Ursäkta radiotystnaden härifrån. En kombination av intensivt skrivande, förkylning, trötthet och vissa datorproblem har gjort att jag inte prioriterat bloggandet de senaste veckorna. Så här följer nu en något försenad rapport över hur det gick på min efterlängtade skrivretreat.
Det absolut första som hände (och som liksom hade smugit sig på mig i tysthet redan flera dagar innan jag kom iväg) var att jag drabbades av den värsta tvivelsattacken i mitt skrivande någonsin. Vilket egentligen inte säger så mycket eftersom jag sällan eller aldrig har tvivlat allvarligt förut, men jag var tvungen att ta en lååång promenad för att shoppa kläder och hudvård och köpa en latte och en cheescake med vit choklad och lyssna på Writing Excuses i lurarna, och sedan ligga på hotellsängen och prata i telefon med min egen privata skrivakut (läs: Liv), innan det äntligen släppte. För tack och lov så gjorde det ändå det.
Jag har bara kommit i närheten av den här typen av tvivel en gång förut, och det var när jag var på sluttampen av mitt första utkast. Men då var det tvivel i form av att jag inte hade en aning om ifall det jag skrev faktiskt fungerade. Känslan av att inte veta, inte kunna se min egen text och bara famla i mörker. Den här gången var det mer som att jag lyckats slå på lyset och såg min egen text i ett väldigt exakt och inte så smickrande ljus, och min slutsats var ungefär: Herregud, det här är inte tillräckligt bra, det kommer aldrig bli tillräckligt bra, och vem, VEM, skulle någonsin vilja läsa det här? En massa följdfrågor uppenbarade sig, som exempelvis: Varför har jag valt just den här berättelsen när det hade varit smartare (och kanske mer säljande) att välja en annan berättelse? Varför har jag valt att berätta min berättelse just så här, när det hade varit smartare (och kanske mer säljande) att göra på något annat sätt? Och så vidare. Och en annan av de frågor som besvärade mig var förstås: varför, VARFÖR, var jag tvungen att få den här attacken av tvivel just exakt nu, när jag hade ett helt dygn av skrivande på mig, något jag inte haft på över ett år.
Svaret på den sista frågan är förstås – tänker jag – att när ens vardag består av skrivstunder på mellan tio minuter och en timme (med möjligt avbrott när som helst och ibland med avbrott på flera dagar utan skrivande), så är det svårt att hinna med de stora och långa tankarna, de som berör helheten. Alltså inte så kontigt att det kom precis när jag hade ett dygn på mig helt i fred med min dator. Snarare ganska naturligt.
Angående tvivel av den här sorten har jag kommit fram till att de alltid har två sidor. Dels så är det aldrig riktigt så illa som man tror, det finns ett element av överdrift och helt enkelt känslomässighet i den här sortens tvivel, som förmodligen bäst övervinns med skrivpepp från vänner och allmän optimism och envishet. Den delen är jag ärligt talat ganska bra på eftersom jag är född optimist, jag måste bara få lite tid på mig att liksom glida ner på botten i mitt hål och sedan upp igen – vilket i mitt fall går ganska fort. Men det finns en annan sida av den här sortens tvivel också, nämligen den att det för det mesta finns korn av sanning i tvivlen. Precis som jag tror att det ofta ligger någon slags sanning bakom negativ kritik från testläsare (bara kanske inte alltid den sanning som de själva tror), så ligger det ofta någon slags sanning bakom ens egen känsla av att något inte är tillräckligt bra (bara kanske inte alltid den sanning man själv tror).
Varför kom de här tvivlen just nu? Som jag sade för att jag hade tid på mig att tvivla, men också för att jag precis höll på att skriva den absolut tråkigaste och sämst gestaltade biten i hela mitt manus – i princip en jättelång transportsträcka som jag bestämt mig för att jag måste ha med nästan till vilket pris som helst. Jag har lyft den här transportsträckan jättemycket under min senaste redigering, men det går liksom inte att komma ifrån att det fortfarande är en transportsträcka, och det faktum att jag valt att låta min huvudkaraktärs perspektiv starta väldigt långsamt gör inte saken bättre i det här fallet. Men det jag kom fram till var att jag har valt att göra så här för att jag vill det, för att det passar mig, och för att jag själv tycker om böcker som börjar på det sättet, oavsett vad den stora massan av läsare där ute tycker, och oavsett vad ett förlag skulle kunna tycka. Givetvis fanns även en del andra funderingar där i min tvivelsattack, men jag får nog återkomma till dem senare, så att det inte tar en vecka att läsa det här inlägget.
Och rent praktiskt, hur kom jag vidare där på mitt hotellrum mitt i skrivkrampen och tvivlen? Jo, jag öppnade en halvflaska vin från minibaren och böt perspektivkaraktär och skrev på något helt annat. Det fungerade hur bra som helst!
Underbart att läsa! Och fortsätt gärna med ännu ett inlägg om hotellskrivandet, så himla inspirerande och mysigt att drömma sig bort i din retreat!
