Jag går i novelltankar, märker jag. För första gången någonsin en egen, ensam, liten isolerad novelltanke – som inte automatiskt och omedelbart känns som en del av något större. En liten tanke som skulle kunna bli just bara exakt det den verkar vara: en novell.
Helt unikt, i mitt fall. Jag har aldrig skrivit en novell förut. Utom kanske en när jag var typ sjutton, men den räknar jag inte.
Från början var det tidningen Skrivas novelltävling med deadline i januari (tema klockan) som inspirerade mig. För en gångs skull hade jag någon slags blek idé om en novell på det temat (har alltid fruktansvärt svårt att skriva på beställning enligt instruktion, det går bara inte) – det enda problemet var bara just att den var så blek. Noveller ska ju alltid ha en liten twist på slutet sägs det, och min idé saknade på alla sätt en twist. Jag är liksom inte så bra på det där med twistar. Men idag när jag stod och diskade (fortfarande ingen diskmaskin) så bara; dök den upp från ingenstans! Twisten.
Eftersom temat klockan var ganska tillkämpat är det lätt att släppa, och istället har jag nu en riktig novellidé som står på sina egna ben. Två stycken (alltså ben). Så nu ska det bli väldigt spännande!
Åh, så härligt! 😀
(Men vänta bara, även den här välavgränsade idén kan säkert förgrena sig. ;-))
Ärligt talat. Tanken har ju föresvävat mig att jag skulle kunna göra en sorts novellsamling med ett väldigt löst sammanhållande tema… Men nej! Jag ska inte. Just nu ska det bara vara en 😉
Beroende på längd kan du kanske kalla det en kortroman? Så blir det mer självklart att den klarar sig på egen hand, menar jag. 🙂 Har läst flera stycken riktigt bra, riktigt korta romaner på sistone och det är ett format som verkligen tilltalar mig.
Jag gillar också kortromaner när de fungerar – men jag har läst flera där jag tycker att författaren försökt klämma in lite väl mycket mellan pärmarna. Vilka är dina favoriter?
Tror att den här novellen verkligen blir en novell. Den har liksom inte så mycket innehåll att jag kan dra ut den till mer än tio, tolv sidor. Tror jag.
Tyckte väldigt bra om Lilla smycket av Modiano. Den var på runt 120 sidor har jag för mig. Just nu läser jag 125 mycket (mycket!) luftiga sidor av en annan fransk författare, Eliette Abécassis, om en judisk-ortodox kvinna som tvingas skilja sig från sin man eftersom de är barnlösa. Också mycket bra.
Men 120 sidor är i och för sig rätt långt för att vara kort. 🙂
Vad roligt! Lycka till! Vill gärna läsa så småningom.
Tack. Såklart du får läsa! 😉
Det är väl perfekt. Skriv på bara. Bestäm inte om det ska bli fler noveller utan ta en i taget.
Bra råd. Eftersom jag aldrig skrivit något i novellform är det en tillräcklig utmaning att bara skriva en – till att börja med. Känns väldigt kul!
Låter alldeles alldeles underbart. (Oooo, tema ”klockan” har jag nog missat!)
Sitter själv och knåpar novell till en skrivarkurs och, tja den där t w i s t e n ja. Tror jag gjort en hjälplig vändning, men vi får se vad kurskamraterna säger.
Långt format är annars även min s k naturliga miljö.
/Anna
Ah, typiskt att du missade just det temat 😉
Ja, det är svårt med twistar, tycker jag. Det kräver liksom en sorts tänkande som jag inte riktigt har till vardags. Jag är mer för att utveckla saker i lugn och ro och låta dem ta plats och breda ut sig. Då behövs ju inte en twist på riktigt samma sätt.
Vad är det för skrivarkurs du går? (blir väldigt nyfiken med tanke på ett inlägg som jag tänkte skriva imorgon – tror jag)
Åh, Anna, går du en skrivkurs? Så kul! Vilken då? 🙂
/Liv
Tänkte utveckla det mer i ett blogginlägg, men jag går Johannes Pinters ”att skriva skräck”. Andra gången i morgon. Hittills: hurbrasomhelst!
/Anna
Åh vad kul! Jag är ju personligen livrädd för skräck (haha), så jag skulle aldrig våga (eller vilja heller), men Johannes känns ju som en riktig klippa och en sann inspirationskälla. Roligt att få gå en kurs för honom 🙂
När jag tänker på det så borde jag antagligen verkligen gå en skriva skräck-kurs. Just av ovanstående anledningar.
Ska bli jättekul att höra mer om den!
Det är så underbart när klockrena idéer ploppar upp från ingenstans. Och det tycks oftast ske när man gör något helt annat än sitter vid datorn eller skrivblocket. Då är det bara att sätta igång och skriva då 🙂
Ja, det är intressant hur viktigt det är att göra ”ingenting” eller diska eller promenera. Det är på något sätt då hjärnan är mottaglig, tror jag.
Jag har faktiskt inte riktigt vågat ”bara sätta igång och skriva” än – det känns på något sätt lite läskigt och svårt ändå. Men jag skriver ner lite meningar här och där och samlar lite mini-skisser, så att papperet inte ska vara så blankt när jag verkligen börjar. Det är så jag gillar allra mest att göra. Jag bygger lite, bit för bit.