I senaste avsnittet av författarpodden pratar Agnes Hellström och Frida Skybeck om karaktärsbygge. De ägnar stor del av tiden till att diskutera hur pass komplexa karaktärer behöver vara, och verkar ha ganska olika åsikter om den saken. Eftersom karaktärsbygge är något av det jag tycker är allra roligast och intressantast med att skriva, gick jag verkligen igång på det.
Agnes är av åsikten att karaktärer behöver vara riktigt komplexa, en person kan inte vara renodlat ond eller ens renodlat butter om det inte antyds lite om hur personen blev sådan så att läsaren ges möjlighet att förstå eller i bästa fall tycka om karaktären. Detta gäller alltså även bikaraktärer. Medan Frida snarare verkar tycka att det finns ett egenvärde i att låta exempelvis antagonisten i en berättelse få vara renodlat ond, eftersom vi i verkliga livet sällan förstår varför folk gör som de gör. Hon verkar också tycka att det finns ett egenvärde i att låta folk vara onda utan att förklara, för att det annars kan uppfattas som att man ”slätar över” deras beteende. Hon uttrycker också att hon tycker att det räcker med att två, tre huvudkaraktärer går igenom någon slags psykologisk utveckling, och att resten av karaktärerna i en berättelse gärna kan få vara lite mindre komplexa.
Det är lite svårt som lyssnare att vara säker på att Agnes och Frida verkligen har så olika åsikter som det låter, och att det inte mest beror på att de kanske misstolkar varandra lite. Men oavsett det tycker jag att det här är en otroligt intressant fråga, och jag är givetvis helt på Agnes linje. Karaktärer måste vara komplexa, och även bikaraktärer behöver en viss komplexitet för att inte bli platta. Det handlar inte om att jag tycker att man som författare ska redovisa allt och skriva läsaren saker på näsan, utan att man som författare behöver veta delvis vad som har format även bikaraktärer, och att man kan låta det glimta fram lite. Jag har skrivit mer utförligt om hur jag tänker om karaktärsbygge här. Jag retar mig (precis som Agnes uppenbarligen gör) ganska mycket på platta, schablonaktiga karaktärer och det är många böcker som jag helt enkelt slutat läsa av den anledningen. Eller som jag läst färdigt men sedan pratat om i ganska föraktfulla ordalag (lika bra att erkänna: jag är inte alls så snäll som jag vid ett första ögonkast kan verka).
Vad tycker ni? Hur komplexa behöver karaktärer vara? Huvudkaraktärer? Bikaraktärer?
Jättesvår balansgång. Ju längre story jag skriver desto bättre uppbyggda karaktärer vill jag ha. När jag skrev min bok började jag med karaktärsbeskrivningar som jag sedan fyllde på under resans gång!
Jo, det ligger ju något i att ju längre historia ju mer komplexitet krävs. Men jag kan nog ändå tycka att karaktärer i exempelvis noveller också behöver ett visst djup eller en viss komplexitet, för att man ska kunna intressera sig för dem. Det är väl lite frågan om olika grader på skalan, helt enkelt.
Jag är inne i en mindmapping-period och gör kartor för allt känns det som. Just i dag tänkte jag ta itu med karaktärerna igen (jo, nog måste de viktiga personerna vara komplexa, men biroller får gärna vara platta och inte ta så mycket plats) och då hamnade jag turligt nog hos dig och klickade mig tillbaka till ditt förra inlägg. Intressant det du säger om att du måste gå via karaktärens röst för att hitta fram till djupet. Jag läste det förra gången också men det var som om jag först nu när jag söker efter det som jag lade märke till det. Toppen. Dina inlägg , särskilt om skrivande är verkligen bra!
