Jag lärde mig skriva när jag var fyra år. Sedan dess har skrivandet följt mig som tillika välsignelse och förbannelse. Oavsett om jag skrivit prosa, dagbok, dikt eller sångtexter, har jag alltid varit drabbad av en sorts besatthet: att sätta ord på saker. På känslor, skeenden, stämningar. Bitvis har jag haft känslan att det som inte sätts ord på, det finns nästan inte. Det har i ärlighetens namn ställt till en del problem för mig periodvis, även om skrivandet i sig alltid varit en källa till stor glädje. Jag kan väl helt enkelt säga att även skrivande kan gå till överdrift, även skrivande kan bli till en osund besatthet.
Nu har jag tack och lov uppnått den mogna och avundsvärda åldern av trettioåtta år, och jag har lämnat den värsta besattheten bakom mig. Det som finns kvar är ett något mer nyanserat behov av att sätta ord på saker. Jag måste inte ens alltid skriva orden längre, ibland kan det räcka att bara säga dem, om jag har en god lyssnare närvarande. Men oavsett om jag inte längre måste skriva ner precis allt, så måste jag ändå alltid skriva. Alla ni som skriver, ni vet ju precis hur det är, eller hur?
Jag tänker ibland på om det kan finnas en punkt när jag skulle känna mig tvungen att sluta. Om man tänker sig att jag äntligen blir klar med det här första manuset, skickar in det till förlag och det blir refuserat ett antal gånger, säg, femton, tjugo gånger (ett ganska troligt scenario, rent statistiskt sett). Och om jag då helt enkelt skriver ett manus till, som också blir refuserat, och kanske ett till. Som även det blir refuserat (inte helt otroligt, det heller). Skulle jag ge upp till slut? Skulle jag tänka att skrivandet kanske inte är min grej ändå, och göra något annat?
Nej. Jag tror verkligen inte det. Skrivandet är inte en hobby, inte ett fritidsintresse som andra, något man gör tisdagar eller torsdagar eller bara som ett roligt litet projekt en sommar. Det är en del av livet. Det kan gå perioder när det inte går att få ihop skrivtiden med livet, när det känns helt lönlöst av andra anledningar, när det känns som om skrivandet är långt borta – men det är det egentligen inte. Det finns där hela tiden, under huden, i blodet, det väntar på att få komma fram när det blir tillräckligt med utrymme fritt. För det finns alltid, alltid något som behöver sättas ord på.
Så sant och så väl formulerat. Jag ser fram emot fler inlägg – och emot boken förstås!
Tack! Vad roligt att du hittade hit, och först av alla också!
Kram!
/Linda
Åh så roligt att du startat en blogg! Det ska bli så roligt att följa dig här i bloggvärlden! 🙂
Jag känner som vanligt igen mig massor i det du skriver. Den där driften att sätta ord på saker, formulera det oformulerade, det är det som är min drivkraft också. För mig är det ett sätt att lära mig förstå världen. Och nej, jag tror inte heller att vi kan sluta med det.
Stor kram från Liv
Ja, jag är väldigt glad att jag till sist vågade mig på bloggandet! Som du kanske vet är ju din egen fantastiska blogg en stor glädje och inspiration för mig 😉
Stor kram tillbaka!
/Linda
Så sant så sant. Det kommer alltid att behövas sättas ord på saker.
Jätteroligt att se din nya fina blogg. Det ska bli spännande att följa.
Jag har också tänkt på om man skulle sluta skriva om man inte blev antagen på ett ”riktigt” förlag. Nenne, en av mina tidigare skrivlärare, sa en gång att det som kännetecknar en författare som blir utgiven är att hen aldrig slutar skriva. Det mottot går jag på. Så oavsett vad som händer så är det bara att fortsätta att skriva.
I dessa tider är det många som ger ut sina böcker på egen hand och det blir svårare och svårare att få in en fot på ett stort förlag. Jag känner att jag vill ha ett förlag i ryggen av olika anledningar, inte minst ekonomiska. Får jag inte det så kommer jag kanske att ge ut en bok på egen hand. Men det dröjer nog många år än. Och tills dess kommer jag att fortsätta att skriva.
Hej och välkommen hit Marie!
Ja, din gamla skrivlärare var klok. Jag tror också att det i första hand handlar om att bara fortsätta och fortsätta. Och det där med eget förlag. Jag har nog liknande funderingar. Det är ett alternativ, men det kommer nog dröja väldigt länge innan jag skulle vilja och våga mig på det. Det innebär ju så oerhört mycket annat utöver skrivande, och det mesta är saker som jag känner mig ganska obekväm med. Skrivande, däremot, det är ju bara en del av livet 🙂
Lycka till med ditt skrivande i sommar!
Kram
Linda