När Liv läste hela mitt manus gav hon mig ganska mycket beröm för att jag hade lyckats skapa levande och trovärdiga karaktärer. Självklart finns jobb kvar att göra, men det var ändå en hel del superlativ och utropstecken i Livs anteckningar. Väldigt glädjande, eftersom just trovärdiga karaktärer är något som ligger mig varmt om hjärtat. Men det fanns ett uppenbart, ganska ordentligt undantag från berömmet. Nämligen en bikaraktär som föll platt.
Det är så intressant när det händer, tycker jag. För det är ju inte så enkelt att jag faktiskt inte alls märkte det själv. Jag menar, vem är det som ganska ofta tjatar om hur viktigt det är att även bikaraktärer är komplexa och psykologiskt trovärdiga? Jo, det är ju jag. Läs tillexempel om det här. Så hur kom det sig att jag lät den här karaktären vara kvar i sitt platta stadium, en tvådimensionell karaktär mitt bland de tredimensionella, och liksom låtsades att det inte var så? Det finns två svar på den frågan, tror jag.
Det handlar delvis om att karaktären har en väldigt tydlig funktion i det här manuset. Hon är den som flera av perspektivkaraktärerna bor hos, den som tar hand om dem, och den som räddar dem ur en knipa. Hon har alltså ingen egen agenda i det här manuset, ingen egen utveckling eller rörelse, och är heller inte alls komplex – något som jag ju annars alltid efterfrågar hos alla karaktärer. Att hon saknar de här viktiga ingredienserna beror åtminstone i viss mån på att jag i nästa manus planerar att ge henne ett eget perspektiv för att kunna berätta hennes historia. Jag har tyckt att jag känner henne ganska bra (men uppenbarligen inte ens i närheten av så bra som jag trodde) och har valt att medvetet tona ner henne i det här manuset. Så kan jag förklara saken för mig själv och för er, kära bloggvänner. Men det är inte den viktigaste anledningen till att hon föll platt. Den viktigaste anledningen är den här:
Jag latade ur.
Christina Ljungqvist berör ämnet i sin fredagsintervju hos Eva förra veckan. Det här om att inte lata ur, och hur viktigt det är. Hon har så rätt. Jag tror helt ärligt att det absolut viktigaste man måste lära sig för att kunna bli författare är att inte välja de enklaste lösningarna, helt enkelt att inte vara lat. Jag ser absolut inte på mig själv som en lat person när det kommer till skrivande. Jag tar skrivandet otroligt seriöst på så sätt att jag försöker lära mig allt jag kan och att jag försöker använda mig av allt jag kan, hela tiden. Eller? Tja, uppenbarligen inte. Det finns alltså lägen när jag på något plan väljer bort att göra mitt allra bästa. Och det är ingenting annat än lathet. Och kanske en släng av sjuklig optimism. Det är klart att jag kände att min bikaraktär var lite väl platt, att det var något som inte var helt bra med hur hon kom fram, eller snarare inte kom fram. För mig själv kunde jag bortförklara det med att det kanske berodde på att jag hade önskat att hon kunde få ta lite mer plats i det här manuset, men framförallt hoppades jag att jag skulle ha fel, och att ingen annan skulle märka något. Hallå? När man känner att något skevar, att det liksom är platt eller otydligt eller sticker ut för mycket eller för lite, vad som helst, så har man ganska ofta rätt. Jag tror att om jag märker en sak, så märker nog för det mesta också en läsare det. Så det är något jag vill missionera om idag: Var inte lata! Det lönar sig inte i längden!
Exakt precis vad jag satt och tänkte på idag. Att jag ju håller på och slänger omkring karaktärer som om det var strumpor. Dessutom slarvar jag bort dem som strumpans andra hälft också. Inte för att det gör så mycket än, men jag tänkte i alla fall på det, även om det just nu mest handlar om att leta efter saker och då blir det lätt så att man slänger omkring sig sina strumpkaraktärer.
Ja, just i början får man väl ändå tillåta sig lite i den vägen 🙂 Annars kanske man bara hindrar sig själv i processen. Men det är nog viktigt att vakta lite på sig själv så att det där lite slöa förhållningssättet följer med in i redigeringen, för det är ju då det verkligen blir fel. Som alltid tänker jag att det är bra att veta vad det egentligen är man gör och hur man gör det och varför.
Håller med! När man plötsligt sitter där och känner hur det skaver så kan det ta sin tid innan man fattar var skavet sitter. Ett skav går att förtränga väääldigt länge! 😀 Men det finns inga genvägar!
