(känsliga läsare varnas för mycket starkt optimistiska uttalanden)
Alltså, det har ju gått lite trögt här på sista tiden. Det började någon vecka eller så innan min skrivretreat förra månaden och det har gått lite upp och ner sedan dess men kanske mest ner nu på slutet.
Och när det nu är så här, att jag har tappat skrivsuget, då brukar jag försöka med än det ena, än det andra, oftast hittar jag små knep som fungerar i alla fall ett litet tag – som att skriva synopsis på ett annat manus, exempelvis. Men det är ganska ofta som det inte fungerar i längden. För även om själva anledningen till att jag tappar sugen inte alltid är skrivmässig, så behöver jag något skrivmässigt för att få tillbaka skrivsuget. Och när jag är mitt i en besvärlig redigeringsperiod är det svårt.
Det är då jag faller tillbaka på lite kreativ visualisering. Idag hände det helt spontant när jag låg i badet (erkänt ett av de bästa ställena för visualisering), att jag helt enkelt började fundera lite på livet och vad jag vill och vad som är viktigt och på framtiden. Och det är så härligt när det händer. För faktum är att (och här passar jag på att varna känsliga läsare igen) ända sedan för kanske tio år sedan när jag började skriva seriöst så smått, har jag känt mig helt säker på att jag kommer att bli publicerad en vacker dag. Verkligen helt säker. Det är en sorts säkerhet som jag kan leta fram och liksom vila i, som idag i badet. Det är nästan snarare som ett minne än som en framtidsvision, så tydligt är det, så starkt. Och jag känner mig också helt säker på att jag någon gång i framtiden kommer kunna leva på mitt skrivande. Inte på enbart roman- skrivande, förstås, och inte särskilt gott, men ändå, leva. Jag är helt och hållet säker. Det är en vision som är så tydlig och så stark att jag kan hämta enorm kraft i den. Och jag kan se oerhört tydligt hur jag i mitt skrivande och i mitt övriga liv hela tiden kommer närmare och närmare den här visionen, hur det inte alls är lång tid kvar tills jag kommer leva i den. Mitt i den. DET får mig på banan igen. Det får mig att komma ihåg varför jag skriver, att det är verkligt, att det finns ett syfte som inte bara handlar om antal ord per dag eller något annat prosaiskt. Det handlar om varför jag lever. Det handlar om resten av mitt liv och hur jag allra helst vill leva det.
Pessimister skulle kunna hävda att det bara är fantasier och att jag kommer falla hårt och brutalt från mina luftslott. Men själv tänker jag inte så. För mig handlar det om att ta ut en långsiktig riktning åt det håll mitt hjärta pekar, och att följa den riktningen. Jag tror att jag kan. Jag tror att nästan alla människor kan, bara de vill tillräckligt mycket.
Vad tror ni?
Det tror jag också! När man väl visualiserar och tydliggör sina mål och också gör något för att uppnå dem så tror jag att man kan komma väldigt långt. Det där med att man är regissören i sin egen film och allt det där…men faktiskt så ligger det ganska mycket i det.
Bästa inställningen. Heja!
Ja, jag tror nog också att det ligger väldigt mycket i det 🙂 Tack för pepp och heja dig också!
Som du redan vet så är jag helt och hållet inne på din linje i det här. 🙂 För mig skapar den här typen av visualiseringar trygghet. Luftslott utan grund (sådana som det går att falla från) är något helt annat. Heja dig!
Ja, så är det för mig också – att det skapar trygghet. Det är som att äntligen komma ihåg det som är verkligt, till skillnad från tvivlen som jag kanske har till vardags och som jag alltså inte betraktar som verkliga (eller snarare utan grund, verkliga är de ju eftersom de finns…). Heja dig också!
