Jaha, det här med en plan och ett mål. Det är verkligen svårt.
Jag har gett mig själv några dagar för att se hur min produktionstakt ser ut. Det verkar som att den hittills varierar mellan i sämsta fall noll ord per dag, och i bästa fall 1433 ord per dag. Snittet ligger nog på någonstans fyra, fem hundra ord om dagen. Och det är ju långt ifrån tillräckligt om jag tänker mig att jag ska blir ”klar” innan september.
Jag har debatterat ganska mycket med mig själv fram och tillbaka, och även med min sambo. Vad är rimligt, är det nödvändigt med en deadline som man verkligen kan uppnå, hur mycket ska jag pressa mig själv? Och ganska motvilligt har jag kommit fram till att jag nog inte ska pressa för mycket. Till viss del är det inte ens ett aktivt val. Med en bara delvis läkt utmattning bakom mig, extremt lågt blodvärde (graviditeten), en trotsig snart-fyra-åring och en badrumsrenovering som dragit ut ganska länge på tiden med tillhörande kaos i hemmet, har jag helt enkelt väldigt begränsat med energi. Det är svårt för mig, både att acceptera och att vänja mig vid att jag inte längre är en person som kan pressa mig själv särskilt hårt. Det är en sådan sak som verkligen förändras av en utmattning och jag kan säga att det inte är roligt att gå från den ena ytterligheten på skalan till den andra ytterligheten – identitetsförvirring och missnöje uppstår följaktligen.
Men nu är det som det är. Och därför beslutar jag härmed att mitt mål (låt vara något ouppnåeliga mål) är att bli klar till slutet av augusti. Men jag tänker inte sätta en deadline och jag tänker inte slavdriva mig själv på daglig basis. Jag ska göra mitt allra bästa för att komma så nära målet som möjligt, men jag kommer också att göra mitt allra bästa för att bli så nöjd som möjligt med vad jag än lyckas åstadkomma. Fram för hälsa och välmående före resultat!
Det låter bra – ett mål som är mer inspiration och vision än piska. Massor med lycka till!
Tack! Jag tror verkligen jag behöver massa lycka till 🙂 Det känns på något sätt svårare att skriva än vanligt för tillfället. Men jag jobbar på det!
Kram!
/Linda
Låter som helt rätt prioritering. Hälsa och välmående är klart eftersträvansvärt.
Det kan vara bra att ha en deadline (är själv gravt deadlineberoende) men bara om den sporrar och gör det roligare, inte om den stressar. Trots allt får man komma ihåg att skrivandet är någonting man valt själv, och det skadar inte att det får vara lite lustfyllt och inte förvandlas till ännu ett jobb.
Samtidigt, om jag misstänker att du är lik mig på fler sätt, så får man försöka lära sig ”good enough”. Om jag förstår rätt så är du på din första genomskrivning från början till slut. Det kommer inte att bli perfekt. Men när det väl finns där i dokumentet har du någonting att jobba med och förbättra.
Lycka till, och unna dig en skön och vilsam sommar mellan skrivpassen.
Ja, för mig är det väldigt lätt att skrivandet förvandlas till ett jobb och periodvis uppskattar jag det (eftersom det är så jag innerst inne skulle vilja att mitt jobb var), men periodvis är det ganska destruktivt. Så nu försöker jag verkligen göra det lustfyllt och utan för mycket krav, men ändå komma framåt. Inte helt lätt.
Och jo, det där med ”good enough”. Superklurigt. Det gör nästan fysiskt ont att bara producera text och lämna den utan att gå tillbaka och se över och fundera och pilla och fixa. Jag vet att det är det jag måste göra, men det känns så fel. Suck. Särskilt som de första typ två hundra sidorna är otroligt pillade och redigerade med (inte därmed sagt att de är jättemycket bättre, tyvärr). Det är vådan av att inte göra rätt från början och att ta så lång tid på sig. Har tänkt att skriva ett inlägg om det, eftersom det är något som jag tänker mycket på och som hindrar mig en hel del.
Men tack för pepp och lyckönskning! Jag hoppas att du också får en skön sommar, både med och utan skrivande 🙂
/Linda
Tror, men är inte hundra säker, att god hälsa och välvila är positivt för skrivandet. Det är ju det där med att avgöra vad som är behövlig vila och vad som är prokrastinering. Men jag tror att känner man sig trött och har haft mycket omkring sig, då är det nog inte prokrastinering det handlar om. Kram och lycka till med vila och skriva!
I mitt fall är det nog ganska enkelt på det sättet att om jag är trött så behöver jag vila. Efter ett och ett halvt års utmattning och ett halvårs graviditet har jag inga som helst kraftresurser. Och dessutom har jag nog aldrig varit särskilt mycket för att prokrastinera när det gäller skrivandet. Andra saker kan jag skjuta upp, absolut, men aldrig skrivandet. Det är ju det jag vill göra! Det finns ingenting jag hellre vill göra än att skriva. Och om jag har lite svårt att komma igång ibland så är det mest för att jag vill diska och plocka en fin blombukett innan jag sätter mig. Och koka en kopp kaffe. Eller för att det just är svårt att komma igång, men då sitter jag ju i alla fall där och försöker.
Tack för kram och lycka till och jag önskar dig detsamma!
/Linda
Sunt att du tänjer på deadlinen. Med barn (jag har två) så gäller det att få allt att gå ihop och jag ser mer och mer runt mig att barnfamiljer drunknar i aktiviteter. Inklusive hushållsarbetet. Av den anledningen är jag försiktig med deadlines för när jag inte lyckas nå dem ser jag det som ett misslyckande och då försvinner nöjet. Istället har jag målet att skriva lite varje dag. Inga krav på hur många ord eller så. Bara att jag ska skriva om det så bara är en kvart. Det har gjort mitt skrivande lustfyllt och roligt. Hoppas du hittar rätt i dina mål så du kan behålla glädjen i att skapa med ord.
Ja, jag tror att du har rätt i att man måste vara väldigt försiktig just när så lite av ens tid faktiskt är ens ”egen”. Men det är också lite det som gett mig panik just nu, känslan av att ”Herregud, vi kommer snart få TVÅ barn, hur ska jag NÅGONSIN hitta tid att skriva färdigt om jag inte gör det innan bebisen kommer”. Men du gör det ju, och andra med två barn gör det ju 🙂 Så det går. Jag försöker lita på att det ordnar sig. Och acceptera att det kanske inte kommer ordna sig exakt NÄR jag vill att det ska göra det. Allt blir lättare om man bara slappnar av lite. Hoppas jag i alla fall.
/Linda