Som ni kan förstå av inlägget inre explosion är jag just nu i en av mina mest kreativa faser. Den där det känns som om jag knappt kan gå utanför dörren/slå på datorn/titta på min bokhylla utan att få en massa tankar som jag skulle vilja skriva ner eller diskutera med någon. Intressant nog är skrivarvännen Liv i den absolut motsatta fasen, som hon skriver om i det här inlägget på sin blogg. Hon kallar det för mellandagar. En träffande benämning.
Precis som Liv har jag funderat en hel del över det här med kreativitetens (och därmed skrivandets) upp och nedgångar. Det har nog alltid varit uppenbart för mig att min kreativitet kommer i faser. Men på senaste tiden har jag börjat identifiera mönstret lite tydligare. Det har börjat kännas nödvändigt för mig att ha lite bättre koll på hur allt egentligen hänger ihop, för att berg och dal- banan inte ska bli alldeles för jobbig. Och jag behöver (som alltid) helst formulera det i skrift. Annars känns det inte som att jag har tänkt färdigt.
Jag har identifierat tre faser, som kommer efter varandra i ett ständigt fortlöpande mönster. Först vad jag skulle kunna kalla för explosionsfasen, (där jag alltså är just nu) när min hjärna flödar över av inspiration och fullkomligt sprutar ut idéer och uppslag till allt från blogginlägg och noveller till nya romaner, filmmanus eller helt andra projekt. Om jag inte ska bli galen måste jag då ägna en period åt att samla upp allting, få ner tillräckligt mycket på papper för att känna att jag är trygg med att jag inte ska tappa bort någonting, att allt finns kvar även fast jag inte hinner jobba med allting samtidigt, för det hinner jag förstås inte fast jag gärna vill.
Och sedan infinner sig arbetsfasen, en sorts lång nedförsbacke när jag kan använda energin från min explosion till att faktiskt skriva: blogginlägg, dagbok, manustext, annan text, vad det nu är jag håller på med. Det är en underbar fas, men jag brukar ha en del problem med den. Som jag antydde i mitt inlägg om explosionen har jag en tendens att liksom hatta fram och tillbaka mellan olika saker, för att jag gillar att skriva på flera olika saker samtidigt, precis som jag alltid läser flera olika böcker samtidigt, och i allmänhet har en massa olika projekt samtidigt. Det gör tyvärr att jag ofta får mindre gjort än vad jag skulle vilja under de här perioderna. Dessutom har jag ju min maniska sida, som lätt går igång i det här läget – och även om det är härligt, så kan det också vara lite destruktivt.
För det som till sist händer – ju mer maniskt jag gått igång på saker, desto fortare händer det – är att energin tar slut, alltid innan jag hunnit med det jag ville hinna med. Det tänker jag på som utmattningsfasen, även om jag tycker att Livs namn för det är bättre – mellandagar. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Energin är slut, både i huvudet och i kroppen, lusten försvinner och jag tror att om jag var det minsta pessimistiskt lagd så skulle nog tvivlen komma här också. För att åter kunna komma i arbetsfört skick måste jag vila. Men det där med att vila är helt enkelt inte något jag är bra på, åtminstone har jag inte varit det under större delen av mitt liv – det är inte förrän nyligen som jag äntligen börjar lära mig lite. Och då har det krävts några års ordentlig utmattning och en hel del ansträngning för att komma till den här punkten.
Som jag skrev i min kommentar till Livs inlägg: jag har börjat försöka tänka på min kreativitet lite som andning: en självklar vågrörelse av in ut, in ut. Det jag menar när jag säger in och ut handlar snarare om aktivitet och passivitet. Att i min aktiva fas – utandningen – tar jag in otroligt mycket information, men jag gör det på ett aktivt sätt: jag läser med pennan i handen och gör understrykningar och har små färgglada flärpar som jag sätter på de viktigaste sidorna, eller så viker jag hundöron, och jag skriver stödanteckningar och planerar och skriver blogginlägg om allting som jag funderar på. Hjärnan går på högvarv. All information bearbetas högintensivt och formas om till något som jag kan uttrycka, diskutera, skriva ned. Efter all den här aktiviteten kommer ganska naturligt den passiva fasen – inandningen. Då tar behovet av att uttrycka allting hela tiden slut, eller mattas av åtminstone. Jag tar gärna in saker i de här perioderna, men inte aktivt. Jag läser inte lika mycket, och om jag gör det så blir det sällan skrivhandböcker eller andra fackböcker eller biografier, utan mycket lättare läsning, ren underhållning. Jag gör mer av ingenting. Och jag tittar på teveserier. Faktum är att det är bara i sådana här perioder som jag tittar på teveserier egentligen. När jag har mina aktiva perioder prioriterar jag alltid bort den sortens underhållning eftersom min tid känns för värdefull för att bara slötitta på saker, och det känns också alltid lite för passivt när jag är i den där känslan av att jag vill lära mig, förstå, formulera och uttrycka.
Och så här går det runt i en oändlig cirkel.
