Jag skulle vilja berätta lite om dikten Stjärnföda som jag delade med mig av häromdagen i min diktutmaning. Kanske inte berätta om dikten i sig, men om vad den betyder för mig.
Jag skrev den för ungefär tio år sedan. Jag hade inga barn, inga katter, ingen kolonilott, inga uteplatser, jag hade inte påbörjat min socionomutbildning, jag bodde i andra hand, jag hade kanske eller kanske inte träffat min sambo – jag lyckas aldrig komma ihåg exakt vilket år det var – men om vi hade träffats så var det fortfarande på stadiet lite förstulna blickar över mattan och kanske lite extra puls under ne-wazan (vi träffades på ju-jutsuträningen). Jag jobbade så lite som bara var möjligt (som vårdbiträde) och ägnade all min tid åt att skriva, rita, måla, sjunga och navelskåda. Allt det som jag gillar bäst.
Det livet är så oerhört långt borta att jag knappt kan komma ihåg att jag har levt det. Det jaget som skrev Stjärnföda är ett jag som jag på så väldigt många sätt förlorat. Åtminstone tillfälligt.
Känslan som Stjärnföda försöker uttrycka representerar för mig något som jag tänker på som min kärna, en sorts grundton eller inre tillstånd som jag tror att jag är född med, och som jag tänker på som mitt absolut mest sanna jag. Faktum är att de flesta år av mitt liv har jag levt med den känslan som en självklar del av min vardag. Jag var en person som såg till att inte ha några möbler i vardagsrummet så att jag kunde dansa där tills jag grät av glädje. Jag var en person som kväll efter kväll kunde skratta mig till sömns, helt ensam i min säng med blåklockslakan. Jag vet att det låter galet (och jag är den första att erkänna för vem som helst att jag faktiskt är galen). Men det var mitt helt vanliga liv. Och jag tyckte verkligen om det.
När jag tittade igenom mina gamla dikter häromdagen och hittade Stjärnföda slogs jag som av en sorts uppenbarelse: Ja just det ja, det är ju det här som är jag! Det var underbart och skrämmande på samma gång. Jag är så långt, så långt ifrån mig själv just nu. Det är inte mycket jag egentligen kan göra åt det i praktiken, tror jag, utom att försöka leva så gott jag kan och ta hand om mig själv, och fortsätta välja så rätt jag kan i så många lägen som möjligt. Men det finns en sak till som jag kan göra, som jag ofta glömmer. Och det är att komma ihåg vem jag egentligen är.
Jag är en person som kan dansa tills jag gråter av glädje och skratta mig till söms. Och en vacker dag kommer jag att göra det igen.
Nu fick jag stryka bort en liten tår. Så fint skrivet!
Själv är jag för tillfället ganska nära mitt verkliga jag, men jag hade en period för sju-åtta år sedan när jag tappade bort mig själv rätt rejält och det tog lååång tid att återfå balansen. Skrivartänket kan hjälpa där tror jag. Utan att vilja låta för flummig så blev jag som en bifigur i historien om någon annan, istället för att vara hjälten i boken om mig själv. När jag lyckades återta hjälterollen så blev allt mycket lättare, för då kunde jag tänka att även om allt var sjukt jobbigt just då så hade jag en resa framåt, genom allt det där, till en upplösning på andra sidan. Det är väl egentligen bara ett annat sätt att säga samma som du, att det är viktigt att komma ihåg vem man är.
Ta hand om dig!
Å tack 🙂
Jag tror verkligen att du har rätt med skriv-liknelsen. Det är ju precis så det känns: som att vara en bifigur i ganska många andra människors liv, utan att ha en egen historia. Det är verkligen på pricken känslan jag hade under min utmattning. Jag antar att man kan säga att jag har återtagit hjälterollen nu, det tycker jag nog, även om det fortfarande känns en del som uppförsbacke.
Men jag jobbar på att ta hand om mig själv, och komma ihåg vem jag är.
Kram!
Det är verkligen svårt det där att genom hela livet, vad som än händer, komma ihåg vem man är. Och ännu svårare: att våga leva på ett sätt som passar den man verkligen är. Fint skrivet, och en viktig påminnelse, till oss alla.