Vad roligt att du tycker om mina inlägg även en andra gång! Det gör mig jätteglad 😀
Hm. När det gäller det här med platta karaktärer kanske det är på sin plats med en liten begreppsdefinition. Med platt karaktär menar jag detsamma som tvådimensionell, vilket för mig är ett exakt likhetstecken med en karaktär som inte fungerar, och som är dåligt skriven. När du säger att du tycker att bikaraktärer ska vara platta, så antar jag att det inte är det som du menar, utan att du menar något annat.
Ibland är det så lätt att glömma bort det här att ord har så olika betydelse för olika människor. Jag tänkte på det när jag lyssnade på just det här avsnittet av författarpodden, att det kändes som att Agnes och Frida inte var så långt ifrån varandra i sina åsikter som de själva uppfattade, för att de helt enkelt glömde bort att definiera vad orden betydde. Och sedan gjorde jag själv omedelbart samma misstag 🙂
Jag tycker också förövrigt att bikaraktärer måste ta lite mindre plats förstås, det hör ju till en bikaraktärs roll – annars blir den helt enkelt en huvudkaraktär, eller närapå. Men det är för mig inte alls samma sak som att de också kan vara platta.
Jag hade ingen tanke på att vi tänkte olika om platta karaktärer. Bra att du påpekade det. Någon gång hörde jag om runda och platta figurer, att de senare var typ tanten i kiosken som varken hade namn eller särskilda egenskaper, men som ändå var viktig eftersom hon varje gång huvudpersonen kom och handlade fyra pucko sa saker som fick oss läsare att förstå h-personen bättre. Men jag kanske rentav far efter fel ord?
Hur som helst så vill jag naturligtvis varken läsa eller skriva om personer som inte fungerar 🙂
Haha! Då var det verkligen bra att jag förklarade hur jag tänkte. Jag har aldrig hört någon använda ordet platt på det sättet, men det betyder ju inte det inte görs 😉
Ett superbra inlägg igen! Med mitt första manus började jag riktigt bakvänt, gick bara efter känsla och byggde upp en något (eller mycket) haltande story. Karaktärsbygget har jag fått tänka på efteråt vilket har gjort det hela mycket mer komplicerat. Men du har många bra poänger jag ska ta till mig nu när jag redigerar!
Tack! Kul att du uppskattar mina inlägg 🙂 Jag har ju också lärt mig väldigt mycket under resans gång, och lär mig fortfarande, förstås. De flesta insikter om karaktärsbygge tror jag att jag fick för ett halvår sedan när jag hade så mycket problem med att få en av mina karaktärer att fungera. Jag tror att det är ganska mycket så för de flesta som skriver sin första bok. Man lär sig medan man håller på, helt enkelt 😉
Min spontana tanke är att det kan vara lite svårt att gå djupare in på vad som format bikaraktärerna om de inte har en egen pov. Och det har de ju inte alltid. Jag tycker definitivt att bikaraktärerna ska sticka ut, där har man ju verkligen möjligheter att leka med intressanta personligheter som inte behöver vara lika moraliskt korrekta som huvudpersonen, men det kan man åstadkomma med ganska små medel, utan att gå närmare in på deras backstory, vilket jag inte tycker man behöver göra. Huvudsaken för mig som läsare är att jag får en känsla för vilka de är, genom hur de gestaltas i dialoger, handling mm.
Jag håller verkligen med! När jag (ibland) tjatar om att jag tycker att även bikaraktärer behöver vara komplexa, så menar jag aldrig att man måste berätta allt (eller ens mycket) för läsaren, jag menar bara just det som du skriver, att med små medel göra så att även bikaraktärer känns helgjutna och tredimensionella, inte bara som funktioner i berättelsen. Och för att det ska bli bra måste man ju som författare veta saker, även om man då inte berättar dem för läsaren 🙂
Precis, tänkte just göra ett tillägg med det: vet man själv vad som format dem så kan det anas utan att man behöva skriva det rent ut och det kommer att få dem att kännas mer tredimensionella. Detta var intressant för det är något jag själv funderat på helt nyligen och fortfarande utforskar. Så tack för intressant inlägg, det var kul att läsa alla kommentarer. 🙂