Bra sagt det där om tvivel, att det faktiskt finns en anledning för att de finns! Och så himla smart att komma på att tvivel såklart uppstår när man har tid att fundera över sakernas beskaffenhet. Å, jag gosar ner mig en stund till i mina skrivartankar innan jag sätter igång med redigeringen.
/Anna
Härligt att få vara inspirerande! Jag planerar åtminstone ett eller ett par inlägg om ämnen som jag bearbetade lite under min retreat. Så det kommer!
Roligt att du är tillbaka! Jag har saknat dina inlägg.
Åh, vad jag känner igen tvivlen. Jag har skrivit om mina fjorton tvivlande dagar i Aten då jag inte skrev alls och det har hänt andra gånger också (som jag inte tänker skriva om). Men ibland när tvivlet gror så finns det ju en sanning där som man måste ta till sig.
Men så bra att din retreat slutade gott!
Oj, fjorton tvivlande dagar låter otroligt jobbigt! Jag kan inte ens föreställa mig, hur överlevde du?
Ja, jag är väldigt glad att lyckades komma igång med skrivandet trots allt, det hade känts extremt bortkastat med trettonhundra kronor för att bara ha en massa ångest 🙂
Glömde säga att jag läste 10 underbara böcker i stället 🙂
http://riktigare.com/2014/10/20/utslagen-i-aten/
Roligt att få en rapport och skönt att du övervann dina tvivel! Kan inte låta bli att citera Tage Danielsson:
Jag tror på tvivlet.
Tvivlet är all kunskaps grund
och all förändrings motor.
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.
Den som tror utan att först tvivla
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla
är en föga mindre jublande dumskalle
och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.
Keep up the good work! Kram!
Ja, jag håller nog med Tage rätt mycket, även om jag som sagt tycker att det finns två sidor av tvivlet och det är bara det ena som är allt det som han beskriver, all förändrings motor och allt det där. Den mer destruktiva formen av tvivel är nog snarare bara en black om foten, och något som istället hindrar en från att våga saker. Jag är hur som helst glad för att jag tvivlar ibland, jag kan ha en rätt så odräglig attityd annars (som du vet), så lite lagom tvivel gör mig nog gott, tror jag 🙂
Det där med att låta huvudkaraktärens perspektiv starta långsamt påminner mig om Laurence Sternes roman i nio delar om Tristram Shandy där huvudpersonen inte föds förrän i del tre. Så där ligger du nog i lä. Väl?! 🙂
Tvivel i lagom doser är nyttigt tror jag, särskilt som du verkar vara väldigt bra på att inte låta dig lamslås. Jag antecknar och försöker följa ditt goda exempel. 🙂 Som tvivlare av rang har jag kommit fram till att det bästa argumentet jag kan använda för att skärpa mig är att tänka att allt inte behöver bli bäst på en gång. Ja, det kanske vore bättre att skriva en annan berättelse. Ok, då skriver jag den nästa gång. Ja, det kanske vore bättre att skriva mer säljande. Ok, det får bli så – nästa gång.
Oj, oj, ja där ligger jag verkligen i lä. Och den här författaren blev ändå utgiven och fick skriva nio romaner på det långsamma sättet? Då borde det ju finnas lite hopp för mig, även om det där kanske var länge sedan.
Jag, jag tror på tvivel i viss mån och viss grad, men man måste tänka just så där som du säger, att allt inte kan bli bra på en gång. Annars blir det väldigt jobbigt.
Tvivel är bra. Det betyder att man vet att det går att göra bättre. Att man kommer att klara det bara man kan släppa greppet om det som trycker ner en. För det är ju poängen, att tvivla ska man, men den som kan lära sig hantera det, den kan skriva och få texten att växa.
Just nu tvivlar jag själv en hel del, men jag har visserligen tid, men har vägrat lyssna. Det får ta plats i ett annat läge. Jag tittar inte på vad jag skrivit utan ser framåt. Precis som du gjorde.
Och ja, man får faktiskt ha transportsträckor bara man vet om det och kan motivera dem. Vilket du ju gör.
Ja, precis. Jag tror att en del av det värsta med mitt tvivel på retreaten var att jag tänkte just: jag kommer aldrig kunna göra det tillräckligt bra, jag har helt enkelt inte förmågan. Och det är en farlig tanke. Då gäller det att inse att även om det faktiskt (på riktigt) är så just nu, så kommer det inte fortsätta vara så, för jag lär mig ju hela tiden. Och det jag kanske inte kan just nu, det kommer jag ganska säkert kunna om ett halvår, eller kanske kortare eller för den delen längre tid, men poängen är helt enkelt att inte tänka på skrivandet som statiskt, utan som en process (jag tjatar jämt om det, hehe, men det är ju för att det är viktigt).
Så skönt att du kan låta bli att lyssna på tvivlet. Det är ju helt rätt att det för ta plats i vissa lägen men inte i andra. Jag hoppas att man blir bättre på det efter hand 🙂
Vad klokt av dig att ringa peppakuten istället för att använda tiden till att tvivla ännu mer. Precis som du är jag född optimist men när man väl dippar så gör man det ordentligt. Peppande skriv- och bloggvänner är ovärderligt då. Härligt att du är tillbaka! På något sätt känner man sig extra stärkt efter en sådan där dipp.
