Vad är egentligen spänning? Det kan ju vara dötrist och tråkigt, och alldeles, alldeles… sjukt jävla dötrist och tråkigt.
Jag har ju det här problemet med att jag inte gillar spänningslitteratur (i alla fall bara i undantagsfall), och jag gillar inte så kallade ”action-scener”, med ett lite mer filmiskt uttryck. Men tyvärr har jag ändå ett par spännande scener i mitt manus (så himla typiskt, vad TÄNKTE jag på när jag bestämde det), eller kanske mer korrekt uttryckt action-scener (för spännande kan det ju vara även i ett väldigt långsamt tempo, tänker jag, och även över lite längre tid). Det är inga överdrifter, bara ett enda litet slagsmål på typ sidan hundra eller så, och lite senare en sorts kniven-mot-strupen-prata-nu-din-jävel-annars-dör-du-situation, och så förstås en scen med slagsmål-övergår-i-hångel på slutet (men det är inte lika tråkigt eftersom det ju ingår hångel). Det är mittenscenen jag håller på och skriver, och den tråkar ut mig nästan till döds.
Jag vet ju det där med att om jag har tråkigt när jag skriver, då kommer läsaren garanterat ha tråkigt också. Men vad i hela friden ska jag ta mig till när det är så tråkigt. Jag kämpar mig fram mening efter mening i de här scenerna, och med redigering blir det bättre och bättre. Efter några rundor kan det säkert bli helt okej. Men helst vill jag ju att det ska bli mer än okej, allra helst vill jag att det ska bli jättebra. Hur får man en scen att lyfta, när det är så svårt att hitta fram till något som känns på riktigt spännande för mig?
Hjälp. Hur gör ni andra med sådant som bara är astråkigt?
Spänning är så mycket mer än actionscener. Det är rubbet ju. Tänk på det. Att liksom utgå från hur du vill att något annat är spännande och forma action enligt det. Och jag brukar tänka konkret gällande spänning oberoende om det är action eller annars bara driva vidare. Det ska liksom gå att ta på. Spänning är ju en känsla. Alltså mer än bara action/handling. Och sånt som tråkar ut dig, tråkar ut andra. När jag landar i såna textbitar då stryker jag, bort med det som gör mig sömnig helt enkelt. Hoppas jag sagt nåt som är klokt. Har suttit och funderat på spänning rätt mycket på sistone för ett föredrag om spänning jag ska hålla.
Jag tror att du sagt något väldigt klokt, faktiskt 🙂 Just det där att spänning är en känsla, och forma action efter vad jag själv tycker är spännande. Jag tror att mitt största problem i det här läget faktiskt är mina vanliga skrivrutiner, insåg jag när jag läste din kommentar. Att jag alltid börjar att skriva som ett skelett för scenen, vilket i princip består av vad folk gör och säger och hur de rör sig på platsen. Sedan, i första redigeringen, lägger jag till mer känslor och stämningar och inre processer. Men i den här scenen är allt som de gör och säger sådant som jag tycker är extremt tråkigt, och eftersom jag inte har med det enda som skulle kunna göra det bättre (känslorna) så blir det helt outhärdligt. Jag måste nog försöka få in mer känslor även i första utkastet, helt enkelt, för att jag ska stå ut med att skriva det 😉
Jag brukar lämna texten ett tag och sen gå tillbaka. Då har jag förhoppningsvis en annan syn på den och kan göra dom förbättringar som behövs!
Ja, jag brukar också göra så förstås, men än så länge finns det ju inte så mycket text att lämna eftersom det är så svårt att få ut den 🙂 Men jag kämpar på!
Jag håller med Mia. Om det tråkar ut dig så kommer det att tråka ut läsaren också. Och när det gäller spänning är det nog lätt att hamna i detaljerna, tekniken. Det är känslorna som det gäller att komma åt. Det där kittlande.
Du kanske kan prova med att ta bort hur det händer och fokusera på känslorna. Bara en tanke.
Du fixar det. Låt det bara få ta lite tid.
Jo, jag tror verkligen att du sätter huvudet på spiken där: det är känslorna som är grejen. En svårighet för mig just är är bara att min perspektivkaraktär är en person som inte alltid är så medveten om sina känslor, och jag tycker alltid att det är så himla svårt att skriva då. Men jag ska försöka, bättre att jag överdriver lite med känslorna så att jag har roligt medan jag skriver och liksom får till det här första utkastet ordentligt, och sedan får redigera bort en del. Mycket bättre än att jag inte får till någonting alls.
