Jag älskar författare som lyckas väl med gestaltning. På många sätt tycker jag att det är nästan hela skillnaden mellan en bra författare och en dålig. Jag kan ärligt säga att det inte alltid varit något jag lyckats med själv, men nu tycker jag att jag äntligen börjar närma mig att förstå vad gestaltning är och hur man får till det, åtminstone ganska ofta.
Men ärligt talat finns det ett problem med gestaltning som jag aldrig trodde att jag skulle hamna i. Det kan ju faktiskt bli för mycket. Det är som att nu när jag till slut fattat det här med att för att läsaren ska tycka att det är kul måste jag låta läsaren vara med och uppleva allting, så låter jag läsaren faktiskt vara med hela tiden (nästan) och det blir som att sugas ner i ett träsk av gestaltning som bara aldrig, aldrig, aldrig tar slut. Nu tänker jag alltså på skillnaden mellan gestaltat berättande och summariskt berättande, bör jag kanske tillägga. Inte på exempelvis att gestalta känslor eller inte. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar. Exempelvis har jag ägnat Filurpojkens sovstund idag åt att fundera över en ungefär tio sidor lång interaktion mellan min huvudkaraktär och en bikaraktär, och funderat på hur jag ska kunna korta ner den. Det enda jag kan komma fram till är att låta delar av dialogen berättas mer summariskt. Och jag tycker att det är så svårt. Både att se hur det ska göras, och att verkligen göra det. Det kräver en sorts fingertoppskänsla som jag verkligen inte har ännu. Jag tror att jag börjar närma mig den, men jag är inte riktigt där än.
Hur gör ni med summariskt/gestaltande berättande?
Ah, den eviga frågan. 🙂
Själv skulle jag vilja säga att jag kör på känsla, lite sådär nonchalant. Men så säger jag förstås för att sopa över det faktum att jag inte riktigt vet. Åtminstone inte medan jag skriver.
Varje gång jag står inför ett nytt kapitel, en ny scen, så suger jag tag i känslan som scenen är laddad med redan innan den är skriven, och så försöker jag göra den känslan rättvisa. Först i efterhand kan jag se vilka partier som blev gestaltade och vilka som blev summariskt (vilket ord! *slänger in det helt världsvant och låtsas att jag vet exakt vad det betyder*) berättande.
Men för mycket gestaltande? Beror det kanske inte snarare på vilken grad av gestaltning man ägnar sig åt, såsom du är inne på? Att man här och där behöver djup-gestalta för att däremellan gå upp till ytan och hämta andan med lite mer odramatisk gestaltning? Jag tror tyvärr inte att gränsen är sådär svartvit mellan gestaltning och summariskt (sedär, där är det igen!) berättande. Det finns nog en massa härlig gråzon att utforska som kan ge den där enkelheten du är ute efter.
Men alltså, tio sidor. Är det en viktig scen? Är det rentav en vändpunkt? Behöver du verkligen korta ner?
/Anna
Den här scenen är absolut ingen vändpunkt, men det är en viktig scen på sitt sätt. Den innehåller åtminstone två saker som är viktiga att ha med. Och, eeh… när jag räknade efter var det faktiskt inte alls tio sidor, utan bara sex (pinsamt, pinsamt). Ibland kan jag ha en tendens att överdriva. Säger de som känner mig. Hur som helst. Jag har tänkt att jag måste korta ner för det är ett väldigt långt samtal. Och jag tänker mig skillnaden mellan gestaltande och summariskt berättande att när man gestaltar så är ju läsaren med HELA tiden i realtid, medan i summariskt berättande så kan man ha en kortare sammanfattning och/eller gestaltande partier. Och du har ju helt rätt i det där med gråskalan, och det är det som jag tycker att en del författare gör så skickligt, medan jag själv inte alls känner att jag får till det. Det finns något liksom glidande fram och tillbaka som jag uppskattar att läsa, men som jag har väldigt svårt att skriva. Jag antar att det bara är att försöka och pröva och misslyckas och pröva igen, som alltid med skrivandet. Å andra sidan, nu när jag inser att det inte alls är tio sidor så är det ju inte lika viktigt att redigera på grund av sidoantalet. Men jag tänker att om jag själv uppfattade det som tio sidor när det var sex, och om jag själv tycker att det är ett väääldigt långt samtal, så finns det ju risk för att en läsare också tycker det. Så jag ska nog försöka korta det om det går.
Jag som har det summariska som default-inställning känner mig just nu lite avundsjuk på dig som kan skriva en dialog som varar i sex sidor. 🙂
Som läsare händer det att jag retar mig på överdriven gestaltning, men det gäller framför allt när samma sak gestaltas flera gånger (senast jag tänkte på detta var när jag läste Wool av Hugh Howey, varenda gång det sprangs i någon korridor skulle varje steg redovisas, kändes det som). Så länge gestaltandet är precist och icke-repetitivt är risken liten att det blir för mycket, tror jag.
Jag vet inte om det är något att vara avundsjuk på, jag tror snarare att det är lite av ett nybörjarproblem – jag har en känsla av att jag måste skriva ner allt folk säger, för de säger ju allt det och då måste jag skriva ner det 😉 Men jag börjar lära mig nu att inte göra det lika mycket.
Jag retar mig också på överdriven gestaltning, även om jag ärligt talat tycker att det vanligaste problemet är det omvända – för lite gestaltning. Jag gillar vekligen att få vara med nära det som händer. Det är rätt svårt att veta om det är för mycket eller inte när man själv skriver, tycker jag, i alla fall just under skrivperioden och i den nya text som kommer nu. Det är lättare när texten har vilat och man har lite bättre ögon.
Det är svårt det där men jag försöker använda mig av summering om det tex är risk för upprepning, att karaktären redan pratat/reflekterat över ämnet. Eller om det är risk för att dialogen inte har något egentligt innehåll som tillför dynamik – men det verkar det inte vara i ditt fall. Kanske din testläsare kan vara till hjälp om du gör ett förslag på summering och se vilket som blev bäst? 🙂
Ja, jag tänker att det är precis så man ska använda sig av summariskt berättande! Jag är bara inte så bra på att göra det, i alla fall inte så att det blir tillräckligt snyggt. Men nu övar jag på det, och jag har märkt just med skrivandet att jag ofta blir bättre ganska snabbt på saker när jag väl har uppmärksammat vad jag gör för fel och sedan övar mig 🙂
Kan nog hända att jag frågar min kära testläsare om det. Om hon har tid 😉
Ah, så jag känner igen mig i det där! Att vilja skriva ut allt som händer, i realtid, utan att ha en aning om hur man snyggt övergår i summariskt gestaltande/berättande. Flera gånger gled tankarna in på Odyssues (James Joyce) där allt händer väldigt mycket i realtid, och jag hade ju inte planer på att skriva en till sådan! I den novellserie jag skriver nu tror jag att jag har hittat ett sätt att ta mig an det, och det var berättarrösten som hjälpte till med det. Just att den är så tydlig gjorde att jag fick ett verktyg att kunna måla ganska, förhoppningsvis, snygga övergångar mellan gestaltningarna. Eller berättningarna, kanske.
Ah, berättarrösten, såklart! Jag förstår verkligen att den kan hjälpa till, det blir ju otroligt mycket lättare att skriva summariskt/berättande när man har en tydlig berättarröst. Jag som har ett ganska inzoomat tredjepersonsperspektiv när jag skriver tycker att det gör det mycket svårare. Jag vill liksom ligga väldigt nära Jag-formen när jag skriver, och av någon anledning så känns det svårt med summariskt berättande då. Men jag kämpar på och lär mig lite hela tiden.