Jag håller med om att man känner sig extra stärkt efter en ordentlig dipp. Det är som om man har fått en närbild av alla sina värsta tankar och känslor, och kommit fram till att det inte var så farligt ändå och att det kommer att ordna sig, och då kan man känna sig nästan oövervinnerlig. Jag kan väl i ärlighetens namn inte direkt påstå att jag känner mig oövervinnerlig nu, jag har lite för mycket svåra saker kvar i mitt manus, men jag känner att jag i alla fall antagligen kommer klara det. Och det är det viktigaste.
Jag tror att de där tvivlen är en nödvändig del av processen, men det är ju ändå lika jobbigt just när det händer. Fint att du lyckades vända det och komma vidare på ett annat sätt redan samma dag! Och tack för att jag får vara din privata skrivakut. Det tycker jag om. 🙂
Kram!
Jag är också otroligt glad att jag lyckades vända det, annars hade det känts som en väldigt onödig investering med hotellet 🙂 Och jag är förstås både väldigt glad och väldigt tacksam över att få ha dig som skrivakut. Det är helt och hållet ovärderligt.
Jag har börjat bli lite rädd för att boka in skrivarhelger, tror jag. Ni vet, när man kollar i almanackan och upptäcker en massa röda dagar och klämdagar och så, eller när man tar semester för att verkligen kunna sätta sig ner med sitt manus, lite mer oavbrutet. Jag tänker mig liksom att yes, efter de här röda dagarna ska mitt manus ha kommit så här långt framåt! Det kommer gå som en dans nu när jag äntligen har tiiid! Not. Första dagen går inte alls så bra (kanske för att jag hellre vill sätta igång än ägna mig åt förarbete) och paniken kommer. Ah, en hel dag har gått och det har nästan gått bakåt istället! Nu är det bara x dagar kvar och tänk om det fortsätter så här! Mina dyrbara röda/semesterdagar!
Vet inte om paniken kom av tvivel, eller om tvivlet kom av paniken, men usch i alla fall. Förväntan på en toppenhelg krockar med den tunga verkligheten. Förarbetet som jag tänkt göra innan helgen hinns inte med, och förarbetet är enormt. Och jag vet ju allt det här, men lyckas ändå glömma det lagom till en sådan helg.
Peppakuten, bra tips!
Hm, ja, det där med förarbetet. Nu vet jag ju inte helt exakt vad det är du menar, men jag tänker att det är bra att vara inne i sin text och inte ha haft ett skriv-glapp precis, så att man är tvungen att komma förbi sin startsträcka första delen av skrivhelgen/dagarna. Och bra att ha en plan för vad det är man ska skriva. Mer än så tänker jag inte att jag behöver förarbeta, men du kanske är mer noggrann eller ambitiös än vad jag är i den frågan 😉
Sedan tror jag verkligen att det är mycket lättare att skriva om man inte är hemma hos sig själv. Man måste ju inte nödvändigtvis på på hotell, men bara att åka bort till någon annans hem eller till biblioteket eller vad som helst kan ju vara mer motiverande. Jag har ju haft några mycket produktiva skrivretreater hemma hos svärföräldrarna, till exempel. Det går inte att underskatta färdiglagade måltider och allmän markservice när man skriver 🙂
Angående förarbete så är det nog olika beroende på vad jag föresatt mig att skriva. Är det tex att fixa till en scen som jag har halvfärdig, eller halvdålig, så är det kanske en del angränsande scener (tematiskt, tidsmässigt, karaktärsmässigt, inte vet jag) som behöver skummas igenom. Kanske en karaktärsanalys som behöver kikas på, kanske justeras. Kanske är det synopsiset för själva scenen som behöver en genomgång. Kanske behöver jag klura igenom vad scenen över huvud taget bör förmedla, och i vilken känsla, sättning, teknik det ska förmedlas. (Sånt där ”trökigt” tänk). Medan jag oftast, glad i hågen, bara sätter mig där och tänker att nä, nu ska här börjas! Och kör fast direkt eftersom inspirationen inte kom som beställt och förarbetet som kunde ha hjälpt mig att ta mig vidare hoppats över.
(Ett annat förarbete, om man inte bor någonstans med markservice, är ju det stora soppkoket dagen innan så man bara har att värma sedan, eventuellt kombinerat med brödbak så man inte får för sig att baka istället för att skriva…)
Då förstår jag vad du menar med förarbete. Jag har ju än så länge inte gjort så mycket av den sortens seriösa genomtänkta redigering (börjar på det nu, kan man säga), så jag har helt enkelt ingen erfarenhet av det. Men jag tror absolut att den sortens förarbete verkligen lönar sig – om man är den typen av person som mår bra av att jobba så. Jag tror verkligen att det gör det för min del, även om jag hittills alltså inte har prövat. Men snart så!
(Och ja, får man inte markservicen gjord av någon annan, får man helt enkelt sköta det på smartast och enklast sätt helt själv. Soppa och bröd – en kombo som funkar i alla lägen, och särskilt skrivlägen, är väl vår erfarenhet 🙂 )