Det kan ju verka lite storhetsvansinnigt, det här att skriva sååå lååånga, mastiga, genomarbetade skrivtips som jag gjorde förra veckan (jag erkänner, det är på gränsen till maniskt). Varför, i hela friden. Kan man fråga sig. Jo, det är helt enkelt så jag lär mig. Jag lär mig genom att läsa och fundera (vad tycker jag själv, vad har andra tyckt, vad tycker jag själv om det andra tyckt), sedan sammanfatta och formulera med mina egna ord, och sedan skriva ner. Och läsa det jag skrivit. Och fundera mer.
Det händer något när man försöker formulera tankar i ord och skriva ner dem på papper. Alla ni som skriver, ni borde ju känna igen det. Man kan liksom ta en massa luddiga tankar och känslor och halvfärdiga formuleringar och begrepp och sakar som snurrar i ens huvud, och bestämma sig för att nu ska jag skriva ner det här. Jag ska fånga alla de där flygande grejerna och jag ska sätta fast dem på papperet och se vad det är för något. Och saken är att, det blir något. Det som kommer ut på papperet är alltid mer än det som jag hade i huvudet. Så är det för mig.
Jag vet inte om mitt dåliga minne är ett resultat av utmattning eller av ålder, eller en kombination, men det är de facto ett faktum. Jag kommer inte ihåg saker som jag inte skriver upp. Inte särskilt bra i alla fall. Och om det är någonting jag vill komma ihåg, som jag verkligen vill lära mig; någonting i hela den här vackra, vidunderliga, vida världen vi bebor, så är det att skriva. Jag vill lära mig det så mycket som det är möjligt att vilja lära mig något. Jag gör vad som helst. Verkligen vad som helst.
Så man kanske kan kalla det storhetsvansinne, men det är i så fall med en ödmjuk tanke om att lära mig, om att vägen mot ett författarskap är lång och svår och knagglig och att jag behöver all hjälp jag kan få. Och jag vill ge mig själv den hjälpen på det sätt som är bäst för mig. Att jag sedan får dela med mig här på bloggen och faktisk får möjlighet att åtminstone ibland diskutera saker jag tänker på med er andra skrivande människor – det är ju en extra bonus som jag lär mig ännu mer av, och det är också ren lyx.
Jag håller med dig så mycket att det är en enorm överdrift att hålla med på det viset. Alltså jag skriver för att förstå, inte bara skrivtips, allt, också det skönlitterära är ett sätt att se och förstå för mig. Vilket är nåt jag sagt så många gånger när folk frågar varför jag skriver. Att jag vill se och förstå, lära mig. Och dessutom just i bloggandet, absolut just det, att få diskutera med andra också. För övrigt är det ingen som kan stoppa en från att skriva som man vill på bloggar, långt eller kort. Jag tycker att man kan fortsätta göra som man vill alltså.
Skönt att höra att du också känner på ett liknande sätt. Och precis, allt skrivande är ett sätt att förstå och lära sig – det är på något sätt hela poängen med att skriva. Och med att blogga 🙂 Ja, jag fortsätter nog att göra vad jag vill, tror jag 😀
Ja, att dela och diskutera med andra är verkligen lyx. 🙂 Och det är ju genom diverse olika storhetsvansinnen man till slut lär sig. Åtmintone funkar jag så.
Jo, det är nog så. Jag undrar varför jag hela tiden är så rädd för att uppfattas som pretentiös. Jag försöker släppa det och bara tänka att jag gör det här för min skull – hela bloggen och mitt skrivande också, allt är ju för min skull – men rädslan finns där ändå.
Men då lider jag också av storhetsvansinne som medan jag skriver min bok utger mig för att vara nån slags genrevetande bokstrukturexpert. Men jag lär mig precis som du när jag skriver ner det och genom bloggen delar jag med mig 🙂 så fortsätt du det är så vi lär oss!
Ja, vi får helt enkelt tänka att om det nu är storhetsvansinne, så är det av en sort som för oss framåt! Vi kör bara på helt enkelt 🙂