Min retreat var en succé, får jag nog lova att säga. Jag är faktiskt sjukt nöjd. Och jag inser plötsligt med enkel och klar tydlighet hur det är möjligt att skriva en bok på ett år, sådär som jag har förstått att många författare gör. Man måste bara: 1 – helst inte ha några barn, och 2 – helst inte göra så mycket annat med sin tid. Att skriva är inte svårt, det är bara svårt att hitta tillräckligt med tid att skriva på.
Jag lyckades redigera femtiofem sidor, och av dem är kanske sju, åtta sidor helt nyskriven text. För mig är det absolut personligt rekord (tidigare har det hänt att jag lyckats antingen skriva sju sidor på ett drygt dygn, eller redigerat mycket – fast ärligt talat aldrig så här mycket) och det känns underbart att äntligen vara igång igen. Jag har dessutom också fått så mycket tänkt om manuset: jag har hittat på nya miljöer och namn på saker som förut var namnlösa, jag har uppfunnit nya djur och varelser och allmänna detaljer till min stad som förhoppningsvis berikar och förhöjer upplevelsen för en läsare.
Det är ganska galet att jag på bara ett drygt dygn lyckas producera mer än jag gjort på flera månader sammanlagt. Men jag har börjat inse att det är så för mig just nu. I vardagen är det oerhört svårt att få lugnet att verkligen skriva. För även om jag då och då faktiskt får små tidsenheter i form av timmar och minuter, så är tiden däremellan så extremt sönderhackad och söndermalen, att jag behöver mina tidsenheter av egentid till att hämta mig, och till att värma upp inför skrivandet. I bästa fall hinner jag bara komma igång innan tiden är slut, i sämsta fall inte ens det. Jag ska verkligen försöka hålla i skrivandet nu, så mycket jag bara kan. Men jag inser också att för att jag ska bli klar och verkligen komma framåt behöver jag längre sammanhållna tidsbitar (det måste ju inte vara flera dygn på hotell även om det självklart är det absolut bästa jag kan tänka mig), och jag ska också göra allt jag kan för att försöka planera in sådana i vardagen. Nu i höst när jag ska plugga är det ju möjligt på ett helt annat sätt. Hurra för det!
Hur går det egentligen för er andra med skriveriet så här mitt i semestertider?
Det är lustigt. Jag har precis samma problem men har nu i veckan som gick dragit rakt motsatt slutsats! 🙂 Om jag hela tiden går och väntar på att få långa stunder i avskildhet att ägna enbart åt skrivandet så kommer jag aldrig att bli klar med något. Jag blir tvungen att hitta de där småstunderna i vardagen istället och bli bättre på att utnyttja dem.
Hej och välkommen hit! Alltid lika roligt med ett nytt (digitalt) ansikte 🙂
Jag förstår precis vad du menar och för några år sedan kom jag fram till exakt samma sak. Men jag tror att på vilket sätt man skriver allra bäst, är något som kan ändra sig beroende på hur livet ser ut. Jag var otroligt bra på att ta till vara varje liten minut och sekund till mitt skrivande, men med tanke på att det var bara (BARA) exakt de minuterna och sekunderna jag hade kunnat vila på, just då, så var det (så här i efterhand) inte särskilt bra. Jag landade i en ordentlig utmattning som det tog mig flera år att ta mig ur och jag är inte helt och hållet tillbaka ännu. Så därför när det ser ut som det gör för mig just nu, att jag är föräldraledig och har en extremt mammig snart – femåring och en extremt mammig snart – ettåring och en väldigt trött sambo. Ja då måste jag prioritera att vila, och acceptera att jag är långsam. Att jag faktiskt inte längre (åtminstone inte just nu) kan skriva något på en kvart. Jag behöver längre tid på mig.
Så summa summarum: jag tänker att det är viktigt att lära känna sig själv och under vilka omständigheter man skriver bäst, och även att inse att man faktiskt kan skriva under omständigheter som inte är de bästa. Men utöver det måste man inse att ibland så är det väldigt destruktivt att pressa sig själv. För mig är det så just nu, och allt jag kan säga är: var glad att det inte är så för dig! Känslan av att verkligen kunna utnyttja alla de där små stunderna och känna att det faktiskt bara handlar om att ta kontroll och sätta igång och att det inte på något sätt är destruktivt på lång sikt – den är härlig. Och något att vara tacksam över. Så ta vara på den känslan! Lycka till med skrivandet och med resten av livet!
/Linda
Jag känner likadant att det är svårt att få tiden att räcka till allt… denna sommaren har jag bordlagt skrivandet pga annat som behövts bearbetas. Men jag skriver på något vis ändå, det finns alltid några pågående manus i huvudet…. Ideer man skriver ner på små lappar, i anteckningsböcker eller i något dokument på datorn …. och ibland dyker de upp igen vid de minst oanade tillfällen 🙂
Ha det fint! och lycka till med skrivandet!
Kram Christina
Ja, det är ju så periodvis att skrivandet kanske inte får plats. Men det är ändå en tröst att det, som du säger, kan få finnas där ändå, i det lilla. Ibland kan man få fantastiska idéer om gamla eller för den delen helt nya manus 🙂
Ha det fint du också!
Kram!
Åh, det låter verkligen helt galet bra! Grattis och bra jobbat! 😀 Hoppas känslan håller i sig när du fortsätter.
Kram!
Jag hoppas också det, väldigt mycket! Och jag jobbar verkligen på det.
Kramar!
