Ungefär fyrtio mil söderut, ungefär nu, håller min mamma och min bror och gamla vänner och bekanta på att ta farväl av en kvinna som jag känt sedan jag var sju år. Cancer hämtade hem henne alldeles för tidigt.

Jag önskar så att jag vore där, men min vardag och min ork höll inte riktigt för den resan tillsammans med Filurpojke och allt. Därför går min skrivstund idag inte till att skriva, utan till att minnas. En kvinna som varit en stor inspirationskälla för mig. Som trots enorma motgångar och svårigheter i livet inte låtit sin ande kuvas. Hennes kloka tankar, galna humor, hennes kreativitet och spontana infall, de starka känslorna, uttrycksfullheten, modet, optimismen och öppenheten. Allt det som är hon minns jag.

Jag vet att hon är där nu, bland sina närmaste som tar farväl, och jag vet att hon är mer fri i den här stunden än hon varit i hela sitt liv. Jag vet att hon var nyfiken på vad som skulle hända sedan, och snart får hon veta. Men det är märkligtdet där med hur döden befriar, för fast hon är där så här hon här också, hos mig och Filurpojken i pyjamas, sängen full med leksaker och vårt tända ljus på nattduksbordet. Hon är här med sin okuvliga, skrattande själ och säger att hon inte är på väg bortåt ännu. Hon stannar kvar ett tag, verkar det som – livsglädjen har hon fortfarande kvar, även om kroppen är borta.

Så min minnesstund här i sovrummet är en stund i tårar (konstigt vore det väl annars), men det är också en stund i gott sällskap. Jag, Filurpojken, och Eva-Britt.