Precis. Inte en enda genväg finns det. Och det är väldigt konstigt hur länge man kan förtränga ett skav, till och med när man har en ganska god uppfattning om var det sitter. Det är ju bara så jobbigt att ta hand om 😉
Jag säger det till mig varje dag. Gör om igen. Var inte lat. Så länge det blir bättre är det inte klart. Ibland blir jag riktigt trött på den där inre petiga rösten och vill bara skicka in texten (de ser nog hur jag menar egentligen) Men sedan kommer jag på att jag vill ju att det ska vara bra, överallt. Säger som Susanne här ovan: Det finns inga genvägar.
Jag säger det också till mig själv varje dag. Och när det gäller det mesta så är jag ju faktiskt inte alls lat. Det är tydligen bara ibland som en liten lathet kan slinka igenom, och nästan alltid är det just när jag tänker att ”det kanske inte alls märks, det kanske inte är något problem egentligen, jag kanske bara överdriver”. Men från och med nu ska jag vara väldigt uppmärksam på sådana tankar. Jag vill inte ha dem! För exakt, det finns ju faktiskt inga genvägar hur gärna man än vill. De visar sig i princip alltid vara senvägar istället.
Jag läste också den fredagsintervjun (tack Eva!) och fastnade för det där med att inte lata ur. Det är ju som du säger; har man tänkt ”hmm, jag undrar om det där kan passera” så är det ju nästan alltid så att det inte gör det. Men jag tänker att det här är ett sådant tillfälle när vi verkligen behöver läsare. Jag kan påminna mig själv om att inte lata ur, men det är först när någon utanför mig själv säger att nej, det här funkar faktiskt inte, som jag verkligen kan hitta motivation att göra någonting åt det.
I fallet med just den här karaktären kommer jag att tänka på ditt inlägg om att samla och det vi diskuterade då. Tänk inte att du måste ”spara” på intressanta grejer om den här karaktären till nästa bok! De kommer inte att ta slut. Jag tror tvärtom att om du verkligen lyckas fördjupa honom/henne (fast jag vet ju vem du menar 😉 ) riktigt mycket i den här boken, så kommer hens egen bok bara att bli ännu bättre av det, för det kommer att uppenbara sig mer och mer om karaktären medan du håller på. Så tror jag.
Kram!
Ja, det verkar ju var så för mig också, att det är svårt att lyckas med att inte lata ur när man är mitt i sitt ensamma skrivande, det behövs läsare som du säger. Allt blir ju egentligen så mycket tydligare när man har en läsare eller två. Eller fler. Men ibland tänker jag att det kanske är så att ju fler gånger man skriver en text och låter ett par läsare gå igenom texten och kommentera, desto lättare kommer det bli att åtgärda felen innan man ger bort till läsning. För min del är jag ganska säker på att jag kommer tänka nästa gång jag lämnar ifrån mig text till dig, Liv: ”Hm, nej, det här kommer Liv aldrig gå med på, här kommer hon definitivt att underkänna min gestaltning, och här kommer hon sakna karaktärsdjup, nej, det här får jag nog jobba lite till med”, och så vidare. Och det är ju ganska fantastiskt tänker jag, att det kan funka på det sättet 😀 Du kan få bli som min lilla kritiker på axeln – men på ett bra sätt.
Jag tror verkligen att du har rätt om att inte spara på något tills nästa bok. Det är ju så att den här karaktären har en ganska liten roll i det här manuset, så det är klart att jag inte kan berätta hennes historia på riktigt, men det är ju ingen idé att spara på hennes personlighet. Och i ärlighetens namn så är hon ju den karaktär jag skriver om som jag känner minst av alla, så är det verkligen, jag bara lät det vara så för att jag tänkte att jag på något sätt kände henne tillräckligt för att det skulle vara okej i det här manuset – men ack så fel jag hade. Nu jobbar jag på att fördjupa henne och ändra vissa detaljer, och det hoppas jag kommer ge omedelbart bättre resultat 🙂
Du satte verkligen ord på något jag funderat på i någon dryg vecka. Hänvisar hit i eget inlägg 🙂 Jättebra interjvu också, kul att du tog med den!
Roligt att du uppskattar inlägget och intervjun. Ja, det här borde nog vara något som alla författare/författaraspiranter funderar på någon gång. Men det är väldigt roligt när man funderar på saker ungefär samtidigt, tycker jag 😉