Häromdagen skrev jag om mitt omständliga sätt att skriva mig fram till om jag ska ha kvar text eller inte, när jag tvekar. Jag tycker som sagt att det på vissa sätt är en bra metod eftersom den hindrar mig från att fatta förhastade beslut. Men självklart önskar jag att jag skulle klara av att se vad som ska bort och inte, utan att behöva gå igenom den där processen av omskrivande. Därför tänkte jag utveckla ämnet lite till.
Min svårighet är att jag när jag läser en bit text som inte känns rätt, ibland har ganska svårt att avgöra om den är onödig och ska bort, eller om den bara är dåligt skriven. Vissa textbitar är förstås enklare: nyckelscener, vändpunkter och så vidare, de som jag säkert vet att de behövs. Men de mindre bitarna, delar av scener, sådant som inte är extremt viktigt, men som ändå skulle/borde kunna tillföra något till berättelsen. Jag försöker komma på vad det är som gör att det känns så otroligt svårt att se det här, åtminstone i min egen text.
Det handlar om flera olika saker, tycker jag. Som med allting är det säkert en fråga om erfarenhet, och något som kommer ju mer man skriver. Men om jag nu ska försöka bryta ner det – eftersom jag vill lära mig så fort som möjligt – så tror jag tror att en del av svårigheten ligger i min perfektionistiska och känslomässigt utlevande ådra. Jag reagerar otroligt starkt på saker som jag tycker är dåligt gjorda, osnygga och haltande, obalanserade, ogenomtänkta. Det är ingen större överdrift att säga att jag går i taket över sådana saker – mina möbler har hört mig säga MYCKET elaka saker* om exempelvis JK Rowlings när jag läste hennes första två böcker om Harry Potter. Jag lyckades inte överse med bristerna i hennes författarskap förrän jag lyssnade på Harry Potter som ljudbok, och det beror givetvis en hel del på Stephen Frys helt igenom gudomliga läsning, men också på att jag i ett lyssnarläge stänger av mitt känsligaste och mest kontrollerande sinne, nämligen ögonen, och hur jag ser på text. Det jag vill säga med det här exemplet är alltså att jag tror att det är just mina starka reaktioner på saker jag inte gillar, som hindrar mig från att vara mer objektiv. Och det borde ju gå att jobba på, kan man tycka.
En annan del av min svårighet tror jag ligger i att det ju finns så olika sätt att skriva på, och att jag inte riktigt har hittat fram till mitt eget sätt helt och hållet (vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är mitt första roman-försök). Jag tänker rent stilistiskt, på graden av babblighet och beskrivningar och tempo i berättandet. Jag får för mig att man efter ett tag skaffar sig ett slags raster, ett raster som är ens egen skrivstil och som man kan lägga över ofärdig text och liksom tydligt se att: nej, det här passar inte in, men det här får vara kvar. Det kanske är önsketänkande, men jag hoppas att det kan bli så när jag lärt mig.
Vad tror ni? Finns det ett sådant raster? Har ni ett eget?
* Exempelvis: ”Men GUD, kan inte någon av de här karaktärerna bara DÖ, så att jag får KÄNNA någonting någon gång. Vad är det för FEL på den här jävla människan, här slarvar hon bort typ VÄRLDENS BÄSTA MILJÖ på att hon inte över huvud taget kan skriva, JAG TROR JAG BLIR GALEN!” Och så vidare.
Nämen å, vilken igenkänning! Å!
(förutom HP, har faktiskt inte kunnat se vad som är så dåligt pga förblindad av kärlek till böckerna)
Har precis en mindre kris över att jag 1) inte skriver och 2) inte riktigt gillar det jag redan skrivit. Jag ifrågasätter ALLT, särskilt nyckelscener och vändpunkter. Av slaget:
”Den här jättegrejen som täcker större delen av andra halvan av boken och är kopplad till alla viktiga karaktärer, måste den inte ha ett rimligare syfte?” Och ingen testläsare har reagerat på det, så är det dåligt bara i mitt huvud eller är det något annat?
Tror också att jag har långt kvar innan jag landat i min stilistik, jag målar med breda penseldrag (bokstavligen) och gillar tydlig, allmän berättarröst med lite metaperspektiv (I blame the barnböcker jag växte upp med), men det är svårt att få till och samtidigt bjuda in läsaren och inte skriva på näsan.
Pew!
Du väckte många tankar och jag ska vårda dem nu.