Men du. Helt och hållet kan du inte ha tappat bort det. Den du verkligen är lyser hela tiden igenom, även när du inte märker det själv, och även när det inte får ta så mycket plats som du skulle vilja. Hur kan jag nu veta det så säkert? Jo, för när jag träffade dig för första gången (för två år sedan? tre? jag kommer aldrig ihåg sånt där heller) var du redan socionom. Du hade redan barn och sambo och ett helt annat liv än när du skrev stjärnföda. Du var redan utmattad. Ändå visste jag redan efter 20 minuter i E:s kök att du var en sådan som kan dansa och skratta tills du gråter av glädje. Inte för att vi pratat om någonting ens i närheten av det, utan för att det helt enkelt märktes.
Kram!
Ja, du har verkligen rätt i att det svåraste är att leva på ett sätt som passar den man är. Det var nog mycket det som var mitt problem i många år: att när jag försökte leva på ett annat sätt så visade det sig att jag inte klarade av det. Det var som att dö. Och nu är det som att jag måste gå baklänges: försöka leva på ett sätt som passar den jag är, så att jag ska kunna hitta tillbaka till mig själv.
Å tack Liv 🙂 Det är väldigt härligt att höra att mitt verkliga jag sken igenom så tydligt då – även om jag egentligen inte är så förvånad: det var ju som en uppenbarelse för mig att få vara där med er hos E och äntligen träffa en massa skrivande människor och prata om text och text och text. Det är väl i sådana sammanhang som jag har allra lättast att veta vem jag är.
Och en annan sak som hjälpte dig att så tydligt se vem jag var så där på en gång, är antagligen att du är väldigt bra på att se människor 🙂
Kram!
Men ja! Min tanke var också något i den stilen, tack för att du påbörjade den åt mig. 🙂
Vissa personer har något starkt som lyser igenom på ett särskilt sätt (och det måste ju ha med det där stjärnaktiga som dikten handlar om att göra) och i sådana fall märker man det direkt. Nu formulerar jag mig på ett sätt som jag inte skulle ha gjort, förmodligen, om jag inte alldeles nyss läste dikten, men vet du Linda, jag tänkte på dig och på vårt första möte bara här om kvällen. Det var på något sätt stjärnglitter under hela den träffen, det är helt sant.
Jag tror att man alltid är den man innerst inne är, men att man kanske snurrar in sig i en massa annat under livets gång av olika anledningar. Så att ens sanna jag kommer fram på olika sätt beroende på omständigheterna och omgivningen. (Med detta sagt tänker jag att jag vet ingenting om mig själv egentligen, men ändå.)
Vad roligt att du skriver några rader här Lisa!
Jag håller verkligen med om att den första gången jag var med hos E var full med stjärnglitter. Faktiskt, ett av mitt livs bästa minnen 🙂
Jo, man kan nog säga att man är den man innerst inne är hela tiden, men man kanske inte alltid har så bra kontakt med den där innersta insidan. Det är nog så jag tänker. Att man kan förlora något som man fortfarande har kvar. För att sedan (i bästa fall) återfinna det och inse att det ju faktiskt var där hela tiden.
Kram!
Vad fint du, om dig. Och jag har ju inte träffat dig, men det där skrattet du talar om, det lyser nog igenom i text också. Att det mellan allvaret finns där. Även om jag förstår att du själv kanske tycker att det är borta. För jo, det fanns stunder när mina barn var små som jag var övertygad om att väggarna skulle överfalla mig och att jag skulle bli galen. Och det blir ibland så himla svårt att se sig själv då. Kram.
Vad glad jag blir att du ändå tycker att jag skiner igenom mitt i allvaret. Och det är klart at jag själv kan känna en viss kontakt med det där gamla jaget ibland. Särskilt innan Filurpojken föddes när vi hade en längre period av normal nattsömn. Jag antar att det handlar ganska mycket om energinivå och utrymme, och det är ju det som inte finns just nu. Som du säger: väggarna anfaller och man är helt säker på att man ska bli galen. Man försvinner på något sätt mellan väggarna och galenskapen. Men det är en tröst att veta att det går över.
Kram tillbaka!