Var på Parkteatern förrförra veckan och lyssnade på Lena Andersson (i Stockholm har vi varje sommar gratis utomhusteater på lite olika ställen – för er som inte vet – och i år har de börjat arrangera författarsamtal också, otroligt roligt!) och hon pratade om skrivande och sina böcker och – kanske lite otippat – ganska mycket om förbundskaptener i fotboll. Naturligtvis sade hon en hel del som är värt att nämnas (för min del tycker jag att hon är något av ett geni), men det som fastnade hos mig var i första hand något hon sade om gestaltning.
Sigge Eklund (som intervjuade) frågade hur hon tänkte om att hennes första böcker sålt otroligt dåligt – den innan Egenmäktigt förfarande i ca 700 ex – medan Egenmäktigt förfarande sålt i 200 000 ex och dessutom fått Augustpriset. Hon svarade: att hon i sina första böcker gestaltat ett problem. Verkligen gestaltat det. Hon sade att hon trodde att man för att förstå vad det var hon faktiskt skrev om var tvungen att vara lika insatt i ämnet som hon själv var, eftersom hon gestaltade det så väl, utan att berätta och skriva läsaren på näsan. I sina två senaste böcker har hon berättat om ett problem istället för att gestalta det. Det är absolut omöjligt att missa vad det egentligen är hon skriver om, och hon trodde att det var den avgörande faktorn. Eventuellt spelar det viss roll att de två senaste böckerna handlar om olycklig kärlek och att de andra böckerna har mycket smalare och mindre allmängiltiga ämnen, men hon trodde att skillnaden mellan gestaltande och berättande var viktigast.
Jag tyckte att det var väldigt intressant. Faktum är att jag tyckte att det var intressant på så många plan att jag inte tror att jag kan gå igenom dem ordentligt i ett endaste litet blogginlägg som det här. Men för att sammanfatta kan jag säga att jag funderar väldigt mycket på det där. Hur mycket ska man gestalta, hur mycket ska man berätta, i vilket sammanhang passar det ena eller det andra, i vilken genre, till vilken målgrupp? Och det här med gestaltning i sig, det är ju alltid sjukt intressant. Kan man skriva gestaltande när man berättar om ett problem, och kan man skriva berättande när man gestaltar ett problem? Det är som att det finns gestaltning på väldigt många olika nivåer, många fler än jag tänkt mig förut. Ah. Det är spännande.
Vad intressant! Jag, som så benhårt lärt att det är jätteviktigt med gestaltning, har aldrig tänkt på att det kan bli för mycket av den varan. Kanske så pass att det till och med blir obegripligt. Det är verkligen inte enkelt att hitta en balans mellan gestalta och berätta. Nu ska jag läsa sommarböckerna med nya ögon 🙂
Och tack för tipset om Parkteatern. Hade ingen aning om den heller.
Hej och vad kul att du tittade in! Ja, precis, jag har ju också lärt mig hur viktigt det är med gestaltning (och jag tycker också själv att det kan vara ganska avgörande för hur bra en bok är – men å andra sidan älskar jag Lena Anderssons två senaste böcker) men det är uppenbarligen inte så enkelt som att ju mer desto bättre. Det tål verkligen att funderas på.
Varsågod för tipset! Jag älskar parkteatern, men det är alltid lite svårare att njuta av när det är så här regniga somrar…
Men ojojoj vad sjukt spännande!
Jag tror hon har helt rätt i sin analys. Jag har läst ett par av hennes tidigare böcker, och jag tyckte inte alls att de var dåliga, men kanske lite lösa i kanterna, riktningslösa. (Och därmed har jag bevisat mig vara otillräckligt insatt i ämnet.) Sedan är det ju inte så att Ester Nilsson-böckerna helt saknar gestaltning, inte alls, men vad gäller temat och budskapet så är de ju extremt tydliga.
När jag tänker på det så är det ganska självklart. En text med 100 % gestaltning (om vi för diskussionens skull antar att det är möjligt) skulle ju bli som ett stycke levande verklighet mellan sidorna. Men verkligheten är inte alltid så lätt att tolka, och framför allt så tolkar vi den alla olika. Vi knatar runt i världen med våra olika bakgrunder och förutsättningar, och om tjugo personer betraktar samma situation så kommer det uppstå (minst) tjugo olika berättelser om vad som egentligen har hänt, vad problemet är och varför, och vad man borde göra åt det. I Ester Nilsson-böckerna har Lena Andersson hjälpt oss in i hennes tolkning av verkligheten.
Ja, visst är det sjukt spännande!
Jag har ju inte läst hennes tidigare böcker (bara kikat i en av dem och läst första sidorna), men det känns som att det ändå inte är svårt att föreställa sig vad hon menar. Jag tänkte ganska mycket på det när jag läste Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar, just att hon berättade så mycket, och hur ovanligt det känns, åtminstone på just det sättet som hon gör. Det känns på något sätt lite gammaldags. Men jag älskar det, och uppenbarligen gör fler än jag det 🙂