Det jag har börjat inse och nu försöker lära mig, är just att inte pressa mig själv för hårt i den aktiva fasen, eftersom det är då mellandagarna blir till utmattning. Precis som Liv skriver i sitt inlägg är det så att ju mer jag tillåter mig själv att vila och försöker njuta av mellandagarna, ju fortare går de över, och ju bättre mår jag.
Hur ser era kreativa processer ut? Går de också i faser, eller är de lite mer balanserade?
Åh, det är verkligen spännande det här med inre processer. En sak som jag blev väldigt nyfiken på nu när jag läste det här är hur långa dina cykler är, alltså hur länge kan du vara i samma period? För mig är det oerhört olika. Ibland dagar, ibland veckor. Och jag har också märkt att (förutom att faktiskt vila under mellandagarna då) så kan jag stanna kvar längre i de kreativa, produktiva faserna om jag bromsar mig själv lite, lite då, särskilt i den här explosiva fasen. Även om jag tycker att det är underbart att elda på mig själv i den kreativa fasen, så är det också underbart att kunna stanna där lite längre, för det är trots allt där jag trivs bäst.
Tack för igår!
/L
Ja, det är nog precis likadant för mig. Att det ibland bara är dagar, ibland veckor. Jag har någon sorts känsla av att det ibland faktiskt kan vara månader, men det var i så fall så pass länge sedan det hände att jag inte egentligen har någon koll, för det är ganska nyligen som jag blivit ordentligt medveten om hela mönstret. Och jag kan också stanna kvar längre i en kreativ fas om jag tar det lugnare, det är det jag tänker att jag behöver försöka öva på nu när jag blivit uppmärksam på det.
Tack du med för igår!
Skulle väl säga att förr var det mer faser, kanske. Alltså för min del. Så att jag i perioder av gott om tid (typ på sommaren) hade en himla mycket mer aktiv fas. Nu, när jag liksom lever på det här så handlar det inte om faser mer utan om att sätta sig ner och göra det som ska göras, oberoende av om jag är himla ivrig eller inte. Däremot så absolut, i vissa perioder också nu har jag mer flyt än andra dagar. Det beror mer på vad som händer runt omkring. Men samtidigt alltså, jobbet ska göras även när jag tycker att jag helst gjorde något annat. Som med alla jobb.
Ja, det är klart att det måste vara stor skillnad när man skriver på heltid. Jag kan tänka att det dels förstås handlar om större disciplin och mer erfarenhet, men också kanske att man faktiskt inte skriver bara i sina stunder av överskottsenergi (som man för det mesta gör om man har ett heltidsjobb och måste skriva på fritiden), utan man kan använda den energi man har (i stort) till att skriva. Det verkar så helt och hållet fantastiskt 🙂
Jo då, har också börjat bli medveten om att det pendlar mellan olika faser. Det jag mest försöker ringa in nu är hur de kommer, så jag kan försöka svänga med pendeln bättre, och acceptera de olika faserna utan dåligt samvete. Vad jag märkt är att jag i perioder faktiskt kan sitta i serie-soffan och titta bort kväll på kväll – och tycka att livet är helt ok med det! Medan jag andra gånger kan sitta där med frustration och tycka ”men varför gör jag inget vettigt!” Så jag misstänker att ja, det är helt ok att ta det lugnt i perioder, och insupa en massa, men att när detta övergår i frustration är det dags att utsupa, eller vad man kan kalla det. Andas ut. Bli kreativ och göra allt det där vettiga. (Vilket också är svar på Varför jag skriver: för att den där fasen kommer när vettigt är synonymt med skrivande. Lite diffust varför men ändå väldigt starkt.)
Vad som återstår är att ringa in hur dessa faser samspelar med om man har mycket eller lite att göra. Ibland kan jag nästan sjukligt prokrastinera allt som jag borde göra, och tyngden av den listan gör att jag gör ännu mindre. Men när jag betar av den där listan så den blir nästan tom, då tippar balansen över för mycket och jag blir rastlös av det istället. Jag vet att jag kan skriva när jag har fullt upp och egentligen borde fokusera på annat (som att packa inför en semester tex) och att det andra gånger, när jag har hur mycket tid som helst, går riktigt trögt att skriva, sidor konstrueras mer än inspireras och det känns mer kreativt att baka en kaka istället för att försöka pressa fram någon text. Samtidigt brukar jag ju ha svårt att koncentrera mig på text om det ligger för mycket annat på som ska göras…. Ja, som sagt, återstår att ringas in.
Men roligt att vi verkar komma fram till ungefär liknande slutsatser! (Vilket kanske är helt naturligt och inte ett dugg konstigt…)
Ja, jag tycker också att det är väldigt roligt och spännande att vi verkar komma fram till liknande slutsatser! Och det är antagligen inte så konstigt, även om jag är osäker på om det är full normalt och likadant för alla, eller om det bara är en viss människotyp som är så här som vi 😉
Jag har också börjat försöka lägga märke till hur de kommer, faserna. Men jag tycker att det är lättare sagt än gjort. Det beror antagligen på att just nu spelar alltid dagsformen allra mest roll för mig, och den beror mest på hur jag har sovit, vilket i sin tur beror mest på barnen. Så jag tror inte att jag kommer kunna se mönstret helt tydligt förrän vi har någorlunda fungerande nattsömnsrutiner här.