Känner verkligen igen mig i det där att jag liksom bara hinner fundera, ladda, värma upp innan tiden är ute. Behöver tid att komma till ro, släppa alla andra tankar och hitta fokus innan jag kan skriva. Särskilt nu, med ännu en lång, pågående paus. Men historien vibrerar och kräver snart uppmärksamhet och då tar jag ledigt från semesteråtaganden och skriver!
Härligt att du hittat vad som funkar bäst för dig! Blir o e r h ö r t nyfiken på de där djuren du uppfunnit…
/Anna
Det låter underbart att historien vibrerar och snart kräver uppmärksamhet! Det är så det ska vara, och jag är ju o e r h ö r t nyfiken på ditt manus 🙂
Mina djur är för övrigt ganska intressanta och mycket unika, men små 😉
Skrivande? Semester? Nä, det där vet jag ingenting om. 🙂
Du, så roligt att det verkligen flyter på för dig! Och det är så härligt när texten går från att vara en skiss med skugglika figurer som flyter omkring i ingenting till en målning med färg och detaljer. Just nu har jag lagt skrivandet på is, men i augusti när den här flyttcirkusen lugnat ner sig lite ser jag fram emot att sätta igång igen och då (lite inspirerat av dina retreatinlägg) vill jag prova några olika skrivrytmer för att se vad som funkar bäst för mig. Jag förstår vitsen med “lite varje dag”, men jag vet också att jag lätt blir väldigt stressad av att skriva så, eftersom jag får så dåligt samvete när jag halkar efter under perioder när det är mycket på jobbet.
Ja, det är verkligen roligt att det äntligen flyter lite. Jag har haft sådan grym skrivtorka på sistone att jag helt tappat hoppet om att bli klar nästa vår. Men nu vågar nästan tro att det ska gå, igen 🙂
Jo, men det är ju just det där att man måste hitta sitt sätt, och även inse att ens sätt kan vara helt olika vid olika perioder i livet, och kanske också olika vid olika faser i skrivprocessen. Så pröva lite olika skrivrytmer, det tycker jag låter suveränt! Och lycka till med flyttcirkusen, håller tummarna för att allt går grymt smidigt!
För mig är det ju småstunder eller inget alls som gäller, så jag är jätteglad att det funkar så bra som det gör. Jag verkar ha rätt korta ställtider för mitt skrivande, behöver inte värma upp särskilt mycket utan kan sätta igång direkt när jag har chansen.
Därmed inte sagt att det inte skulle vara underbart med en skrivretreat. Om ett par år eller så 🙂
Härligt att det går så bra för dig! Kram!
Ja, om ett par år är det din tur också, det är klart! Och vad säger du om en gemensam retreat, vore inte det något? 😀 Det är härligt att det går så bra för dig också, du är ju helt grym som börjat på ett nytt manus bara så där.
Kram!
Ja, gemensam retreat vore ju superkul! Fast vi kanske får schemalägga oss så vi inte pratar bort för mycket av skrivtiden. 🙂
Ja, absolut! Jag har skrivit väldigt intensivt på skrivgruppsträffar, och det brukar inte bli några problem alls för mig med att ”prata bort” tiden. Jag har ju ett sätt att gå in väldigt maniskt för allt kreativt jag gör. Så jag kör ganska schemalagt även på mina egna, ensamma skrivretreater. Det fixar vi lätt! 😉
Vad härligt det låter med dina höstplaner och ditt lyckade skrivretreat. Det ska bli spännande att få höra mer om dina studier o studiekamrater framöver.
Jag sitter ute men under tak och lyssnar på regnet medan min huvudperson landar på Arlanda efter många år utomlands. Jag låter det regna i romanen också för säkerhets skull, så att det blir trovärdigt 🙂
Å, vad glad jag blir av att höra av dig lite! Jag saknar din blogg och fast jag vet att du inte skriver där nu så kan jag inte låta bli att kika in där ibland i alla fall 🙂
Ja, jag är jätteglad för både skrivandet och hösten just nu. Och det låter som om det går bra för dig också med skrivandet. Härligt! Du gör förstås helt rätt med regnet – trovärdighet är ALLT, tycker jag. Hoppas dock på lite mer sol snart, du kan väl knappast låta det regna hela manuset igenom 😉
Härligt att det gått så bra för dig!
Själv har jag schemalagd skrivtid mellan10-12 nu i sommar. Då tar mannen bebisen och jag låser in mig i skrivrummet. Har gått riktigt bra!
Hade gärna haft mer tid, men så länge jag ammar är det svårt att åka iväg. 😉
Jag tycker att det låter som ett fantastiskt upplägg! Och precis, det är ju så där när man ammar, det är bara att acceptera. Att det funkar med två timmar om dagen är ju ändå ganska lyxigt. Och fortare än du någonsin kan tänka dig så är baby James stor (som i större bebis, eller kanske litet barn, om man föredrar det). Både underbart och sorgligt samtidigt, tycker jag att det brukar vara.
Såg just ditt väldigt intressanta inlägg om hur vi väljer att porträttera verkligheten, eller inte, när vi skriver. Läs det alla ni andra också!
Jag måste gratulera dig till dina skrivretreater. Underbart att höra. Jag kan se dig framför mig med schemat och klockan och fikat och datorn. Och den ibland så ljuvliga ensamheten. Lycka till. Och kör så det ryker.
Nu när du har fått smak på det kommer det att komma fler. Det är jag säker på.
Kram
Tack! Ja, jag tror att nu när jag fått smak på det så kommer det nog komma så många fler som min sambo tillåter, tror jag 🙂
Kram!
Då tror jag inte att du behöver vänta så länge. Han ser nog vilken glad och nöjd sambo han får hem. Det borde han i alla fall se.
Kram