Visioner är jättebra och jag tror att din inställning kommer att ta dig långt! Samtidigt kan jag inte helt skriva under på att det bara handlar om att vilja tillräckligt mycket. Jag tror att det är en av de saker som skapar stress hos många idag, att så mycket läggs på individen. Lyckas du inte, måste det vara din motivation det är fel på. (Jag tror nu inte det är så du menar, men du vet ju hur jag är – å ena sidan, å andra sidan …)
Ja, jag vet hur du menar 🙂 Och det är ju lite problematiskt, det håller jag med om, för människor har ändå olika förutsättningar. Precis alla människor kan inte göra precis allting. Men jag brukar tänka att en person som har en någorlunda realistisk uppfattning om sin egen begåvning och som har ett tydligt mål och som är beredd att anstränga sig och inte ge upp och verkligen tror på sig själv, den personen kan nästan inte misslyckas – på lång sikt. Jag tror att det är uppfattningen om ens egen begåvning och tron på sig själv som är det viktiga. Och jag menar inte att man måste vara extremt begåvad, bara just ha en realistisk uppfattning om saken, och tro att man hela tiden kan bli bättre och jobba på det. Och jag skulle säga att jag själv är precis exakt en sådan människa 🙂
Vi menar nog ungefär samma sak, fast vi uttrycker det olika. Som vanligt mao 🙂
Skulle nog tro det 🙂
Superbra! Och ha! Känner igen mig iden där förvissningen: ”klart jag blir utgiven. Det är bara en fråga om när och vilket förlag.”
*stänger igen fönsterluckorna till mitt luftslott och låtsas som om pessimisterna inte finns*
/Anna
Härligt! Ja, det är nog så man måste göra med fönsterluckorna, för jag tror att pessimister kan påverka en mer än man tror, och fast man inte alls vill det. Så håll hårt i förvissningen, jag är med på samma tåg!
Exakt det visste jag också. Ibland slår det mig nu, när jag äntligen gör det jag ska göra, hur jag visste det och att det är sant. Speciellt viktigt var och är det just när något är oöverstigligt och man också har de där fladdrande tankarna om att ge upp. Just då ska man känna sig extra trygg i att man vet vad som kommer att hända. När man väl är där skapar man nya visualiserade mål. Så håll stadigt tag om ditt minne.
Vad roligt att höra att det var exakt så för dig! Jag kan föreställa mig det precis, för att jag tycker att du känns så där målmedveten och liksom, stadig 🙂 Ja, just nu känns det som att det är väldigt viktigt att hålla fast vid den där känslan av att det är så sant att det är som ett minne, för jag har en riktig svacka. Ska försöka samla mig och hämta lite ny kraft, och sedan komma igång ordentligt igen!
Det är så underbart!
Att följa sitt hjärta utifrån vissheten.
Å HEJ! Vad roligt att se dig här på min blogg 😀 Ja, det är verkligen underbart, det är det allra, allra bästa!
Jättestor kram till dig!
Jag hejar på dig. Det är klart att du måste ha siktet inställt på att bli utgiven. Det är nog en grundförutsättning tror jag. Så håll hårt i din bild!!!
Sen krävs det ju en del annat, som till exempel hårt arbete. Men om man vet att man kommer att lyckas är det ju mödan värt. Eller hur.
Tvivlet som ibland smyger sig på är ju det som tar ner en, som gör att man ibland ger upp skrivandet. Så ju starkare du kan få fram din bild, desto närmare utgivning kommer du. Tror i alla fall jag.
Ja, jag gör vad jag kan för att hålla i den. För det mesta går det ganska bra. Just nu är det just det där hårda arbetet som liksom inte vill infinna sig – jag vill mycket hellre gräva i rabatterna och lyssna på talböcker än sitta inomhus och skriva. Och så sover jag förstås lite dåligt och är förkyld, då slutar min hjärna fungera på ett vettigt sätt. Men jag kämpar på, såklart! Allt går ju upp och ner, det räknar jag med. Hoppas jag kommer in i skrivandet på riktigt igen snart. Idag har jag faktiskt känt mig riktigt inspirerad för första gången på flera veckor!
Så härligt det låter! Jag har också en drömbild av vilket liv jag vill leva, även om jag inte har din visshet om att jag kommer nå hela vägen (däremot är jag helt övertygad om att du kommer bli utgiven 🙂 ). Trots tvivel är det en användbar bild i stunder då beslut behöver fattas. Jag frågar ofta mig själv om ett visst val kommer föra mig närmare eller längre ifrån det där drömtillståndet. Det är så lätt att ryckas med av alla småttigheter i vardagslivet och så hux flux står man där med ett liv man inte alls valde själv. Självklart finns det saker som inte går att styra över och det behöver ju inte ens vara något dåligt att livet inte låter sig detaljstyras, men jag tror också att drömmar måste förvaltas väl för att de inte ska förvandlas till bitterhet och tankar på vad som kunde varit om man bara…