Nu när jag har gett mig själv en offentlig deadline kanske det är läge att göra en plan. Jag märker att det är lätt att skrivandet om skrivandet tar överhanden i mitt huvud – det är ju så makalöst roligt. Men vad är en rimlig plan?
Det har visat sig i det förgångna att jag inte är särskilt lämpad att göra den bedömningen. Jag trodde från början att jag skulle bli klar på ett år, kanske lite drygt, och har sedan dess i princip hela tiden trott att jag alldeles snart är klar. Förra året bestämde jag mig för att bli klar till jul, sedan för att bli klar till sista april i år, sedan till sista juni. Ja, ni fattar. Jag är galet optimistiskt lagd. Och för att förtydliga: ”klar” betyder i det här sammanhanget att skriva klart berättelsen från början till slut så att inga textbitar saknas. Så klar att jag kan förmå mig att lämna över den till en första beta-läsare. Jag vill väldigt, väldigt gärna bestämma mig för att jag ska vara klar om två månader, så att jag kan lämna ifrån mig ett helt manus innan bebisen dimper ner här. Hur mycket jag än hoppas på att kunna skriva under föräldraledigheten så tror jag inte att de första veckorna och månaderna kommer bli mina mest produktiva (grav sömnbrist är ju en känd bieffekt av nya bebisar).
Jag uppskattar grovt att jag har drygt hundra sidor helt sprillans ny text som måste klämmas fram, och kanske knappt hundra sidor text som behöver omarbetas för att den inte alls är färdig eller för att karaktärer och händelser inte är desamma som de var för några år sedan. Ungefär två hundra sidor delat på ungefär sextio dagar, blir ungefär tre och en halv sida text per dag. Som jag skriver är det lite drygt tusen ord per dag. Och det är ju ganska magstarkt.
Men jag brukar tänka att det finns två sätt att ta sig an det här med en deadline. Antingen använder man den för att till varje pris bli färdig och då behöver det helst vara en ganska rimlig deadline. Eller så använder man den i första hand som sporre och som ett mål att aktivt sträva mot för att hjälpa en att nå längre än man annars skulle ha gjort. Det är nog lite mer min grej.
Med risk för att jag blir tvungen att modifiera målet efter hand, undrar jag om jag faktiskt ska köra på det. Ska bara ta ett par dagar och se hur det går först, innan jag bestämmer mig.
Deadlines är på gått och ont. Jag har sällan deadlines eftersom jag blir stessad av dem (har jag fått för mig) men jag kan aldrig hålla mig från skrivandet , så jag kommer alltid framåt ändå=). Det som inte är bra är om man ser det som ett misslyckande när man inte når tidsmålet som det var tänkt. Men det verkar inte som du har det oket utan kan skjuta på deadlinen utan pekpinnar och piskor =). Hälsosamt!
Ja, jag är tack och lov ganska bra på att inte straffa mig själv för mina misslyckanden 🙂
Däremot brukar jag ofta behöva den extra motivationen och för den del stressen som en deadline ger, eftersom jag har ganska mycket andra saker i livet som jag väldigt gärna vill göra förutom skrivandet, och om jag bara tänker att jag måste prestera lagom är det ganska lätt att det inte blir någonting. Åtminstone i en period som nu när jag inte har skrivit riktigt ordentligt på länge. Så trots att jag vet att det är nästan omöjligt att lyckas med en högt ställd deadline, så lutar jag mer och mer åt att köra den linjen.
/Linda
Ett annat sätt att se på deadline, som kanske egentligen inte är aktuellt här, men som jag kom att reflektera över när jag såg ditt inlägg, är att använda den som ett ankare i framtiden. Att istället för att ge sig ut i en flytande, diffus, gränslös framtid så slänger man in en deadline om säg ett halvår så där, liksom något att sikta på, rikta in skutan (eller det här riktigt trögflytande kryssningsfartyget med alla sina intriger och detaljer) mot. Så har jag provat att använda det på sistone. Och när jag kommer för nära ankaret, när det börjar kännas stressande och man blir medveten om tiden som går, då kastar jag fram det igen. Jag vet ju vid det här laget att det tar längre tid än jag från början trott, det blir många kast med det där ankaret. Men det har nog ändå hjälpt mig framåt. Utan det hade det kanske inte blivit skrivet något alls, och om jag satt det, realistiskt sett, så många år in i framtiden som det faktiskt borde vara, då hade det nog blivit ännu mindre skrivet…
Hej och välkommen och vad roligt att du skriver ett par rader!
Ja, jag tror faktiskt att det där ankar-sättet att använda deadlines är ganska nödvändigt när man har ett manus av ditt omfång, eller för den delen av mitt. När det tar mer en ett par år och man märker att det är mycket kvar, då måste man nog göra lite så. Jag sätter ju nästan alltid mer exakta deadlines, men eftersom jag aldrig lyckas med dem så handlar det nog bara om att jag är lite mer optimist och mindre verklighetsförankrad. Ditt sätt tyder på lite mer självinsikt 🙂
Kram!
/Linda