva ner allt som stod i min planering, som en extremt jobbig hemtenta.
Så mitt i det där skrivandet som kändes som att simma i sirap, bara slutade jag tänka på vad som stod i mina anteckningar och lät karaktärerna göra lite som de ville istället. Jag snarare iakttog än skrev, och det visade sig att det var ett supertricks. Istället för att min karaktär fattade beslut på en massa exakta fakta, så visade det sig att jag kunde få till samma specifika utgång av scenen till synes nästan helt slumpartat. Det snarare råkar bli som det blir, på grund av några olika små saker; det växer fram mer organiskt och mycket mer subtilt och komplext (tycker jag åtminstone nu när jag är jättenöjd och väldigt trött och det är mitt i natten). Vad coolt det är! Även om den här texten i sin helhet fortfarande inte är något vidare, så känns den mycket bättre nu än jag förväntat mig, och framförallt så har jag den där känslan som jag har när det känns bra: att mina karaktärer är på riktigt, att saker händer dem och att de gör som de gör, inte för att jag bestämmer och hittar på, utan för att det liksom är meningen, eller att det råkar bli så. Kanske kommer jag ändå inte att ha kvar scenen i den här formen, sådant är ju svårt att veta i det här stadiet, men det var ändå ett litet genombrott, det får jag lov att säga!
Och jag ska komma ihåg det här: När det är svårt och tråkigt att skriva efter mallen – sluta med det!
Superintressant och superhärligt att det lossnade för dig! Men sådär tycker jag att det rätt ofta är med anteckningar. Det är värdefullt att skriva dem, eftersom man lär sig om sin berättelse medan man skriver dem, men det är svårt att följa dem till punkt och pricka utan att det blir tråkigt. Grattis till att ha skrivit om en av dina svåraste scener! 🙂
Tack, igen! 🙂 Det känns otroligt skönt att det lossnade, och jag har verkligen lärt mig något viktigt. Det är säkert så att det ofta kan vara så där med anteckningar, men eftersom jag väldigt nyligen börjat skriva ordentliga anteckningar har jag inte upplevt det så mycket förut. Kanske också att det (i alla fall för mig) mest märks när jag skrivit anteckningar om sådant jag tycker känns problematiskt att skriva. För när jag skriver anteckningar om saker som känns roligt och inspirerande blir det ofta på ett språk och i en ton som stämmer helt överens med karaktären och som ganska ofta går att använda som stomme och sedan bara skriva runt och på – om du förstår hur jag menar – för att bygga texten. Medan problematiska textbitar blir stolpiga även i anteckningsformatet. Hur som helst, jätteskönt att jag kommit igenom scenen!
Wow, anteckningar… Jag känner mig som värsta skrivslarvaren nu eftersom jag sällan har en synopsis (mer än i huvudet) och nästan aldrig gör anteckningar (för tillfället minns jag två gånger detta existerat) utan skriver på känsla, dvs med ett flow och med en riktning på scenen. Om ”känslan” saknas blir inte heller avsnittet bra.
Det är så intressant och kul att få höra om hur olika skrivprocesser ser ut! Jätteroligt att du fick till det 🙂
Ja, visst är det roligt att det går att göra på så många olika sätt! Och jag tycker verkligen inte att det är ”slarvigt” att skriva utan synopsis eller noggranna anteckningar, det är ju helt enkelt en fråga om smak, och om vad som passar en. Den där ”känslan” som du pratar om, är väl också vad som saknades för mig i den här knepiga scenen, så oavsett noggranna anteckningar behöver man nog liknande saker för att kunna skriva bra 🙂
Ah, vad roligt att det löste sig! Och att det löste sig på ett sätt som för mig brukar ge rakt motsatt resultat. Synopsis kräver att karaktären tar det här beslutet, men släpper jag tyglarna och bara skriver på så har det flera gånger hänt att beslutet blir raka motsaten! (Hmm, vilket är ett tydligt tecken på att något haltar, antagligen synopsis…) Men det brukar ju bli allra bäst när karaktärerna får bestämma, sedan får man helt enkelt foga sig i det. 🙂
🙂 Jag brukar tänka att man som person antingen är åt synopsis-hållet eller åt friskrivarhållet, men att det finns tillfällen när man behöver göra på ”det andra sättet”, vilket sätt det än är som man normalt föredrar. Så jag tänker att det viktigaste nog är att hitta det sätt man gillar bäst och utveckla det så mycket som möjligt, men sedan inte vara rädd att prova det motsatta när skrivandet hakar upp sig och det är svårt att komma framåt. Man måste hitta sina tricks, liksom.