Vad många gånger det är som man liksom ramlar ur skrivandet. Hur jag än försöker tänka att jag ska skriva varje dag, så går det ju bara inte ibland. Nu har det blivit en dryg vecka som bara innehållit helt andra saker än skrivande: förkylningar, tandläkarbesök, sjukhusbesök, mycket övertidsarbete för sambon och dessutom dog min farmor utan någon direkt förvarning. Buslusan har varit hemma från dagis en extra dag eftersom det var stängt för planering och nu i helgen är svärföräldrarna här och hjälper oss att barnsäkra lägenheten (Filurpojken har så smått börjat resa sig upp längs möbler och visar tendenser att bli något av en klättrare). Det har varit ett fasligt borrande och skruvande och fixande, och eftersom vi har betongväggar som mest liknar sten är det ingen lek direkt, men nu är det mesta gjort. Igår var vi på Skansen, mycket uppskattat av hela familjen, men inget blev förstås skrivet då heller.
Så här är det ju. Livet kan man inte komma undan, och för det mesta vill man inte det heller. Men det kan vara så svårt att komma igång igen efter en sådan här vecka, tycker jag. Det finns bara ett visst, ändå begränsat utrymme i min hjärna, och ju mer jag låter vardagen och livet ta plats, desto mindre plats får mitt manus. Det går liksom inte att göra något åt den ekvationen. Jag säger till mig själv att det enda sättet att tackla det är att vara envis, envis, envis. Så det ska jag försöka vara den här veckan som kommer, och nästa vecka, och nästa. Envis som en gammal get.
Åh, vad tråkigt med din farmor!
Sådär är det ju ibland, att livet tar överhanden och jag tänker att det måste få vara så i perioder. Jag tror att det till och med i förlängningen är nödvändigt och bra för skrivandet, även om det sällan känns så just när det händer. Och jag tycker att du tänker helt rätt. Det enda som går att göra när det blir sådär är att försöka komma tillbaka till skrivandet, igen och igen och igen. Så många gånger som krävs. Det kommer du att göra.
Kram!
Jag håller med. Och tycker också det är ledsamt att höra om din farmor. Ta hand om dig, kram!
Tack! Jag gör mitt bästa för att ta hand om mig. Ta hand om dig du också!
Det är alltid tråkigt när människor slutar leva, men min farmor hade ganska långt gången Alzheimer så hon har varit på väg bort väldigt länge.
Och ja, jag tror också att jag kommer komma tillbaka till skrivandet så många gånger som krävs. Jag är ju ganska envis när det kommer till saker som jag älskar. Jag kan bara bli lite förundrad över att jag på något sätt lyckas nästan glömma bort att det är så här. Att de här perioderna finns. Trots att jag verkligen, verkligen vet det, så blir jag lika förvånad varje gång.
Mystiskt. Jag har försökt typ åtta gånger att få kommentaren ovan att ligga under ditt inlägg, Liv, som ett tydligt svar på din kommentar. Men det går bara inte. Den hamnar här istället. Det något väldigt muppigt med min dator nu för tiden. Typ varenda liten konstig grej som kan sluta funka, slutar funka. Känns som en sorts förbannelse 🙁
Livet på alla sätt behöver också levas. Både så att man ägnar sig åt tandläkare och barnskydd och farmor. Och utan levt liv så finns det inte mycket att skriva, det får man ju trösta sig med när man inte hinner, att det är då samlandet pågår, att det jobbar på ändå. Tråkigt med farmor även om det väl redan varit knepigt med alzheimer.
Jo, det är faktiskt en tröst att tänka så som du gör. Just att livet självt är ett sorts samlande. Och självklart är ju livet värt att levas bara för sin egen skull, men när man drabbas av sitt dåliga skrivsamvete är det skönt att tänka på att det inte är helt bortkastat med tandläkarbesök och förkylningar rent skrivmässigt, för om man vill kan alltid någon vettig erfarenhet komma av det.
Livet drabbar en alltid, det är bara att hänga med så gott man kan. Tråkigt ändå med din farmor som gick bort. Envishet och passion för skrivandet är det som är den drivande kraften. När du inte sitter och knackar ner orden som du så gärna vill får du se det som att du är ute på skrivsafari. All livserfarenhet är kommande stoft till dina berättelser. Lite det Mia var inne på 🙂
Ja, precis – väldigt skönt att tänka på livet som en sorts skrivsafari, så är det ju faktiskt. Och skrivandet kan man nästan tänka på som livssafari 🙂 Det hör ihop, och påverkar liksom åt båda hållen.