Apropå det här med skrivandets upp och ner som jag skrev om häromdagen – då i termer av kreativitetens cykel: aktiv, passiv, aktiv, passiv och så vidare. Det finns ju andra faser också, tänker jag. En sak som jag funderat mycket på under åren är kreativitetens utvecklingsfaser. Främst i relation till måleriet egentligen, men jag börjar inse att det är precis samma sak med skrivandet, och jag skulle gissa de flesta kreativa processer.

Nu för tiden är det ju allmänt känt att barn (och för den delen vuxna också) inte utvecklas lite i taget i en jämn kurva över livet, utan att de istället utvecklas i stora hopp eller kliv – såkallade utvecklingsfaser. Det innebär i praktiken att ens utveckling över livet inte alls är något som liknar böljande gröna kullar i ett brittiskt landskap med en underbar sommarhimmel över, utan snarare en slags helvetestrappa med trappsteg minst lika stora som man själv är lång och en liten ackompanjerande orkester med småjävlar.

Det är mest uppenbart hos barn, som periodvis kan bli otroligt besvärliga – till den grad att man kan undra vilken typ av troll/monster/alien som har kidnappat ens riktiga barn och satt dit sig själv istället. De gråter och skriker helt utan anledning (kan det tyckas), saker som förut var enkelt är nu obeskrivligt svårt, för att inte säga helt omöjligt, vardagen som flöt på i en lagom lunk förvandlas istället till en galen, snarast apokalyptisk tillvaro (att som förälder känna till det här med utvecklingsfaserna är åtminstone för min del en stor anledning till att jag står ut med mitt föräldraskap så bra som jag ändå gör – även om en annan stor anledning förstås är att jag har fullkomligt fantastiska barn). Och det är precis som det ska vara. För det är så här barn (och för den delen vuxna) lär sig: Vardagen lunkar på i sin vanliga, slätstrukna smidighet, men så plötsligt är hjärnan mogen att lära sig något helt nytt, och då blir det kaos. Allting vänds upp och ner, gammalt och nytt, känt och okänt, lätt och svårt blandas hej vilt och alla nya intryck som man inte riktigt förstår än gör att världen liksom gungar under ens fötter. Det är skrämmande, asjobbigt – helt enkelt fruktansvärt, men till stor del på en omedveten och oformulerad nivå. Och sedan efter en period av ångest, när det nya fallit på plats och helt internaliserats, så lugnar allt ner sig. Man kommer ut på andra sidan tunneln och ser ljuset, och man ser också allt runt om kring sig i ett nytt ljus. Man har klivit upp ett steg på utvecklingstrappan. Den lilla orkestern av småjävlar spelar fanfarer.

Min poäng är förstås att det är likadant med skrivandet (och annan kreativ verksamhet). Man utvecklas i faser. Jag tror att det är det som händer ibland när man skrivit och skrivit och skrivit och skrivit och känner att hur mycket man än jobbar så blir ingenting så mycket bättre som det borde bli, och i värsta fall känns det som att allt man gör bara blir skräp. Det är då man har gått in i sitt nya trappsteg och inte kommer upp för att det är i vägen. Till slut blir man så förbannad eller trött eller ledsen att man bara lägger ner allting ett tag. Och sedan när man börjar igen efter en periods vila – det kan vara månader eller år – så är det som att man helt utan att man ens märkte det har kommit upp på nästa platå, och så faller saker på plats. Man ser plötsligt vad man gjorde för fel förut, saker som kändes helt oöverstigligt svåra att klara av är plötsligt lätta, eller åtminstone genomförbara. Man har en allmän känsla av att – som det heter på nutidsspråk – ha levlat. Och jag tror att det är exakt det man har gjort.

Känner ni igen det här?