Jag vaknade här om morgonen till ”Tanken för dagen” i P1. Johanna Thydell pratade om skrivandet som ett sätt att fly verkligheten. Hennes debutbok ”I taket lyser stjärnorna” handlar om att förlora sin mamma i cancer som ung tonåring, och den är baserad på egna upplevelser. Om ni inte redan har läst den – gör det. Den är fantastisk.

Johanna har ofta fått frågan om skrivandet är ett sätt för henne att bearbeta sina upplevelser, och hon har ofta svarat ja på den frågan. Men nu har hon ändrat uppfattning. Hon ser skrivande inte alls som ett sätt att bearbeta verkligheten, utan snarare som ett sätt att fly. Och hon förklarar att hon inte flyr bara från det förflutna, utan även från nuet. Hur hon ser på allt som händer som potentiell fiktion och hela tiden tänker ”Det här kan jag använda mig av, och det här”.

Jag känner förstås igen mig. Väldigt mycket. Jag antar att alla författare och aspirerande dito gör det. Allt är potentiell fiktion, så sant. Bröllop, begravningar, gräl, sex, grå vardag – allt går att använda. Jag ser det. Men jag ser inte mig själv som en människa som flyr.

Jag är en känslomänniska, och av fullkomligt gigantiska proportioner. Jag skrattar högt och galet när jag är glad, jag gråter tills jag nästan kräks när jag är ledsen, jag skriker och vrålar och (vid enstaka tillfällen) slänger saker omkring mig när jag är arg. Ni fattar. Jag är inte särskilt lagom. Jag har inte särskilt mycket filter mellan känsla och uttryck. Jag vill känna mina känslor. Jag vill uppleva. Jag vill vara i livet och jag vill ha det nära inpå huden. Det är sådan jag är.

Men samtidigt är jag också en betraktare. Eventuellt av gigantiska mått. I nästan alla stunder, bra som dåliga, finns min inre betraktare där och tänker precis som Johanna att ”Det här kan jag använda mig av, och det här”. Men jag ser inte på det som en flykt, utan snarare som ett filter, som ett par extra glasögon som hjälper mig att se och förstå mig själv och andra, en sorts distans i stunden. Den gör inte att jag känner mina känslor mindre. Den gör snarare att jag upplever en trygghet, en känsla av mening med tillvaron, den gör att jag orkar med allt som händer. Den ger mig en nödvändig balans till alla känslor jag har, samlar ihop mig på något sätt, och ger mig riktning. Den där distansen är länken till mitt kreativa, skrivande jag, varje stund i vardagen, oavsett hur jobbig, stressig eller läskig vardagen är.

Det kan absolut göra att jag känner mig lite galen, det här dubbla förhållningssättet till livet, att samtidigt vara/göra och betrakta. Exempelvis förra vintern när jag hade influensa och halsfluss och sådan ledvärk att jag grät när jag försökte ta mig upp ur sängen eller klä på mig, då var det en del av mig som verkligen plågades (förstås), men också en del av mig som tänkte: ”Aha, det här är sjukt bra, det måste vara exakt så här det känns att vara nittio år och ha reumatism, det kan jag verkligen ha användning av någon gång”.

Ganska galet, som sagt. Men det är en galenskap som jag aldrig skulle vilja vara utan, det är en galenskap som gör mig till den jag är, och tror jag, till en bättre människa. Jag har förhoppningar om att den också ska göra mig till en bättre författare, men det återstår fortfarande att se.