Jag måste ju berätta lite om min karaktär X, som var den som löste min skrivblockering på retreaten (om man alltså bortser från den roll jag själv och även Liv spelade för den sakens skull). Jag gick från att skriva knappt ett ord på flera timmar och prokrastinering i form av shoppande och fikande, till att skriva helt maniskt och upptäcka att klockan var kvart över åtta och jag inte ens hade funderat över middag. Ganska stort för att vara mig, som annars är som Skalman med mina mat- tider.
Karaktär X är den karaktär som jag själv haft allra svårast för från början (jag har skrivit om det exempelvis här och här). Jag har haft svårt för att tycka om henne (jag kan härmed avslöja att hon är en hon, för enkelhetens skull), och jag har haft svårt för att skriva fram henne på ett bra sätt. Men när Liv läste hela mitt manus så var karaktär X den som hon upplevde som mest spännande, mest välgestaltad och mest färdig. Och nu när jag satt på mitt hotellrum och kämpade med min huvudkaraktär som jag ju kan utan och innan och inte lyckades klämma fram en vettig mening, så blev det plötsligt som att spruta champagne när jag bytte till karaktär X, som jag alltid haft så svårt för. Hur kan det komma sig, kan man undra?
Mitt spontana svar är att det nog beror på att jag jobbat så medvetet med henne. Även om jag jobbar ”medvetet” med alla mina karaktärer så har jag lagt enormt mycket mer tid och energi på just karaktär X, eftersom jag har känt mig tvungen. Jag har nyligen skrivit om alla hennes stycken i manuset, vilket betyder att just de styckena är cirka fyra, fem år nyare än vissa stycken om de andra karaktärerna. Det är ju inte svårt att tänka sig att det faktiskt gör skillnad, även om de andra styckena är delvis redigerade flera gånger.
Men det finns en annan faktor som jag tror spelar in, och det är karaktärens karaktär, så att säga. Hon har en typisk extrovert personlighet, det vill säga, hon är en ”doer”. Hon håller inte på och tänker och reflekterar så mycket. Hon är inte typen som bara låter saker hända henne. Hon gör upp planer, och sedan ser hon till att få dem att gå i lås, hon är impulsiv och lite våghalsig och dumdristig och ganska charmerande. Jag tror att jag har haft svårt att hitta fram till henne just därför att hon är så extrovert, och jag själv inte är det, men när jag har tagit mig förbi det hindret så tror jag att hon på alla andra sätt är lättare att skriva om – av samma anledning.
Det är en väldigt speciell känsla, när saker och ting vänds upp och ner på det här sättet. De karaktärer som förut var lättast att skriva om och som jag uppfattade som de bästa bitarna, är nu svårast, till och med de sämsta bitarna i mitt manus. Medan den svåraste karaktären som jag nästan skämdes för att låta någon läsa om, är nu den bästa, den mest färdiga och den lättaste.
Vad skönt! Det är ju så man ska göra, tror jag. Ta tag i de värsta bitarna och fixa dem, för det förändrar hela ens bild av manuset. Plötsligt känns det lite mer möjligt, istället för att skuggas av det där enorma, skuggiga berget man måste över någon gång framöver.
Ja, så är det verkligen. Även om jag får för mig att det ganska ofta (som i mitt fall nu) alltid blir något annat som tar över det skuggiga bergets roll, ibland något ganska oväntat. Det kan vara lite frustrerande, men samtidigt är det ju en del av processen. Det är väl till och med en del av tjusningen, tycker jag. Att bit för bit upptäcka svagheterna i ett manus och bit för bit fixa till det.
Vad härligt! Och det går ju att känna igen det där, att den man tycker är motigast förvandlas för att man ändå lagt ner så mycket energi på dem. Sen gäller det förstås att balansera med de andra, så att de inte blir otydliga bara för att de var så självklara. Sånt kan bli ett större hinder (och jag vet).
Ja, jag kan nog tänka mig att du vet 😉 Får för mig att det kanske är så för ganska många författare i början. Eller så är det helt enkelt så för författare hela tiden. Jag hoppas ju alltid att saker ska ”växa bort” med erfarenheten, men vissa saker kanske helt enkelt är en del av processen.