/Anna
Jag höll på att skriva: Kul att du känner igen dig! – men det menar jag ju inte alls. Det är en sjukt jobbig grej att vara osäker på sin text. Låter som att du skulle prata lite med dina testläsare? Även om de inte reagerade på det som du tänker, så borde de kunna känna om de tror att du är ute och cyklar, eller om du kanske har en poäng. I lägen där jag själv är väldigt osäker på stora saker tycker jag alltid att det bästa är att fråga vad någon annan tycker. Det ska förstås helst vara någon jag verkligen litar på, men jag har ju faktiskt flera stycken sådana, tack och lov 🙂
Klokt! Så ska jag naturligtvis göra. Och nu är du mitt orakel, tack så mycket och trevlig helg!
/A
Hehe, står så gärna till tjänst som orakel! Säg bara till när jag behövs, så kollar jag i kristallkulan 😉
Like!
(Ah, men varför är jag så dålig på att komma ihåg att faktiskt fråga om allt jag är osäker på!)
Det är så klart skillnad på bloggande och romanande, men du har ju lyckats skaffa dig en välavvägd och konsekvent bloggröst i alla fall, så jag tänker att det nog ordnar sig även med din skönlitterära dito så småningom. 🙂
Tack! Ja, jag antar att det kommer ordna sig, men när jag tänker på det som något som jag själv måste bestämma och typ fatta beslut om, så känns det väldigt svårt. Kanske att jag ska mer bara skriva på och försöka identifiera vad som spontant växer fram och sedan förstärka det, mest. Jag har ett sätt att försöka tänka ut och bestämma saker i förväg som nog är lite onödigt ibland 😉
Min spontana tanke är att du slösar tankar och energi på detta i ett alltför tidigt stadium på ett sätt som stannar upp det kreativa arbetet ? Förr eller senare kommer ju delar av texten ändå skalas av med hjälp av testläsare som kanske tycker att berättelsen svävar ut alldeles för mycket eller är otydlig och med hjälp av lektör som pekar på de delar där texten förlorar sin kärna, sin linje. Och då du skriver om vissa delar fördjupas både storyn och kvalitén eftersom du då vet mer om den?
Men jag förstår helt och hållet hur du menar, som författare måste man ju ständigt välja hur mycket, hur lite, hur djupt, kvalité etc.. Och det är inte lätt. Jag kämpar/har kämpat med samma typ av frågor 🙂 men gör ett allvarligt försök att gå vidare och pussla ihop storyn och sen lösa allt som måste lösas.
Hoppas du hittar ett sätt att ta dig igenom detta!
Jag tycker det kan vara lite svårt att veta när man ska tänka på exempelvis språkrelaterade saker och inte. Men för min del är det nog nu. Dels är ju storyn ganska färdig – bortsett från vissa saker som jag måste tänka om kring (jag har ju hållit på med samma manus i över sex år), det har blivit läst i sin helhet av en testläsare och de första kanske tvåhundra sidorna har blivit lästa av två andra personer i min skrivgrupp. Och det är nu jag skriver om manuset från början till slut i första hand just med avseende på språket och gestaltningen eftersom det är det som inte är färdigt och inte håller ihop. Det är klart att jag måste fortsätta jobba med det i nästa redigeringsomgång, men så är det ju med allting. Att vänta skulle liksom inte vara möjligt.
Tror att det är mer rätt i ditt fall, att inte tänka så mycket på just språkliga saker eftersom du vad jag förstår fortfarande är i det där första mer kreativa skedet. Hoppas att det går bra för dig att få ihop allting! För min del känner jag att jag delvis börjar närma mig ett språk som jag kan se tydligare, men bara närma mig än så länge. Det tar nog lång tid innan det sätter sig. Heja oss!
