Ibland är det väldigt små, små saker i vardagen som lär mig om skrivande, och nästan alltid lär de där små sakerna också mig något om livet. Ibland är det underbart. Ibland är det beklämmande. Ibland är det både och.
Igår när jag och Buslusan lekte lite med hennes gosedjur, var det ett sådant tillfälle. Hon lekte att hon var en flygödla med blågröna vingar, och den flygödlan var mamma till en liten vit mus och en liten ljusgrön långhalsad dinosaurie. Jag hörde hur flygödlemamman pratade med den lilla långhalsen om att den inte hade några vingar eftersom den var så liten, men att den skulle få vingar, som inte skulle vara stora från början utan bara små, och sedan skulle de ena dagen vara ungefär så här stora (pyttesmå) och det skulle bara gå att flyga ungefär så här högt (jättelågt) och nästa dag skulle vingarna vara så här stora (lite större men fortfarande små), och så vidare. Men plötsligt avbröt hon sig och såg fundersam ut. Så sade hon:
”Mamma, den här flygödlemamman är ju en pojke.”
”Jaså, men mammor brukar ofta vara flickor”, säger jag, lite osäker mellan valen att informera om verkligheten och att tillåta allt och släppa lös fantasin i leken.
”Men det här är en mamma som är en pojke. Och den här (långhalsen) är en flicka.”
”Okej.”
Så fortsätter hon leken:
”Eftersom du är en flicka, kommer du inte kunna flyga så fort med dina vingar”, säger hon med det där pedagogiska tonfallet som vuxna har när de förklarar verkligheten för barn.
Här stannar leken upp. Jag funderar. Flickan kan inte flyga så fort för att hon inte är pojke. Mamman som kan flyga jättefort, måste bli en pojke i leken för att hålla sig till reglerna. Och jag undrar förstås, var i hela friden har hon fått de här föreställningarna ifrån? Det är inte från oss, det är jag säker på.
Vilket sjukt, sjukt samhälle vi lever i, där fyraåringar lär sig att flickor inte kan flyga fort – eller okej, springa fort, eftersom de flesta människor i allmänhet i vår värld inte kan flyga. Var lär hon sig? Dagis? Barnteve? Kompisar? Jag hoppas vid allt heligt att det är kompisarna, men jag vet ju inte.
Om jag i en text skulle vilja berätta om flickors och kvinnors roll i samhället så är det så här jag skulle berätta det: gestaltat genom ett barns tillsynes oskyldiga lek. Det finns få sammanhang där fördomar och förtryck blir så tydliga som i bans lek. Det är ju inte direkt vad jag skulle kalla för subtil gestaltning, snarare nästan övertydlig, och ändå tycker jag att den känns så klockren.
Och så här tänker jag alltså hela tiden i min vardag. Upprörs över kvinnoförtrycket som fortfarande existerar mitt ibland oss, oroar mig över mitt föräldraskap och barnen och hur jag ska kunna hjälpa dem att bli starka, självständiga, kreativa människor utan könsrollsstämplar, och lägger märke till hur saker gestaltas i de små samtalen på ett fullkomligt lysande sätt – och lägger det på minnet inför kommande skrivstunder. Det är välsignelsen och förbannelsen med att var en skrivande person. Det går inte att stänga av skriv-ögonen.
Det var verkligen både beklämmande och fantastiskt på en gång, precis som du säger. Och så viktigt att sådana förutfattade meningar kommer fram, uttalas, för det är ju först då de går att bemöta.
Nu är jag förstås lite partisk, men jag tycker att skrivögonen framför allt är en välsignelse. 🙂
Ja, precis. Det jobbiga är väl när man inte vet var de förutfattade meningarna kommer ifrån (bortsett från att de kommer från samhället i stort – som ju är lite väl stort att bemöta, i alla fall för mig). Jag bemöter dem hos Buslusan så gott jag kan, men det är svårare än man kan tro, för hon lyssnar inte riktigt känns det som. Hon vet ju redan hur det är. Men på sikt kanske det går att nå fram, fyraårsåldern är nog den värsta (i det här sammanhanget) som jag har förstått det.
Och jag håller verkligen med 🙂 Det enda som känns jobbigt med skrivögonen är hur galen jag kan känna mig, och kanske lite distanserad ibland. Men allra, allra mest är det faktiskt underbart att ha dem.
Ja, visst är det ledsamt att det fortfarande är så här. Jag märker av de där förväntningarna hos mig själv också, fast jag är vuxen och borde veta så mycket bättre. T.ex. om jag läser en forskningsrapport av en person med säg ett japanskt namn som jag inte känner till, då utgår mitt undermedvetna från att det är en man och jag märker att jag blir överraskad om det visar sig vara en kvinna. Det är så dumt.
Så de där förutfattade meningarna är nog något man får kämpa med hela livet tyvärr. Viktigare då att ha förmågan att ta ett steg bakåt och iaktta världen på ett mer distanserat och analyserande sätt. Kanske att skrivögonen går i arv. 🙂
Ja, det värsta är nog när man själv gör så där. Det känns alltid så otroligt konstigt, tycker jag. Just att jag tänker på mig själv som en ganska genusmedveten person på många sätt, och jag tycker verkligen att det är viktigt med jämställdhet på alla nivåer – och ändå kan jag själv tänka så fel ibland. Det säger ju en del om hur det måste vara med personer som inte alls anstränger sig.
Ja, man kan ju alltid hoppas att skrivögonen går i arv. Har svårt att se Buslusan som en skrivande person i framtiden, men reflekterande är hon ju redan, på sitt sätt 🙂
Jag har liknande erfarenheter från när barnen var små. Att vissa saker kunde göras av tjejer och annat inte. Men sen hände något. De blev äldre och tyckte inte att det var så enkelt och rätt. De slutade tycka att flickor skulle flyga långsammare. Och känslan då var lättnad över att de ser, att de liksom själva tyckte att det inte fick vara så. På nåt vis tror jag att de själv måste igenom det. Själva behövde få starka vingar. Så, ja, ett sjukt samhälle men synförmågan kan förändras. Med eller utan hjälp.
Å. Vad skönt att höra! Jag vet ju att det här ”könandet” hör till åldern och på sätt och vis är naturligt, men jag får ändå kalla kårar av det. Väldigt skönt att tänka sig att hon kommer ändra åsikt alldeles själv. Ibland tänker jag att det är en av föräldraskapets svåraste uppgifter: att låta barnen ha sin utveckling ifred och inte lägga sig i så mycket. Alltså, ibland måste man ju lägga sig i, men att veta säkert när man ska eller inte ska. Jag antar att det är något man får jobba med hela livet.
Japp, man märker sånt på barn i mycket tidig ålder. Lite tråkigt, försöker ibland att ta bort könsskillnader på teaterlektionerna. Ibland får tjejerna spela killar i och med att det alltid råder brist på såna…haha
Ja, jag tror att teater är ett av de bästa medlen för att jobba med könsroller. Där blir det ju så tydligt att alla kan göra allt, och dessutom finns det ju knappt något coolare än flickor/kvinnor som spelar pojkar/män och tvärt om. Se bara på studentspexen, där rollerna oftast spelas av det motsatta könet. Det är helt underbart tycker jag 🙂