Det är som du säger. Alla scener som kämpas och redigeras fram blir oftast inte bra nog. Och det upptäcker en inte alltid med en gång så vad bra att du känner det redan nu. Gör något annat av scenen… Lek med den utan att tänka att den ska med in i boken. Då kanske det lossnar, när måstena försvinner. Lycka till 🙂
Ja, jag tror jag ska försöka att vara lite mer lekfull, tillåta mig att överdriva lite. Det brukar ofta vara ganska svårt för mig (är liksom lite snål med skrivandet och vill bara göra sådant som leder till omedelbart resultat), men jag tror att det skulle hjälpa i det här läget, om jag bara lyckas. Så tack för pepp och råd, jag kämpar vidare!
Ja, kämpa vidare! Eftersom jag har fått förmånen att läsa ditt manus, vet jag ju precis vilken scen du syftar på. Och jag vet ju att det finns massor i den där scenen, eller rättare sagt; i just de där två karaktärernas historia, i deras drivkrafter, och varför de korsar varandras vägar, som du egentligen tycker är spännande! Försök att fokusera på det! Ring om du behöver bolla.
Kram!
Tack Liv! Jo, det finns ju saker som är spännande, det har du helt rätt i, det är bara så svårt att få ut dem på papperet. Det är ju bara så att jag inte gillar sådana här scener, helt enkelt. Dessutom, insåg jag, är det ju en massa information som läsaren behöver få här, och det är också så himla svårt och säkert en lika viktigt anledning till hur dåligt det går, som själva spänningsmomentet i scenen. Det blir bara så otroligt stolpigt och utan flyt när jag skriver. Och eftersom jag på sista tiden tycker att mina första utkast brukar bli riktigt bra, är det väldigt jobbigt att behöva inse hur dåligt det här blir. Jag liksom bara vrider mig i plågor medan jag skriver och hänger upp mig på meningar och ord, i stället för att bara skriva på.
Men nu ska jag ändå fortsätta lite till, det är egentligen inte mycket kvar – bara det att slutet på scenen är svårast, naturligtvis 🙂
Bara lite generellt kring action-scener, vet inte om det hjälper dig eftersom du tycker det är dödens tråkigt, men det hjälpte mig lite i alla fall: satsa på korta meningar, fokusera på vad som händer, ljud, detaljer. Det ska vara träffsäkert, inget som behöver förklaras, beskrivas. Överväg att skippa allt som drar ner tempot (och där finns eventuellt en del inre monolog, känslor, reflektioner…) Det här är ju bara tekniska tips, och jag kan inte säga att jag är en mästare på action, men från att ha varit en som undvek action in i det sista och mest ägnade mig åt inre monologer så är jag i alla fall nu en som inte drar mig för att ge mig in i en action-scen. Men sedan hur man får till känslan i allt det här… Testa att sätta på riktigt spännande musik, från någon film tex. (Jag snubblade över en massa musik från zombiefilmer när jag skrev om Rouhan (skräck, inte action), och vissa låtar gjorde till och med mig mörkrädd). Om du väljer musik som ditt hjärta snabbt börjar pumpa adrenalin till kommer du kanske skriva i samma takt.
Det är så jag kämpar på i alla fall. Hoppas det löste sig för dig!
Eftersom jag lärt mig allt jag kan om actionscener (vilket i ärlighetens namn inte är mycket) av dig, så kom jag ihåg det här medan jag skrev 🙂 Och jag tror att en del av det verkligen hjälper, just att fokusera väldigt nära på exakt vad som händer, och inte på något annat, varken yttre eller inre – att låta perspektivkaraktärens uppmärksamhet vara väldigt låst på det som händer helt enkelt. Men att inte ha med inre monolog och känslor fungerar inte för mig, det är då jag tappar intresset helt och hållet och bara går och dammsuger istället. Däremot funkar det om jag har med känslor, men skriver dem på liknande sätt som du beskriver, korta meningar, inte för komplicerade reflektioner, och så vidare.
Musik fungerar inte så bra för mig, när jag ska skriva action, just för att den typen av musik gör mig på dåligt humör. Men så är det ju verkligen ingen ”riktig” action-scen heller 🙂
Ah, så klart. Fokusera på känslor – Ja! Men låt dem inte dra ner tempot på papperet. Eller nått.
Exakt, jag hoppas att jag lyckas med det 🙂