Ja du. Det där är något jag också kämpar med. Vad ska bort, vad ska vara kvar? Jag rådfrågade en etablerad författare vid ett tillfälle och det rådet han gav mig var att låta det vara kvar för det hjälper förlaget till med vad som ska bort. Men då syftade jag på ett visst kapitels vara eller inte vara. I redigeringsarbetet tycker jag också att det är klurigt vad som är onödigt men jag lär mig mer och mer för varje redigeringsomgång. Det tar tid att lära sig men den riktning man kan ha är att om dialogen/scenen inte flyttar berättelsen framåt så kan det strykas. Det ska inte förväxlas med att karaktärer har inre monologer, eller när författaren i tredje person reflekterar över något som hänt/ska hända för även det ger viktig information som är viktigt. Det är inte bara fysisk aktivitet som är drivande i en text. En svår balansgång men ibland måste lärandet och känslan för det helt enkelt få ta tid. Allt går inte att forcera fram 😉
Hehe, med tanke på att mina kapitel är mellan sjuttio och hundratrettio sidor är det inte direkt fråga om att ta bort ett helt kapitel hos mig 😉 men jag känner förstås till de ungefärliga råden för vilken typ av text som borde vara med och inte. Jag tycker bara att det är väldigt svårt ändå, framförallt med de lite mindre valen. En bit av en dialog, en miljöbeskrivning, en övergång mellan vad som hände klockan tre och vad som sedan händer klockan fem. Sådana saker.
Och det är väl som du säger, att det måste få ta tid och att allt inte går att forcera fram – jag skulle bara gärna vilja att det gick 🙂
När det gäller att ta ställning till vad som ska vara kvar och inte kanske du kan fråga dig själv varför du skrev det, varför du vill ha med det och vad det tillför berättelsen. Generellt brukar man säga att en scen ska göra minst ett av följande: (ursäkta engelskan, tycker detta uttrycks bäst på engelska)
*reveal character
*create or intensify conflict
*move the plot forward
Gör det inget av dessa men du verkligen vill ha med det (det kanske är en miljö eller något annat) kanske du kan skriva om det så det gör det.
Ja, generellt sätt tycker jag att det här är väldigt bra råd, och just det där att försöka skriva om exempelvis en miljöbeskrivning så att den ger något mer än bara miljö är ett otroligt bra råd, även om det är galet svårt att göra, tycker jag.
Men det jag menade med mitt inlägg var snarare att jag har svårt att bestämma mig för hur mycket jag vill följa de här reglerna eller inte. Vad vill jag ha för berättarstil? Om man tänker på exempelvis J.R.R. Tolkien och George R.R. Martin, eller för den delen Alice Munro, så har de alla ett sätt (om än olika) att ha med ganska mycket fakta/miljöbeskrivningar/andra beskrivningar som varken bygger karaktärer eller konflikter eller för storyn vidare. Och deras böcker har blivit älskade av miljontals läsare och recensenter världen över. Det betyder ju att man utan tvekan kan bryta mot de här reglerna och få det att bli bra ändå, så det jag behöver göra är på något sätt att bestämma mig för lite var på skalan mellan det tightaste tighta och det babbligaste babbliga jag vill ligga. Det är först när jag har gjort det som jag kan känna mig säker på hur jag vill göra i de små valen som hela tiden dyker upp: ska jag beskriva den här personens utseende eller inte, ska jag ha med den här delen av dialogen eller inte, och så vidare.
Hm. Det blev mycket mer tydligare för mig nu vad det är som är svårt – vad underbart det är att få diskutera så här! Kanske att jag måste utveckla i ett annat inlägg?
Ja jag kanske inte läste inlägget ordentligt för jag fick uppfattningen att du pratade om hela scener eller kapitel. Men annars, visst, det kan vara svårt att veta om det hör dit eller inte, det får man förmodligen avgöra själv. Jag har läst massor med böcker där jag har reflekterat över saker som verkar ditstoppade utan att fylla någon funktion, detaljer som inte ger något, dialoger som inte leder någonstans och har undrat hur författaren tänkte. Men tydligen har en redaktör någonstans ansett att de hörde hemma och fick stanna så det är nog ingen exakt vetenskap heller. Huvudsaken är kanske att det ger läsaren något och passar in i den övergripande tonen.
Precis det där med den övergripande tonen är det jag vill åt. För de här reglerna om att man ska ta bort allt som inte för storyn vidare är ju ett väldigt nytt påfund, och (får jag för mig) kanske lite genrespecifikt. Ganska mycket så kallad ”finlitteratur” följer nog inte alls samma riktlinjer. Det är ett bra råd till aspirerande författare, ett väldigt bra allmänt råd, tänker jag. Men beroende på vad man vill ha för övergripande ton så måste man ju förhålla sig ganska fritt till det. Och det är ganska svårt tycker jag. Men det blir lättare och lättare efter hand, så jag tänker att det kanske blir tydligare för mig när jag redigerat färdigt hela mitt manus. Hoppas det i alla fall.